Sluta vara rädd för barnens användande av surfplattor och mobiler, engagera er i stället i deras mediekonsumtion och hjälp barnen hitta de bästa apparna. mamas bloggare och krönikör Manne Forssberg är trött på föräldrars skärmskräck.

1980 blev videobandspelaren känd som ”ett instrument för barnmisshandel” och oroade skiten ur en hel vuxenvärld. Våldsamma videofilmer var ett hot mot det uppväxande släktet och det sågs som fult och asocialt att överhuvudtaget äga en videobandspelare.

2015 är videovånda utbytt mot skärmskräck. Det är smartphones, ipads och datorer som är suspekta och ett hot mot allt det goda i samhället. Att hålla på med en massa internetanslutna apparater på ledig tid anses som ytligt, trashigt och rent av skadligt. Allra värst är det med föräldrar som pillar mycket med skärmar, eller ännu värre, låter barnen göra det. Barnen kan ju bli närsynta, socialt isolerade, överviktiga och fullkomligt aparta. Ganska exakt samma saker som sades hända unga som läste för mycket romaner i slutet av 1800-talet.

Barnläkaren Hugo Lagercrantz är pålitlig som ett atomur när det gäller att förfasa sig över barns digitalvanor och ge upphov till alarmistiska tidningsrubriker och dåligt föräldrasamvete. Han hävdar att det är oroande att småbarns internetkonsumtion har ökat eftersom barn som sitter mycket framför datorer eller plattor inte utvecklas socialt. Han rekommenderar att barn under två år inte ska använda surfplattor, tv eller telefoner överhuvudtaget eftersom ”småbarn behöver mycket direktkontakt och uppmuntran under de första levnadsåren.”

Om det verkligen var så att barn som spelade Toca Boca, ritade på en ipad eller skypeade med farmor inte fick någon direktkontakt eller uppmuntran av föräldrarna skulle jag vara en glödande motståndare till hela det digitala samhället. Då skulle jag livligt förespråka ipadbål, internetförbud och en skyndsam tillbakagång till ett ickeuppkopplat samhälle.

Nu är det dock inte riktigt så enkelt. Det lilla fåtal föräldrar som är så fullständigt olämpliga att de ersätter direktkontakt och uppmuntran med ipads har nog större problem än internetsamhället.

Föräldrar som tycker att Hugo Lagercrantz är en viktig sanningssägare älskar att reglera barnens digitala vanor och kalla det för ”skärmtid”. Skärmtid är det nya surdegsbröd eller långkok – ett sätt för föräldrar att manifestera att de är medvetna, chict gammalmodiga och inte låter sig dras med i samhällets yta och snabbhet.

Skärmransoneringen hänger ihop med Hugo Lagercrantz syn på barns internetvanor. Det röjer en mycket märklig föreställning om att allt skärmanvändande är lika mycket eller lite värdefullt och att det är tidsåtgången som är avgörande. Själv tycker jag att det är betydligt bättre att mina barn ägnar två timmar åt att spela spel och rita på paddan än två minuter åt att titta på bilder på lemlästade barn eller spela internetpoker med 10 000 dollar i insats.

Att skärmarna har kommit in i barnens liv är en fantastisk möjlighet. De kan ge motoriska färdigheter, förströelse, kulturupplevelser, en skjuts åt språkutvecklingen och läsförståelsen och föra människor närmare varandra. Allt som finns på våra skärmar är inte bra. En del är till och med superskadligt. Som föräldrar bör vi engagera oss i barnens mediekonsumtion, leta fram de bästa apparna, och erbjuda alternativ snarare än att begränsa, förbjuda och gå omkring med kronisk skrämselhicka.

NUVARANDE Manne Forssberg: ”I dag har 80-talets videovånda bytts ut mot skärmskräck”
NÄSTA Vägrar din bebis sova? Testa den här pappans oväntade knep!