Ida Therén: ”Sluta slentrian-säga nej till era barn”

Hur många gånger slentrian-använder föräldrar inte ordet ”nej” till sina barn, utan att ge någon förklaring. Det menar frilansskribenten Ida Therén som nu undviker att säga nej hemma: ”Jag vill mer av min unge än att hon bara ska lyda, utan att be om motivering.”

När min dotter var nyfödd läste jag en text av Petra Krantz Lindgren om att man ska undvika ordet nej till småbarn. Vad snackade hon om, inga gränser? Jag blev provocerad, tills tankarna snurrade ett varv till och jag fattade: Problemet var inte gränserna, utan slentriananvändningen av ordet ”nej”.

Fortfarande skeptisk bestämde jag mig för att anta utmaningen. Och vilken utmaning… När hon började röra sig i världen pressade nejen fram på tungan som ångvältar. Nej, nej, NEJ.

Det var urjobbigt att behöva förklara och försöka resonera istället.

”Nej” är så mycket smidigare än: ”Öh, stoppa inte fingret i eluttaget för då kan det komma ström in i ditt finger och du kan, eh, få en elektrisk stöt. Ah, just det, du vet inte vad elektricitet är. Det är typ… energi…liksom…. Äh skit samma. Här är ett, eh, tåg som du kan leka med.”

Värst av allt var nog att det utmanade mig varje gång jag ville ha en snabb lösning. Som när hon ville gnugga sand i skallen. Hur skulle jag motivera att jag inte ville. Det var ju inte skadligt, som i du kommer få syfilis i hårbotten och din nästipp trillar av. Och måste barn vara så rena jämt. Egentligen tycker jag ju inte det. Då måste jag erkänna att det handlade om min egen bekvämlighet. ”Älskling, jag orkar inte bada dig ikväll.” Inte så smickrande för mig som förälder, direkt.

I efterhand är jag glad att jag tog det där beslutet, även om det lett till en massa extra arbete. I alla fall i början, innan jag upptäckte en smidig bieffekt: med vissa grejer behövde jag inte säga till längre, efter några gånger. Nu visste hon ju varför det var dåligt.

Så himla mycket skit i världen har kommit till genom att folk lyssnar blint på auktoriteter. Jag vill mer av min unge än att hon ska bara lyda, utan att be om motivering. Hon förtjänar mer än bara ett nej. Även om det är skitjobbigt ibland.

Det gjorde det också tydligt hur mycket som är kulturellt betingat i vardagen. Hur många saker jag bara vill säga: ”Så gör man bara inte.” Men måste det verkligen vara rent på köksbordet, eller ska inte ungen få kladda loss lite och känna hur det känns att ha mat i fejset? Och är det så farligt med lite krita på väggen. Egentligen.

Så jag fick öva mig på att vara ärlig med mitt barn. ”Mamma vill inte ha krita där för jag gillar när bordet är vitt. Du kan få rita på ett papper istället.”