Cissi Wallin debatterar kring att vi fortfarande klär våra barn efter deras kön.

En välvillig men ganska clueless släkting kom hem till oss med en spontanpresent för ett tag sedan. Ett omsorgsfullt inslaget kamouflagemönstrat paket, svarta snören med vita dödskallar. Innehållet? En mörkblå luvtröja i storlek 98, med texten ”No fear, cool dude” på ryggen, och på ena ärmen ett blaffigt, fritt översatt: ”Alltid på äventyr”.

Åh, så passande, precis vad vår mjuka och gulliga 2,5-åring behöver! Eller inte. Men han är ju född med snopp och därmed dubbad till pojke. Och, framför allt, dubbad till att vara på x antal stereotypt pojkiga sätt. Tuff. Cool. Hård. Orädd. Vild.

Du vet, de där snyggare omskrivningarna för att slippa känna in och läsa av, utan i stället bara kötta på som en fartblind bulldozer, helst utan känslor. Så som vi ser alltför många vuxna män i vår närhet bete sig. Det inlärda, det i stort sett varenda man indoktrinerats med sedan han var liten pojke. Pojkiga pojken. Tuffa killen som inte bölar.

”Varenda gång jag ska handla kläder åt min unge vill jag slå någon i ansiktet”

”Men slappna av Cissi, det är ju bara en tröja!”, lät det. För jag, den typiska genushäxan ”som alltid ska bråka”, köper det ju inte. Jag vägrar klä min son i sådan skit. Jag köper inte den hjärndöda könade mallen, vägrar pressa ner mitt älskade barn i den kväv-tajta kostymen.

För nej, det är inte bara en tröja. Lever dessa förnekare av skadliga könsnormer under var sin väldigt bekväm sten eller vad är det frågan om? Har de inte varit inne i valfri klädbutik? Varenda gång jag ska handla kläder åt min unge vill jag slå någon i ansiktet. Det enda som skrivs mig på näsan med världens största svarta tuschpenna är: ”Varsågod att köna sönder din avkomma!”

”Det finns studier som visar att gemene person blir stressad av att inte få veta vad en nyfödd bebis har mellan benen”

När man ber om hjälp kommer frågan fortfarande nio gånger av tio: ”Pojke eller flicka?” ”HERREGUD, JAG SKA KÖPA JEANS TILL ETT BLÖJBARN!” …skriker jag sällan. Men tänker. Och näven i fickan brinner. För man orkar ju sällan börja genuspredika inne på till exempel H&M eller Lindex, med lågt blodsocker och sin otåliga avkomma i släptåg.

Men vad finns det då att predika om? Varför är det så viktigt hur vi klär och inte klär våra barn? I en drömvärld skulle ju vi alla vara fria och totalt accepterade. Men den bistra verkligheten är att vi vuxna överlag, enligt otaliga studier, lägger otroligt stor vikt vid att köna såväl varandra som barn och unga runtomkring oss.

Cissi Wallin debatterar på mama

Emily Dahl

Cissi med sonen Helmer. Foto: Emily Dahl

Det finns studier som visar att gemene person blir stressad, rent provocerad, av att inte få veta vad en nyfödd bebis har mellan benen. Det finns också ett färskt psykosocialt experiment, filmat av BBC, där man låtit vuxna leka med två barn som är könsstereotypt klädda, ett av varje sort. Det deltagarna inte vet är att man låtit klä en liten flicka typiskt pojkigt och vice versa.

”Kläder är inte bara kläder, det är tydliga sociala markörer”

Det som sker, som också filmas (sök på ”Gender stereotyped toys experiment”) är att alla vuxna enbart erbjuder väldigt könsstereotypa leksaker och lekar. Den påstådda lilla flickan i rosa klänning och diadem får enbart dockor, gosedjur och fler och mjukare ord. Leken är oftare stillasittande och passiv. ”Hon” blir dessutom betydligt mer bekräftad utifrån hur söt och gullig ”hon” är.

Den påstådda pojken blir (surprise!) bara tilldelad bilar och andra mer aktiva leksaker. ”Han” uppmuntras vara fysisk och busig, utforskande och modig. Vad ”han” har på sig? Något som påminner mycket om den där tuffa tröjan med tufft tryckt som min släkting gav oss.

Följ med på spa! Mors dag-helg med mama 25-26 maj 2018

Kläder är inte bara kläder. Det är tydliga sociala markörer och kommunicerar hur vi vill att man ska uppfatta och bemöta våra barn. Oavsett om man tänkt till eller inte. En prinsessklänning får ett bemötande, en Batmandräkt ett annat. Det läggs värderingar, och det snabbt, i hur en prinsessig unge är och vill vara. Mjuk, gullig, mer passiv och lugn än någon med superhjältedräkt.

”Tjejbarn bör inte ha samma rörelsefrihet och komfort när de ska leka”

Och det är ingen slump att just små flickor oftast är tyllpyntade pastelldrömmar och små pojkar samtidigt ikläs slitstarka och väldigt mycket mer praktiska plagg. Det har gjorts mätningar och granskningar av barnkläder som svart på vitt visar att de från kedjornas flickavdelningar nästintill alltid är tajtare, trots samma storlek… Hur ska man tolka det på annat sätt än att tjejbarn inte bör ha samma rörelsefrihet och komfort när de ska leka och utforska världen?

Så. Rannsaka gärna dig själv kring hur du, ärligt, ser på barn, kläder och könsroller. Hur bemöter du prinsessiga flickor? Och hur reagerar du, instinktivt, på om en liten pojke har prinsessklänning? Blir du provocerad? I så fall varför? För om man blir provocerad av oss föräldrar som gärna klär våra barn på sätt som kan uppfattas som förvirrande när det kommer till att veta deras kön, då är väl det ett bevis nog på att kläder inte bara är kläder?

Då är det kanske mer du, som provoceras över att en kedja som Åhléns tagit bort ”flick och pojk” och i stället säljer kläder till BARN, som borde ”slappna av”. Eller?

  • År 2016 skippade Åhléns uppdelningen mellan flick- och pojkkläder på sina barnavdelningar. Det möttes av hejarop – men många blev också väldigt arga och menade att man böjt sig för ”PK-feministerna”.
  • Många yngre barnklädesmärken, som Mini Rodini och I Dig Denim, har aldrig haft någon märkning, utan har en uttalad unisexprofil.
  • Även flera leksakskedjor, som BR och Toys’r’us har tagit bort sin könsmärkning.

Saknar du Cissi Wallin bland våra bloggare? Cissi har slutat blogga hos mama, men du kan fortsätta följa henne på Instagram!

NUVARANDE mama debatt med Cissi Wallin: ”Varsågod att köna sönder din avkomma”
NÄSTA 24 prylar som du kan stoppa i barnens paketkalender