Cecilia Chrapkowska: ”Larm om mobiltelefoner ger bara mammor ännu mer dåligt samvete”

Svepande uttalanden om att nyblivna mammor använder sina mobiltelefoner för mycket eller går för mycket på café hjälper inte mammor att må bättre i sin nya föräldraroll, i stället ökar det bara det dåliga samvete många kämpar med, menar Cecilia Chrapkowska, barnläkare och krönikör på mama.nu.

Låt mig börja den här krönikan med att klargöra det viktigaste: barnmorskor och BVC-sköterskor är de absolut viktigaste personerna i den svenska sjukvården. Och de gör ett sjukt bra jobb. Ingen del av den svenska sjukvården är i närheten av att rädda så många liv och att förbättra hälsan hos så många som MVC, BVC och förlossnings- och nyföddhetsvården. Och det är barnmorskor och BVC-sköterskor som gör lejonparten av jobbet. Världsledande bra.

Just eftersom jag beundrar barnmorskegruppen så mycket, så blir jag lite extra ledsen när jag blir besviken på någon ur den. Och det har jag tyvärr blivit nu. Flera barnmorskor, både i Norge och i Sverige, har svepande uttalat sig i massmedia om hur de ser många nyblivna föräldrar som ”är mer intresserade av mobilen än av den nyfödda bebisen” och därmed missar barnets subtila amningssignaler. En barnmorska berättar i radio om hur hon regelbundet behöver uppmärksamma föräldrarna på att deras nyfödda barns pickande med huvudet är en amningssignal, och att alla föräldrar då lägger ned mobilerna och uppmärksammar barnet.

När jag jobbar på BVC, BB, neonatalavdelningen, barnakuten, barnavdelningen eller BUP så gör jag just detta hela tiden. Visar föräldrarna på vad deras barns signaler kan betyda och uppmärksammar hur barnet blir nöjt när föräldrarna lyckas tolka rätt. Det ingår liksom i jobbet. För mig som läkare, men ännu mer för sjuksköterskor, barnsköterskor och psykologer som jobbar med barn och deras föräldrar. Det kan mycket väl vara annorlunda för barnmorskan som jag hörde i radio, men jag har själv inte upplevt föräldrarnas mobiler som något stort problem. Kanske har det med respekten för läkare att göra, kanske med att jag träffar famlijerna mer planerat än barnmorskorna, men i princip alla föräldrar jag träffar lägger undan telefonen när jag pratar med dem, och ber om ursäkt när den plingar och stänger av ljudet. (Däremot har oräkneliga gånger min egen sökare eller jobbmobil ringt och fått mig att abrupt avbryta ett känsligt samtal för att ta reda på om jag akut behöver springa någon annanstans.)

Att lära sig tolka en nyfödds signaler är en uppgift som måste få ta tid. Hur lätt eller svårt det är varierar, och beror på hur tydligt barnet är i sina signaler och hur lätt eller svårt föräldrarna har att tolka andra människors signaler. Vissa har medfött svårt att tolka andras signaler och behöver mycket hjälp, kanske av en BUP-psykolog. Många brukar klara det hyfsat lätt, men i utmattningen och sömnbristen och den totala ångestdriven efter en förlossning så grumlas lätt ens blick och minsta pip kan bli förvarning om en dödlig sjukdom, eller så orkar man bara inte lyssna efter minsta pip och gör vad som helst bara för att få samla ihop sig själv lite.

Jag har träffat oräkneliga nyblivna föräldrar som fått hjälp av känsliga och lyhörda BVC-sköterskor och barnmorskor att samla ihop sig själva, lita till sin förmåga, prioritera sin sömn, hitta en bättre ansvarsfördelning med partnern, så att de kommit ut ur kaosbubblan efter förlossningen och fått nosa lite på föräldralyckan, iallafall stundtals. Men jag har inte träffat någon, aldrig någon, som sagt ”jag kände att jag inte riktigt kunde vara den förälder jag ville, och hade ingen aning om hur jag skulle komma vidare. Sedan hörde jag en barnmorska på tv säga att nyblivna mammor borde lägga undan sina telefoner, jag provade det, och genast njöt jag av mitt barn och mitt nya föräldraskap.”

Däremot har jag träffat många som lever med det dåliga samvetet om att inte vara tillräckligt bra mammor som en ständig ryggsäck att bära med i föräldraskapet. Som regel är det mammor som försöker och försöker och försöker, men inte mår så himla bra. Det gör man i regel inte när man försöker och försöker och försöker vara något man inte känner att man är. Dessa mammor blir träffade som blixten av svepande uttalanden kring att mammor använder för mycket mobiltelefoner,  går för mycket på kafé, tränar för mycket, tittar bebisen för lite i ögonen eller vad det nu kan vara. Och genast fylls ryggsäcken på med mer dåligt samvete och blir tyngre att bära och stå ut med.

Inget barn kan må riktigt bra när dess nära vuxna inte är i hyfsad mental balans. Att få barn kan få den stabilaste ur balans, och får nästan garanterat de mer sköra ibland oss att svikta märkbart. Därför är det en så viktig uppgift för vården att hjälpa föräldrar tillbaka till att må bra. För barnets skull, men också för föräldrarnas. Barnets välmående är inte mindre värt än mammans eller pappans, men faktiskt inte heller mer. Utan lika värt.

Och lyckligtvis kräver inte bebisar några överjordiska insatser för att må bra. De kräver mat, kärlek och lite hjälp med hygienen. Och kärleken i form av att småprata med barnet när hen är vaken, att le när hen ler, och busprutta i den tjocka magen när du byter blöja, den är alldeles tillräcklig.