Elisabeth, 34: Den förälder som inte burit barnet har det lättare

mama-läsaren Elisabeth Lindroth, 34, fick sitt andra barn i mars och blir dagligen smärtsamt påmind om hur tufft det är att ha en postgravidkropp samtidigt som hon ska orka med föräldraskapet.

Jag tänker mycket på hur kroppen förändras och mår efter en graviditet och förlossning. Det är så otroligt orättvist att vi mammor, som har kånkat runt på en enorm mage i nio månader och fött ut ett barn, inte ska få vila efteråt. Allt det där som händer under en såååå lång period efter att man blivit förälder och som det inte pratas så mycket om, men som drabbat mig enormt.

Visst, jag måste acceptera att det ser ut så här biologiskt. Jag är en person som kan skapa ett liv i min kropp och allt som händer under tiden och efteråt är sådant som styrs av hormoner och en mängd andra saker som alltid varit –och kommer vara – så.

Det jag däremot har väldigt svårt att acceptera är det faktum att så fort barnet är fött, förväntas vi kvinnor fungera som vanligt. Den andra föräldern, som inte delat kropp med en annan människa, som inte ammat, pressat ut ett barn, haft avslag, mjölkstockning och som INTE har en kropp som är extremt medtagen, är nu lika trött som den som gått igenom allt detta.

När man inte är gravid, men däremot helt utsliten, ska man vara en aktiv förälder som bara kör på

Har barnen en dålig natt är det lika ”synd” om båda föräldrarna. Det ska klämmas in små vilostunder och då är det båda föräldrarna som ska tas hänsyn till.

Det pratas mycket och ofta om att man är gravid i nio månader och att det tar minst lika lång tid för kroppen att återhämta sig. Det sägs också att det kan ta upp till sju år (har jag läst) innan man är helt återställd, men det nämns aldrig att vi kvinnor under den tiden borde ha rätt att vara tröttare än den andra föräldern. Att vi borde få vila och få avlastning ofta.

När man är gravid finns det riktlinjer för hur man ska äta och uppmaningar om att vila så ofta det går. När man inte är gravid, men däremot helt utsliten, då ska man i stället vara en aktiv förälder som bara kör på.

Nu har mitt håravfall till exempel eskalerat å det grövsta. Det rasar av i stora sjok och min en gång tjocka kalufs har halverats. Jag vill inte vara ytlig men kan inte låta bli och jag är ärligt talat väldigt ledsen över det här. Det känns som ett hån att jag, förutom en konstant värk i ryggen, ett knip som inte är som det varit, en elak huvudvärk, enorm trötthet och det vanliga småbarnskaoset, också ska bli av med allt hår.

Jag kan köpa att huden ovanför mina knän börjat bli rynkiga efter att benen varit vätskefyllda, jag kan gå med på att min navel för alltid kommer att se väldigt ledsen ut. Jag kan acceptera att mina bröst är små och tomma, jag förstår varför mina muskler är borta och min kondition likaså. Men jag kan inte bara vifta bort det faktum att jag blir av med håret.

Vi kvinnor ska alltså ha mindre ork, förstoppning och hemsk PMS i en kropp som samtidigt ska kommenteras och granskas

Det som orsakar att jag tappar hår är ju hormonellt. Borde inte det påverka annat än bara håret, exempelvis någon sorts trötthet som skapar irritation, frustration och en allmän känsla av att bara vilja sova? Vi kvinnor ska alltså ha värk, mindre ork, förstoppning, hemsk PMS och ägglossning som känns som mensvärk, i en kropp som samtidigt ständigt ska kommenteras och granskas.

Elisabeth har podden "Parenteser" tillsammans med Louise "Hejhej vardag" Winberg. Här är hon tillsammans med sonen Åke.
Elisabeth har podden ”Parenteser” tillsammans med Louise ”Hejhej vardag” Winblad. Här är hon tillsammans med sonen Åke.

När jag läser om håravfall efter graviditet står det nästan överallt att man ska låta bli att stressa, för det gör allt ännu värre. Man ska dessutom se till att äta nyttigt, dricka mycket vatten och röra sig mycket. Plus massera hårbotten med olja.

Samtidigt ska vi knipträna, hitta förlorade inre magmuskler, sträva efter att komma i våra vanliga kläder och känna oss usla och fula för att vi inte lyckas med det.

Men vad vet jag, det kan ju vara så som alla i min omgivning säger att tiden ju går SÅ FORT under småbarnsåren, och vips så har sju år gått utan att jag knappt märker det och DÅ kanske jag kan känna mig okej igen.