Elli, 36: Varför var det ingen som sa hur jobbigt det var att bli mamma?

mama-läsaren Elli, beskriver alla tuffa motgångar som följde med föräldraskapet, och ifrågasätter varför ingen vågar prata om dem.

Det var aldrig någon som sa hur trött jag skulle vara som gravid. En sådan trötthet att jag somnade så fort jag tillät mig till det, oavsett om jag satt eller låg ner. En obeskrivlig trötthet som gjorde det tungt att andas – och för varje andetag undrade jag om jag skulle vara vaken vid nästa.

Förlossningen skulle göra ont, det var jag beredd på. Men inte att den där lyckliga känslan aldrig skulle dyka upp. Att jag började en resa med min resväska och att den resan skulle bli lång. Jag fick vara katastrofledare för det sjunkande fartyget. Passagerare min son. Han mådde bra, men inte jag. Jag sökte hjälp och fick hjälp. Men jag var inte förberedd på detta.

LÄS MER: Förlossningsdepressionen förstörde Carolines första tid med dottern

Det var ingen som sa att min son skulle skrika konstant de första fyra månaderna, vad jag än gjorde. Att jag inte skulle ha tid att göra bebisfotavgjutningar och scrapbookalbum, att han skulle hänga fast i mitt bröst det första året. Det var ingen som förberedde mig på att hans gråt skulle ses som mitt fel, att mitt dåliga mående skulle vara mitt fel. Att allt jag gjorde tydligen var fel, fast jag visste att det var rätt och jag fortfarande var kapten på skutan som nu gungade ostadigt.

Det var ingen som sa att jag skulle förlora kontakten med min sambo, att vi skulle sluta prata med varandra. Det var ingen som sa att han skulle tröttna på mig och tycka att allt jag gjorde var dåligt. Jag har fått lära mig att man inte får behandla mig så. Men jag kunde inte göra något åt det för jag var fortfarande kapten.

Det var många som sa ”Det blir bättre, det blir bättre, det blir bättre, det blir bättre”, och det blev bättre. Men det blev alltid något annat än bra.

Kvinnan på bilden har inget med krönikan att göra.

Kvinnan på bilden har inget med krönikan att göra.

Det var ingen som sa att sonen skulle dunka sitt lilla huvud i golvet när han blev ledsen. Det var ingen som sa att han kunde förstå så mycket ont.

Det var ingen som sa att han skulle gråta varje dag när jag lämnade honom på förskolan. Inte bara gråt, utan hjärtskärande ”klänga-fast-i-benen-så-man-måste-bända-bort-så-man-nästan-gör-illa-honom”-gråt.

Det var ingen som sa att man kunde få lunginflammation, bihåleinflammation, nackspärr och halsfluss inom tre månader på förskolan.

Det var ingen som sa att man trots allt detta ville skaffa fler barn så att man får ett bevis på att man faktiskt är dum i huvudet.

Men så sa avslappningsbandet igår kväll; ”föreställ dig det vackraste du har”. Och då såg jag dig, lilla skolskensbarnet, liksom teletubbies som jag tittar på varje kväll, dyka upp i mitt huvud. Och jag blev så lycklig av dig. Och jag fick kraft, handlingskraft att göra något och få skutan på rätt köl så att du har en båt på de här farliga vattnen, och en kapten som kan styra.

Och när jag frågar någon, ”ska det vara så här?”, så svarar alltid någon ”så har jag det också”. Men varför var det då ingen som sa något? Och vad fasen ska jag vara rädd för här näst?

Elli heter egentligen något annat.

NUVARANDE Elli, 36: Varför var det ingen som sa hur jobbigt det var att bli mamma?
NÄSTA 7 saker du tänkt göra under föräldraledigheten – som du ABSOLUT inte hinner