Evelina, 26: Som mamma började jag ställa skyhöga krav på mig själv

"Innan jag blev förälder visste jag allt om föräldraskap", skriver mama-läsaren Evelina Jahnsén, 26. Nu är sonen Leo sex veckor och hon har insett att hon inte hade en aning om hur det är att vara mamma. Evelina är först ut som läsarkrönikör på mama.nu.

Innan jag blev förälder visste jag allt om föräldraskap. Jag hade klara uppfattningar om vilka regler och gränser jag skulle ha, hur jag tidigt skulle ta kommandot över bebisen. Det skulle vara jag som bestämde och styrde, inte bebisen. ”Bebisen mår bra av tydliga regler och gränser”.

Nu, sex veckor senare, försöker jag intala mig själv att jag har ett hum om hur man överhuvudtaget gör för att överleva dagen och för att få bebisen nöjd. Jag känner hur jag vill trycka en skämskudde över ansiktet på grund av mitt tidigare naiva resonemang.

Evelina och Leo.

Evelina och Leo.

Det här med föräldraskap är verkligen inte lätt. Jag märker när jag skriver detta att jag fortfarande har svårt att förstå och ta in att jag är mamma. Så sjukt.

Jag hade inte trott att det skulle bli en dans på rosor att bli förälder men jag var inte alls beredd på att jag skulle få så många nya kompisar i form av hjärnspöken, och att jag skulle ha så höga prestationskrav på mig själv.

Jag läser allt jag kommer över, lyssnar nyfiket och intensivt på andra mammor och checkar mentalt av hur vi har det jämfört med dem. När deras barn sover, hur länge, var de sover, om de sover själva, somnar själva, sover på natten, äter på natten, hur ofta, hur länge, om de tar napp, om de ammar och så vidare.

Jag lyssnar endast för att kunna jämföra oss med de punkter som jag anser att vi brister på, de punkter som jag anser att de andra är bättre föräldrar på än vi. Jag lyssnar aldrig in deras problem som inte överrensstämmer med våra, på de områden som inte fungerar för dem men som kanske gör det för oss. Aldrig. Jag är alldeles för upptagen med mig själv och min situation för att kunna lyssna in på ett mer neutralt sätt eller på helheten.

Jag känner en stress över att mitt barn på 1,5 månad inte vill sova eller somna i egen säng, vilket gör att jag läser allt om just det. Detta trots att den logiska sidan av mig egentligen vet att han inte har någon dygnsuppfattning – hur ska han då förstå att han ska sova en hel natt i egen säng? Jag borde vara glad över att han överhuvudtaget vill sova någon gång.

Jag bannar mig själv för att jag ständigt nattar honom i vagnen och tänker att jag skjuter mig själv i foten – istället för att vara nöjd over att vi har hittat ett effektivt sätt att få honom att somna, plus att han sover som en kung i vagnen.

Hela tiden hållet jag på och kritiserar mig själv istället för att pusha och lyfta mig själv för att jag faktiskt gör ett bra jobb. Jag håller på att lära mig att bli mamma.

När jag i våras började på ett nytt jobb ansåg jag fortfarande att jag var ny efter 1,5 månad, och var därför ödmjuk inför min okunskap. Då hade jag ändå pluggat i tre år inom det yrkesområdet. Nu, efter 6 veckor som mamma, har jag högre krav än Kebnekaise på mig själv, trots att jag är helt grön. Orimligt och verkligen inte snällt mot mig själv.

Jag skapar hjärnspöken som säger att när jag träffar familj eller vänner, så blir jag ständigt bedömd. Att de i smyg bedömer mig som mamma och hur inkompetent jag är i min roll och att de sedan viskar och skrattar bakom min rygg – trots att jag logiskt sett vet att de aldrig skulle göra något sådant.

Jag bygger upp prestationskrav om att jag måste ha ett städat, felfritt hem med tända ljus, nybryggt kaffe och hembakade kakor varje gång någon kommer på besök. Dessutom tänker jag igenom hur jag ska få bebisen att sova, vakna och ammas innan gästerna kommer, så att han är glad och jag får visa upp min fantastiska bebis från sin bästa sida. Vad ska de annars tycka om de hälsar på och bebisen bara sover eller skriker hela tiden?

Dessa hjärnspöken och tankar äter upp min energi och gör att min hjärna går på högvarv inför varje besök, vilket gör att jag inte alls ser fram emot det. Detta är alltså mina vänner och min familj, fina människor som jag i vanliga fall skulle kunna ta emot i pyjamas och bjuda på ett kex bland alla damråttor. Men inte nu. Nu vill jag visa upp den perfekta ytan i den perfekta nya lilla familjen. Jag kräks på mig själv.

När jag skriver ner mina tankar ser jag ju svart på vitt hur sjuka de är och att jag måste sluta. Samtidigt har jag redan börjat planera för när jag ska städa, duscha, fixa fika och söva bebisen optimalt inför helgens besök.

Jag önskar att vi nyblivna föräldrar vore lite snällare mot oss själva. Att vi vågar vara öppna mot vår omgivning och berätta att det är skitsvårt att lära sig att bli förälder, att lära sig att ta hand om ett helt nytt litet liv. Att vårt fokus är och ska vara på att lära känna vår nya familjemedlem. Att fokus inte ska ligga på att putsa upp en perfekt fasad som rasar samman så fort dörren slås igen och kaffebryggaren stängts av.

Samtidigt måste vi erkänna att det är svårt att vara förälder och att det är okej att allt tar lite tid, samt att det är okej att ta en bulle att tugga på – om det är det vi är sugna på.

Vill du skriva en krönika för mama.nu?

Under 2017 kommer vi att publicera flera läsarkrönikor på mama.nu, så har du ett ämne du brinner för är du välkommen att skicka din krönika till Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se

(Obs! Texten kan komma att redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

NUVARANDE Evelina, 26: Som mamma började jag ställa skyhöga krav på mig själv
NÄSTA Klara har barn med en gift man: ”Hans andra familj är alltid viktigare”