Att bortförklara skrik och skojbråk med att det bara är ett pojkbeteende fick Amelias bloggare Louise Winblad att reagera: "Att det fortfarande finns människor, i min ålder, som fortsätter med argumentet pojkar är pojkar skrämmer mig. För det betyder att det är så lång väg kvar."  

Manne Forsberg skrev ett intressant inlägg  utifrån en iakttagelse som han gjort när de hade barnkalas. Det handlade om de könsroller som barn skjutsas in i med rasande fart.  Här var det fokus på just pojkars roll.
På Facebook hade någon kommenterat inlägget med ”Låt pojkar vara pojkar!”

Mmm, för det vet man ju, att bara du föds som POJKE så är du precis exakt på ett visst sätt och ingen ska komma och socialt kastrera dig genom att säga att det är okej att sitta ner och pyssla en stund.
Jag ville så gärna fråga personen: ”Och hur är man när man är POJKE då?” men jag suddade ut mina ord. Jag var för irriterad och jag tror inte att det hade blivit en givande diskussion. Men jag slutade inte tänka på det.

”Låt pojkar vara pojkar”. Och här handlade det om pojkar som skrek, härjade och skojbråkade. Det är alltså det som är pojkar. Så ni vet.

Det är så tydligt att det finns ”regler” och förväntningar på hur man ska vara om man är pojke eller flicka. Det är också ganska tydligt, om man tittar på barn och kanske ännu mer tydligt om man tittar på vuxna, att människor vill höra till. Man vill tillhöra, vara med, inte vara utanför, inte vara annorlunda. Så man anpassar sig. Det måste man nog alltid litegrann. Men ibland måste man anpassa sig alldeles för mycket. Så mycket att man gör avkall på nästan allt som är ”jag”. För att smälta in. För att platsa i gänget. För att passa in i normen. Tvätta bort allt som är du så får du vara med.

Det är så djupt rotat i oss, vi göder nog nästan allihop de normer som finns, till och med när man försöker att inte göra det. Jag läser då och då boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två”. Jag tycker om att den aldrig är dömande, bara tankeväckande och rådgivande. Där stod det att man kunde se till att ha varierat med leksaker hemma (leksaker är ju så galet indelat i flicka/pojke). Och det låter ju som världens enklaste grej – jag ba’: ”klart vi har varierat!”. Jo visst, om man med varierat menar 80 % gosedjur, 10 % dockor och 10 % bilar och lego. Typ.

Vad jag vill säga med detta är att även om man som jag försöker tänka på det så matar man normerna. Genom att försöka tänka på det så göder man dem säkert lite mindre. På så vis kanske man (förhoppningsvis) öppna upp lite mer för sina barn. Det är i alla fall mitt mål. Men att det fortfarande finns människor, i min ålder, som fortsätter med argumentet ”pojkar är pojkar” skrämmer mig. För det betyder att det är så lång väg kvar. Jag kan glömma bort det ibland, i min Insta-utvalda värld där rollerna fått bli rejält luddiga i kanterna.

Låt pojkar vara pojkar? Nej, låt pojkar vara det de vill. Och låt ”pojke” bli något mer än det just nu verkar vara.
(Och detta gäller ju givetvis flickor eller de som inte identifierar sig med varken flicka/eller pojke också.)

 

Vill du läsa mer av Louise Winblad? På Amelia hittar du hennes blogg ”Hej hej vardag”.

NUVARANDE Louise Winblad: Argumentet ”pojkar är pojkar” skrämmer mig
NÄSTA Den här pappan kom på den märkligaste sömnmetoden (men den funkar superbra!)