mamas bloggare Cissi Wallin om bristerna i svenska förskolor.

S

å gjorde vi det. Bytte förskola. Efter mycket vånda och ångest, ska tilläggas. För det är ju ofta det man får höra – att man inte ska klaga. Att man ska nöja sig. Oavsett om det gäller sjukvård eller barnomsorg så förväntas man mest av allt ha osvikligt förtroende. När faktum är att den på pappret fina svenska barnomsorgen har bevisat allvarliga brister på alltför många platser i landet.

Varför vi bytte? Min sons förskola har överlag jättebra pedagoger, egen kock till och med. Vi har varit nöjda hittills, men nu har barngruppen på småbarnsavdelningen vuxit till 22 ungar på mellan ett och tre år. Personalen säger rakt ut att de känner sig underbemannade. Hur går det med de fina visioner om genuspedagogik när det är svårt att ens hinna med det mest basala?

15,9 barn är den genomsnittliga gruppstorleken i förskolan. Det är en minskning sedan tidigare år, men de lokala variationerna är stora.


5,2
 
barn går det i snitt per vuxen som jobbar i förskolan.


13,1 
barn går det på varje utbildad förskollärare. Det är mer än tidigare år, och beror på att förskolorna anställt mer personal, men att det är brist på förskollärare.

Under de senare månaderna har det gått upp för mig hur det faktiskt är ställt inom stora delar av barnomsorgen. Hur effektivisering verkar ha blivit viktigare än just barnperspektivet. Och hur vi oroliga föräldrar alltför lätt klappas på huvudet och dribblas bort i svamliga politikersvar.

Förra året kom Skolverket med nya riktlinjer angående just storleken på barngrupperna i förskolan. För barn 1-3 år är riktmärket 6-12 barn. För barn 4-5 år är riktmärket 9-15 barn. Så här skriver man: ”Skolverkets nya riktmärken för barngrupper ska tillsammans med nytt stödmaterial bidra till att kommuner och fristående förskolor kan skapa en bra förskola för barnen”.

De berättar om hål i staket och personal som är så underbemannad att de inte upptäckt att barn har rymt

Men verkligheten då? Hur många av landets förskolor har max tolv småkottar på sin avdelning för de allra minsta? Jag vet ingen – om man inte räknar med små förskolor ute på vischan. Vi som bor i landets större städer ska tydligen bara finna oss i att våra ungar trängs med uppemot (och över) 20 andra i inte sällan slitna och trånga lokaler.


Många, många småbarnsföräldrar jag pratat med, både IRL och på nätet, berättar om direkt farliga förskolegårdar. De berättar om hål i staket och personal som är så underbemannad att de inte upptäckt att barn har rymt. Det tummas på säkerheten. Alltid på barnens bekostnad. Men ändå förväntas vi nöja oss.

Bli ett digitalt ess – anmäl dig till Digital academy

Digital academy på Bonnier Magazines & Brands

O

ch visst, internationellt sett har Sverige de minsta barngrupperna och den överlag mest utbildade förskolepersonalen. Men så har vi också en av världens högsta skatter. Vi är ett högteknologiskt välfärdsland som ligger i framkant inom mycket. Vi har sedan länge en lag mot att slå barn. För oss är barnomsorg mer, betydligt mer än bara förvaring. I alla fall på pappret…

Men verkligheten då? Jag säger inte att all barnomsorg i Sverige suger. Jag säger däremot, efter att ha fått ett jobbigt uppvaknande själv, att barnperspektivet tycks alltmer borttappat. Att ständigt kostnadseffektiviserande kommunpolitiker, som kanske aldrig jobbat med barn ”på golvet”, driver på utvecklingen. Så vi bytte. Från ett storskaligt kommunalt föris till en småskaligare föräldrakooperativ. Visst, det kräver lite mer av oss föräldrar, men å andra sidan har vi full insyn. Vi kan driva barnperspektivet fullt ut, utan att varken bli klappade på huvudet eller utpekade som gnälliga.

När vi gick dit första gången och hälsade på slogs vi av hur tyst det var. På Helmers gamla förskola fick man i stort sett bestående hörselskador efter typ arton minuter. Här, i en lekgrupp med nio småttingar, var det som ett yogaläger i jämförelse. Och då slogs jag av att så här borde alla barn ha det om dagarna. Och personalen! För du vet väl att skolpersonal är en av de yrkesgrupper som drabbas av absolut mest hörselskador? En undersökning från avdelningen för arbets- och miljömedicin på Akademiska universitetssjukhuset i Uppsala visar att var fjärde som jobbar inom barnomsorgen har nedsatt hörsel, var femte dras med tinnitus. Det är dubbelt så vanligt som hos befolkningen i övrigt.

ANNONS

Jag vill inte offra människors hörsel. Jag vill inte att de som har hand om min son om dagarna ska känna sig på gränsen till utbrända. Jag vill inte ha en förskola som liknar en industri med löpande band. Jag vill bromsa, stanna upp och rannsaka hur våra barn OCH deras pedagoger har det allra bäst. Och det tog ett år och ett hav av skygglappar för att komma till den insikten. För kan stressade pedagoger se varje enskild unges behov på riktigt? Frågar man mig är det en orimlig ekvation.

När Helmers förra förskola pekade på att ”Han är ganska känslig” så var min reaktion… Bra! Känslighet är bra! Bara man förvaltar det rätt! Det gör man inte i ett kaos i 100 decibel.

Läs fler insiktsfulla texter av Cissi Wallin på hennes blogg!

NUVARANDE mama debatt med Cissi Wallin: Barnen glöms bort i förskolan!
NÄSTA De spelar familjen Andersson i nya filmerna om Sune