Vill du kräkas av tanken på en förlossning? Känns det så jobbigt att tänka på att du överväger att sluta läsa? Det är okej. Jag var också rädd. Jag var så sjukt rädd.

ANNONS
ANNONS

”Okej, vi tar det igen. Det här är en inställningsfråga. Det är ingenting att vara rädd för. Vi har statistiken på vår sida här, om du bara släpper kontrollen kommer förlossningen att gå bra.”

Barnmorskan som ansågs vara expert på att få förlossningsrädda att komma över sin skräck – i alla fall i orten där jag bodde – lutade sig fram över bordet och nuddade min arm. Hon såg vädjande på mig. Det enda jag såg i hennes blick var ”Sluta krångla nu, ungen kommer ut vare sig du vill eller inte”.

Kontrollen ja. Det var nog det som var mitt största problem. Att en förlossning inte går att förbereda sig på. Att en inte VET hur det kommer gå, och vad som kommer hända.

Skräcken blev bara värre och värre för varje samtal. Det var terapeuter, barnmorskor och till och med förlossningsläkare som varje vecka kom med nya tips på hur jag skulle komma över min rädsla. Genomgående pratade de om ett specifikt ord. Mindfulness. Med mindfulness skulle jag tydligen kunna flytta berg och ta över världen. Med mindfulness skulle kids ploppa ur mig alldeles smärtfritt och till någon form av änglakör. Bara jag kunde bli lite satans mindful och sluta krångla någon gång. I åttonde månaden var mindfulnessen inte längre ett förslag, det var en order.

Men berget, som var min rädsla, flyttade inte på sig. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens om jag gjorde ett uppriktigt försök. Jag visste ju vad jag ville. Snitta bara. Lyckan när jag äntligen fick min vilja igenom var fullkomlig.

ANNONS
ANNONS

snitt3

Det var bara en liten hake. I dealen hade vi skrivit in att ”om det drar igång tidigare så kan jag i alla fall försöka”. De vill helt enkelt inte göra akuta snitt, om det inte är just akut. Det kändes ändå rimligt, och som förstföderska var jag helt inställd på att det säkert skulle gå över tiden ändå.

Tji fick jag.

När förlossningsvärkarna drog igång, två veckor innan mitt planerade kejsarsnitt – så satt jag där. Helt utan den där kontrollen. Mitt absoluta mardrömsscenario. Barnet skulle bara ut.

Vet ni vad som hände? Jag födde barnet. Jag ska inte komma och påstå att jag var ackopanjerad av någon änglakör. Snarare skrek jag själv så högt så min kille dämpade mig med lustgasmasken. Men, jag var inte rädd. Inte det minsta faktiskt.

Det var som att kroppen styrde upp det där av sig själv. Den hade inte tid att oroa sig en sekund. Mitt barn skulle komma ut, och jag skulle se till att han kom. Allt annat bleknade. Var det kanske… mindfulness?

ANNONS
ANNONS

Till dig, som varit så modig att du läst ända hit vill jag säga en sak. Du måste inte vara ”mindful” i nio månader. Bara ordet får mig att rysa. Du behöver inte heller vara någon typ av superhjälte. Men om du kommer så långt att du klarar av att försöka föda, så är det just när förlossningen sätter igång – och kanske först då, som förlossningsrädslan försvinner.

Om jag skaffar fler kids i framtiden, så ser jag fram emot den mäktiga upplevelsen att föda ett barn igen.

 

Läs mer om förlossningsrädsla i nya numret av mama som nu finns i butik!

NUVARANDE Hej, du som är obeskrivligt rädd för att föda barn. Det här är till dig.
NÄSTA Första hjälpen vid kvävning – så gör du om ett barn (eller en vuxen) sätter i halsen