På tuberkulosmottagningen träffar barnläkaren och mama-krönikören Cecilia Chrapkowska många ensamkommande flyktingungdomar. Vid första mötet är de oftast trötta och rädda - ett halvår senare är de fulla av framtidsplaner. "När jag går hem från mottagningen så tänker jag att de som tror att det är en kostnad för Sverige att ta emot de här ungdomarna inte förstår vad de talar om", skriver Cecilia Chrapkowska.

ANNONS
ANNONS

Som barnläkare träffar jag i vanliga fall familjer. Barn med föräldrar, ungdomar med förälder, ofta är också syskonen med hos doktorn. Tuberkulosmottagningen, där jag har börjat jobba ibland under våren, är ett undantag.

De allra flesta patienter jag träffar på tuberkulosmottagningen är ungdomar som nyligen kommit till Sverige efter en lång flykt. Ungdomarna lämnade Tchad, eller Somalia, eller Eritrea eller något annat land för månader eller flera år sedan. Vi frågar vem de bodde med innan flykten, sällan är det pappan. Många pappor har nog försvunnit i krig, andra kanske lämnade mamman redan innan, några har kanske aldrig funnits med i bilden.

Flera levde med sina mammor. Vissa berättar att mamman hostade blod, magrade av och var väldigt sjuk tills hon dog i en blodhosteattack. Då har vi en klar idé om vem som smittade vår patient med tuberkulos. När mamman dog såg vår patient ingen framtid i sitt krigshärjade hemland, och började sin långa flykt. Någons sista minne av mamman var när soldaterna våldtog och mördade henne. En annans mamma var den som samlade ihop pengar för att betala flyktingsmugglaren som skulle hjälpa vår patient till en framtid.

En vanlig flykthistoria är att ta sig landvägen genom Afrika till Libyen. Många av ungdomarna har suttit några månader i fängelse i Libyen och vissa har fula avlånga ärr på ryggen som de fick under fängelsevistelsen. På något sätt har ju våra patienter lyckats fly från fängelset, och vissa verkar bli frisläppta efter ett tag när det kommer fler flyktingar som polisen vill spärra in i det alltid överfulla fängelset. Vi frågar efter möjliga smittkällor, och i fängelset där trängseln är stor finns alltid flera som hostat och verkat sjuka.

ANNONS
ANNONS

En annan väg är genom Marocko. I norra Marocko finns en skog full av flyktingar som väntar på en chans att ta sig över till Spanien. Många lever åratal i skogen och samlar mat på en närbelägen soptipp. ”Det är hårt i den skogen” är det samfällda vittnesmålet.

Senaste veckorna har vi kunnat läsa om resorna över medelhavet. Många ungdomar har bara kunnat köpa de billigaste biljetterna och blivit instängda i containrar under däck. Andra, framför allt de som tagit sig den kortare vägen mellan Marocko och Spanien, har paddlat gummiflotte med tio-femton andra.

När vi träffar ungdomarna är det för att det visat sig att de är smittade med tuberkulos i den hälsoundersökning som nyanlända erbjuds. Ofta träffar vi ungdomarna ett par månader efter att de kommit till Sverige, tillsammans med en person från ett boende för ensamkommande flyktingungdomar och en tolk. Det är ofta en rädd, lite trött och sliten ung patient jag möter, som verkligen behöver sitt vuxenstöd från boendet för att komma ihåg och klara av att förstå medicinering och de återbesök som krävs.

De flesta patienter är inte sjuka i sin tuberkulos, bara smittade (tuberkulosbakterien vilar ofta i månader eller år i kroppen innan man eventuellt blir sjuk). De har ingen hosta, ingen feber, inga smärtor av tuberkulos och kan heller inte smitta någon annan. Vi erbjuder behandling för att döda de vilande bakterierna och minska risken för att senare bli sjuk i tuberkulos. Det är tre månaders behandling med fyra tabletter dagligen eller 6 månader med två tabletter dagligen. En tuff läkemedelsbehandling, som nästan alla ungdomar tar emot med tacksamhet utan att tveka.

ANNONS
ANNONS

När jag träffar patienterna efter avslutad behandling, när de varit i Sverige något halvår eller år är det slitna och trötta borta. Vi behöver ofta inte använda tolk eftersom de lärt sig så bra svenska under sitt första år i skolan. Ungdomarna kommer med raska steg och olika, egna klädstilar. De skojar och småretas kanske lite med boendepersonalen som det märks att de känner väl och känner sig trygga med. Ingen pratar om sin flykt, de flesta pratar om vad de vill bli och göra i framtiden. Någon vill bli businessman, en annan advokat. En tredje drömmer om läkarlinjen och en fjärde vill bli rörmokare. Flera har gått med i den lokala fotbollsklubben.

När jag går hem från mottagningen så tänker jag att de som tror att det är en kostnad för Sverige att ta emot de här ungdomarna inte förstår vad de talar om. Visst kostar det lite med extra skolplatser, några besök på tuberkulosmottagningen och anställd personal på boendena. Men det enda rimliga sättet att se på den kostnaden är som en investering. Dessa ungdomar går snabbt ut i vuxenlivet och de som får uppehållstillstånd kommer att bidra rikligt till Sveriges framtid både ekonomiskt, mänskligt och intellektuellt. Och jag är personligen så tacksam över att jag får träffa några av dem och att så många valde att komma just till Sverige.

NUVARANDE Cecilia Chrapkowska: ”Ensamkommande flyktingungdomar är inte en kostnad – utan en investering”
NÄSTA Snowboardpapporna tar med döttrarna i backen på härligaste tandem-åket (vilket minne!)