Cissi Wallin: ”Låt 2018 bli kvinnofrågornas valår”

”Underskatta aldrig ett gnälligt och förbannat gravidmonster”, hälsar mamas debattör Cissi Wallin – och läxar upp ministrarna i Rosenbad mellan kräkningarna.

Å

h detta ”välsignade tillstånd”. Självklart ska man vara glad och tacksam över att ha blivit befruktad. Det är jag. Men det finns så mycket som kan drabba en gravid kropp, sådant som man som havande kvinnoperson helt enkelt bara ska hacka i sig under nästan ett års tid.

Under min förra graviditet var det foglossningen som slog till med full kraft. Det började som domningar i höfterna och övergick sedan i en huggande smärta som eskalerade vecka för vecka. Som ett stenhårt paniktryckande bälte runt hela höftpartiet. På slutet, efter vecka 35, var det som att någon drämt ett baseballträ med full kraft över mitt blygdben. Jag skrek av smärta och i stort sett ingen lindring gick att få. Tack och lov försvann min vidriga foglossning snabbt efter att Helmer klämts ut. Andra har inte den turen. Många dras med foglossningssmärtor i värsta fall flera år efter sin förlossning.

”Det kändes surrealistiskt att ligga där i ett kalt rum på akuten, som en svårt sjuk människa”

Denna graviditet har jag tilldelats det som inom läkekonsten kallas ”hyperemesis gravidarum”. På svenska: Extremt gravidillamående. Upp emot tre procent av alla gravida sägs drabbas av just detta, en på hundra så pass illa att hon behöver uppsöka sjukhus. Jag tillhör denna procent. En sväng på sjukan blev det, eftersom jag spytt så mycket att jag behövde dropp.

Det kändes surrealistiskt att ligga där i ett kalt rum på akuten, som en svårt sjuk människa, när man ”bara” bakar ett barn. Tack och lov fick jag träffa en himla bra och förstående doktor. Hon hade nämligen upplevt det extrema gravidillamåendet på egen hand. När vi gick igenom de få mediciner som finns att kanske eventuellt bli hjälpt av så sa hon uppgivet att ”det forskas väldigt lite på detta, som med alla så kallade kvinnoåkommor. Det finns ingen prestige i att forska på det helt enkelt”. Kvinnokroppen. Den som bara ska tåla, härda, pinas. En tyst överenskommelse med patriarkatet om att inte ”gnälla så förbannat”.

”En majoritet av alla med makt inom forskarvärlden är män. Varför skulle de bry sig om gnälliga gravida fruntimmer?”

Enligt statistiken får tre av fyra kvinnor sjukpenning, föräldrapenning eller havandeskapspenning i slutet av sin graviditet. Många vittnar om stora krig med Försäkringskassan för att bli tagna på allvar och ens få ut någon ersättning för sina gravidbesvär. En kompis till mig vägrades sjukskrivning av tre olika läkare, trots att hon mådde så illa och var så yr att hon knappt kunde stå upp första trimestern. Sa jag att hon fick sparken också? På grund av ”för mycket sjukfrånvaro”.

”Graviditet är ingen sjukdom”, sägs det ofta. Nä, inte i sig. Men man behöver kanske inte vara raketforskare för att fastslå att många gravidsymtom absolut är att klassas som sjuka. Att ha så ont att man knappt kan gå i trappor, att må så illa att varenda måltid åker hiss upp och ner i svalget, att dras med så lågt blodtryck att man svimmar i duschen… Ändå förväntas vi mest härda ut. All skit man kan åka på som preggo anses tydligen ”normalt”. Det forskas som sagt nästan ingenting på till exempel foglossning och extremt gravidillamående. Varför? Ptja, en majoritet av alla med makt inom forskarvärlden är män. Varför skulle de bry sig om ”gnälliga gravida fruntimmer”?

Men här skulle jag vilja lägga in ett veto. För underskatta aldrig ett gnälligt och förbannat gravidmonster. En dag får hon nämligen nog. Och vad sker när vi får nog? I år är det valår och alla riksdagspartier lovar som vanligt guld och gröna skogar, välfärdsfest åt alla! Oj, vad här ska satsas på olika vårdapparater.

”Våga ställa krav på såväl lokalpolitiker och läkare som ministrar i Rosenbad!”

Jag tänkte fråga diverse politiker hur de tänker – konkret och exakt – kring förbättringen av forskning, stöd och vård åt gravida och kvinnor som nyligen fött barn. Jag tänker ställa krav, inte nöja mig med svepande svar. Jag tänker mejla läkare och forskare och fråga hur de kan påverka att det grävs mer i så kallade kvinnoåkommor. Jag tänker mejla vår jämställdhetsminister, kolla planen och prioriteringen. Avkräva förbättring.

Och jag tycker du ska göra likadant. Våga få nog! Våga ställa krav på såväl lokalpolitiker och läkare som ministrar i Rosenbad! Vad ska vi annars göra? Vara tacksamma för att vi åtminstone slipper dö i barnsäng? Kom igen. Vi riskerar redan så mycket för att mänskligheten inte ska dö ut! Då är lite medmänsklig respekt och anständigt omhändertagande ett otroligt lågt motkrav.

Låt valåret 2018 bli kvinnornas och kvinnofrågornas valår! Vi har inte råd, tid eller ork att vänta längre.

Denna debattartikel är tidigare publicerad i mama nr 3 2018. Från och med nummer 4, som finns i butik nu, tar vi på mama ett stort grepp kring valåret med vår kampanj #mamafirst. Missa inte!

Prinsessan Madeleine på mamas omslag

Foto: Kate Gabor/Kungahuset.se

NUVARANDE Cissi Wallin: ”Låt 2018 bli kvinnofrågornas valår”
NÄSTA Gamze, 31: Älskade nyblivna mamma, du är inte ensam