Cissi Wallin: ”Nu är jag och min kropp inte ovänner längre”

mamas bloggare Cissi Wallin är nu även debattör i tidningen och funderar i denna krönika över hur vi mammor pratar om våra kroppar inför barnen.

Kroppen. Tänk va. Att den alltid ska vara så mycket mer än bara ett verktyg för att leva. Våra kroppar är ett statement. Hur vi än ser ut, eller inte ”lyckas” se ut, så provocerar det någon. Hur man än ser ut i sin arma kropp så ska den alltid recenseras. Och det börjar tidigt. Min kompis fyraåriga dotter kom hem från föris härom veckan och frågade, med bekymrad rynka mellan ögonbrynen, om hon ”såg lite tjock ut”. Någon jämnårig unge hade väl sagt något syrligt om det, i startgroparna av sin ”karriär” som kroppshatare.

Sedan rullar det på. Och som mamma kan man känna sig helt panikslagen. Men man måste nog försöka stanna upp och vända blicken mot sig själv. Våga ställa sig själv de där inte alltid så bekväma frågorna.

Som: Vad reproducerar jag för ideal? Ser mina barn mig hoppa över middagen och knapra i mig en dietbar i stället? Pratar jag ofta och högt om mitt kroppsliga missnöje?

Har du dessutom en eller flera döttrar är det extra viktigt. Då har du en ännu större utmaning i att bryta gamla trötta mönster.

ONLINEKURS: Baka veganskt med tidningen Hembakat!

Nu har jag ju ingen dotter. Än. Men jag har en tvåårig son, och han är inte skonad från utseendehetsen. Han kommer dessvärre dessutom få sin beskärda del av den där manliga blicken som förväntas riktas mot kvinnliga kroppar. Mitt och hans pappas jobb är att göra allt vi kan och pallar för att vara goda förebilder. Och det i tid.

Vi vill lära honom att alla kroppar, ALLA, är okej. Att det inte är okej att tycka och tänka högt om några kroppar. Inte heller sin egen, i alla fall inte negativt.

Som en bisarr paradox till pressen och hetsen om den smala, tighta, släta, lite muskliga (men inte för musklig om du är tjej!) och helst också vita kroppen, matas vi med att vi ska ääälska våra kroppar – som de är. Måste vi det?

RES MED mama: Dra med tjejgänget på lyxig långweekend i Palma i höst!

Jag älskar inte min kropp. Det har jag aldrig gjort. Jag har antagligen blivit för uppfuckad av skeva ideal för att någonsin lyckas komma dit. Men efter x antal år av återkommande nojor och, så här i efterhand, högst omotiverad ångest kring kroppens utseende så… Vi är i alla fall inte ovänner längre. Jag, kroppen och dess utseende.

Tonårens efterhängsna komplex har äntligen sagt upp sig. Lämnat tillbaka passerkortet och städat skrivbordet. Det hände i och med barnafödandet. Och av själva processen av att baka barn. Herregud vilken respekt jag fick för kroppen efter det! Tänk att just den enorma påfrestningen skulle krävas för att inse att även min hydda är smått magisk.

Tänk om jag haft samma respekt för kroppen i tonåren. Tänk om samhället, media, idealbilden inte varit lika ihärdiga med att lära mig regelrätt kroppshat. Fettfobi. Valkångest. Dallerpanik! Tänk att jag varit typ mer rädd för celluliter än för cancer…

Fast det är ju som sagt inte så himla märkligt. Inte när man tänker på vilka starka krafter som lär oss att hata våra kroppar. Redan som fyraåringar. Hur ska man kunna älska varenda millimeter av sin hydda när man har matats med raka motsatsen redan från det att man tultade runt i blöjor?

Alla föräldrar har ett ansvar här, och ni ”tjejmammor” har den allra största utmaningen i era händer.

LÄS CHARLOTTAS KRÖNIKA: ”Vi var tre mammor under 40 år med samma ovanliga cancer”

Men tappa inte modet! Det finns många stora och små sätt att göra skillnad. En konkret grej som har hjälpt mig att hantera mitt invanda kroppshat är att flytta fokus! Att faktiskt erkänna att all förbannad inriktning på kvinnokroppens form är så galet tröttsam.

Vad händer om man bara slutar följa vissa kroppsfixerade konton på Insta? Om man i stället börjar följa fler personer som postar grejer om bra serier, cool inredning, gulliga hundar, roliga hårfärger, inspirerande vardagskäk? Vad händer om man, i stället för att kämpa med näbbar och klor för att ääälska kroppens yttre, bara förkovrar sig i annat ett tag? Min erfarenhet är att det känns lite lättare att andas. Man knäpper upp jeansen utan ångest aningen lättare. Och man kanske lite lättare kan vara en ”kropps-sund” förälder och förebild för sina (och andras) ungar.

Den där mamman som inte längre slentrianmässigt slänger ur sig klyschor om att ”hålla igen nu efter helgen”, mitt i lekparken. Den där mamman som inte påpekar andra mammors vikt eller form, även om det ”bara” är en välvillig komplimang. För det finns ju så mycket annat, roligare att ge komplimanger för. En cool och inspirerande hjärna till exempel.

Så känner vi inför våra mammakroppar

I mamas stora kroppsundersökning berättar våra läsare regelbundet om hur de känner inför sina kroppar. Den senaste undersökningen gjordes 2015 och visade att bara knappt hälften av de svarande gillar sitt utseende:

  • 48% är nöjda med sin kropp i dag
  • 44% har alltid haft komplex för sin kropp
  • 41% har funderat på att göra ett skönhetsingrepp
  • 22% är mer nöjda med sin kropp efter att de har fött barn
  • 78% tycker att det är viktigt att ha en snygg kropp inför andra

Läs Cissis blogg!

Foto: Emily Dahl