Manne Forssberg: Det är vi föräldrar som skapar julhetsen – inte barnen

Manne Forssbergs sista krönika på mama.nu handlar om julstressen vi föräldrar utsätter oss för varje år.

Julhetsen har tagit stryptag om oss. Paniken är nära. Så mycket sysslor, så lite tid. Fem miljarder paket ska införskaffas, slås in, rimmas på och lackas. Mat ska lagas. Golv ska fejas. Granar ska kläs. Barn ska fotograferas i bedårande julkläder och bli motiv på de dyra julkort som ska skickas till bekantskapskretsen.

Femtusen saker ska bakas. Och barnen ska få vara med. Alla ska skratta och stoja avspänt. Ingen ska bränna sig på smält socker eller börja skrika för att hen inte får knäcka äggen eller smeta in lussebullsdeg på de vita väggarna.

Och vi som redan är till bristningsgränsen trötta efter att ha ägnat november månad åt att köpa 24 presenter var till våra barn, och pysslat ihop en ståtlig presentkalender.

I begynnelsen var även jag sönderstressad inför jul. Min förstfödda var femton månader och jag insåg att det låg i mina händer att ge henne en magisk högtid. Ett lätt svindlande ansvar. Vi julpysslade i princip ständigt och jag såg till att omsorgsfullt återskapa varenda en av de maträtter och traditioner jag själv hade uppskattat som barn. Till det kom de maträtter och traditioner som min fru hade uppskattat som barn. Plus att vi gärna ville uppfinna några egna. Och julklappar. Vi ville att hela jäkla julafton skulle vara en orgie i paket. Barnögon skulle tindra.

Förberedelserna pågick hela december och framåt jul hade jag magsårskänningar och kände mest vämjelse inför maten som jag hade varit vaken nätterna igenom för att laga.

Min dotters ögon tindrade, men av helt andra anledningar än jag hade föreställt mig. Hon tyckte att det var roligt att hoppa i drivorna av presentpapper. Att öppna paket tyckte hon däremot var väldigt enformigt.

Ändå fortsatte jag. Samma slutsats varje år. Barnen tyckte att det var roligt att vi var tillsammans hela dagen och de uppskattade bubbelplast och prinskorv. De tyckte inte om att öppna paket i evinnerliga tider och de var måttligt imponerade av min hemstoppade korv.

Nu håller barnens rum trots snillrik förvaring på att sprängas av alla leksaker, pryttlar och pinaler. Tanken på att fylla på med en oändlig mängd mer eller mindre uppskattade julklappar är lätt motbjudande.

Småbarnsföräldrarna i min omgivning håller på att duka under i jakten på att skapa den perfekta julen. Varför utsätter vi oss för detta? Varför detta självskadebeteende? Varför pysslar och shoppar vi oss till magsårens rand?

Kanske är vi så materialistiskt inskolade att vi tänker att endast en bombmatta av presenter kan få barnens ögon att tindra så där som vi vill. Och att vi därigenom sätter en standard som varje år måste bräckas för att barnögonen åter ska tindra. Trots att det är helt andra kvaliteter som är viktiga för barnen. Som den avstressade samvaron exempelvis. Och bubbelplasten. Och massor av levande ljus.

Nu börjar jag om. Jag skiter i den extra helvetesvandringen i leksaksaffärerna och satsar på det mest åtråvärda som finns: Tid. Och förhoppningsvis tindrar hela familjens ögon unisont av anledningar som inte skapar vare sig sopberg eller magsår. God jul!