Evelina, 27: Hej då min inte alltid så rosafluffiga föräldraledighet!

När Evelina Jahnsén, 27, fick sonen Leo i vintras var det inte alls som hon tänkt sig och det tog flera månader innan hon uppskattade livet som mamma. Med sin krönika vill hon visa att det är okej att vara tveksam inför föräldraskapet och peppa de som deppar just nu.

Min föräldraledighet lider mot sitt slut. Jag har varit hemma i cirka nio månader och skulle nu kunna skriva och berätta att detta varit den absolut bästa tiden i mitt liv. Att det har varit en enda lång ledighet av mysstunder och gos – rosa, fluffigt, underbart, fantastiskt. Det har det givetvis också varit – bitvis – men verkligen inte hela tiden.

Att vara föräldraledig har varit en av det jobbigaste sakerna jag genomgått psykiskt. Ja, det är lika bra att erkänna, för jag gillar inte att linda in det.

De första tre månaderna var väldigt mörka för mig. Jag kände mig ensam, otillräcklig och väldigt vilsen. Det tog lång tid innan jag hittade mig själv i rollen som mamma – hur jag skulle, och ville, vara. Jag har annars en stabil grundtrygghet i mig själv men här ruckades den rejält.

Jag får nästan dåligt samvete när jag tänker på hur dåligt jag knöt an till Leo i början

Jag agerade efter vad jag trodde förväntades av mig, efter mina tidigare fördomar, och blev en slav under mina hjärnspöken. Jag tyckte verkligen inte att det var roligt. Jag räknade ner timmarna varje dag tills pappan skulle komma hem och räknade dagarna till helgen, för det var då jag kände att jag levde.

Evelina och Leo.

Privat

Evelina och Leo.

Jag får nästan dåligt samvete när jag tänker på hur dåligt jag knöt an till Leo i början. Jag log och sa skämtsamt till folk som frågade att ”nej det är inte alltid så lätt, men visst är det fantastiskt och supermysigt”. Det tyckte jag inte alls. Jag ville ha tillbaka mitt gamla liv, min frihet och min trygghet.

Någonstans där ändrade jag och Leos pappa planeringen över hur länge jag skulle vara hemma och förkortade min föräldraledighet med två månader. Det var i mars och dagarna blev ljusare. Det var också då som jag slutade amma och därmed fick mer frihet när Leo var inte var bunden till mig på samma sätt längre.

Han hade varit underbar hela tiden, det var hos mig problemet låg

Det var även när Leo var runt tre månader som jag på riktigt kände mig som en mamma utan att låtsas eller spela ett spel. Alla dessa förändringar gjorde att kärleken till min lille son fullständigt exploderade med full kraft. Nu kunde jag för första gången slappna av och bara njuta av att få tillbringa varje dag med min lilla skatt. Han hade så klart varit underbar hela tiden, det var hos mig problemet låg.

I den åldern börjar man ju få mer tillbaka av bebisen, med fler medvetna leenden och skratt vilket så klart ökade mitt svajiga självförtroende. Jag såg detta som ett bevis på att han faktiskt mådde bra och att jag gjorde ett bra jobb.

Det är okej att inte känna den där exploderande kärleken direkt

Jag vill med denna text säga att det är okej att inte känna den där exploderande kärleken direkt, att inte tycka att det är fantastiskt och underbart, att det inte är jättemysigt och jätteroligt jämt och hela tiden, och att det är okej att erkänna att man inte har en aning om vad man håller på med. Men jag kan lova att det blir bättre och när det väl blir det så får man hålla i sig för det är faktiskt så som folk alltid sagt till mig; att kärleken till ens barn inte har några gränser.

Tack Leo för att du är min fantastiska son. Tack för att du så tålmodigt väntade in mig. Tack för att du ger mig så mycket kärlek tillbaka varje dag. Tack för att du finns och kom in i mitt liv. Jag älskar dig!

NUVARANDE Evelina, 27: Hej då min inte alltid så rosafluffiga föräldraledighet!
NÄSTA Tävling! Vinn nya Ergobaby Omni 360!