mamas krönikör Cecilia Blankens har märkt att barn i USA är barnsligare längre upp i åldrarna. Insikten har gjort att hon nu plockar russinen ur kakan från både USA och Sverige.

Barn i Los Angeles är barnsligare än många svenska ungar. Jag märker det när jag är i Stockholm med familjen – svenska tweenies är så mycket mer medvetna. De vet vilka klädmärken de gillar, har mobiltelefoner från väldigt unga år, åker buss själva, ”hänger” i stället för att leka, tävlar i flest ”likes” på sina Instagramkonton, är klädda i skinnjacka, lagom slitna jeans, och har likadana skor som föräldrarna, några storlekar mindre bara.

I Kalifornien leker 10-åringar med sina American girl dolls (en flicka i dockstorlek med svulstiga klädgarderober och spännande frisyrer. Svindyra och varje litens dröm att äga.), få har egna telefoner och de flesta hasar runt i flipflops och shorts.

När barnen leker med varandra är det ofta för att föräldrarna ordnat playdate, och inte sällan finns de vuxna med någonstans i bakgrunden även när det är lite större barn som ses.

En svensk kompis, som flyttade till Kalifornien med familjen för några år sedan, har en rimlig teori om varför det är så. I de stora amerikanska kuststäderna har folk mycket pengar: Los Angeles, New York, San Francisco. Dessutom finns en amerikansk tradition som prioriterar familjeliv på ett annat sätt än vi gör i Sverige. Har man råd att jobba mindre så gör man gärna det. I alla fall den ena föräldern. Nästan undantagslöst mamman tyvärr.

Det betyder ofta att familjens samlade timmar på jobbet är färre jämfört med i till exempel Sverige, där båda föräldrarna inte sällan arbetar heltid. Det innebär att medelklassbarnen inte behöver åka kommunalt hem från skolan för egen maskin. De behöver inte ta sig till ridningen med någon bussfärd genom stan. De behöver inte ha egen nyckel eller göra sitt mellis själva när skoldagen är över. Det finns alltid en förälder närvarande och barnets utveckling mot självständighet går därmed betydligt långsammare.

Det kanske någon ser som en nackdel, barn mår bra av ansvar! Det kan säkert vara sant, men ansvar kan de ges ändå – men möjligheten att låta dem få vara små och omedvetna om vuxenlivets snåriga förväntningar låter jag dem gärna slippa så länge det går. Vill mina barn leka med dockor tills de är tonåringar är jag överlycklig om omgivningen ger dem utrymme att göra det. Att växa upp och blir stor händer ändå, förr eller senare.

Jag tänker ofta på fördelarna med att Bonnie, Rio och Remy växer upp med fötterna i två kulturer, man kan plocka russinen ur kakan från båda och skapa en snitslad bana som blir deras barndom någonstans mittemellan.

Jag älskar hur vi svenskar är så bra på att ge våra barn förtroende och en öppen och positiv grundinställning till omgivningens välvilja: ”Så klart du kan gå ensam till affären och handla lördagsgodis!”. Amerikaner är mycket mer cyniska och riskkalkylerande, och jag är stolt över vår svenska jämställdhet (som verkligen inte är perfekt, men ändå ljusår framför USA) samtidigt som jag imponeras av hur det för många amerikaner är så okomplicerat att prioritera familj före karriär – är det så man vill ha det ska det inte vara något att skämmas för.

Oavsett hur vi väljer att leva med och uppfostra våra barn, så finns det något superbra i att påminnas om vikten av att inte låta våra egna vuxendefinitioner spilla över på de små. Vi ska göra som mina amerikanska vänner och uppmuntra barnen att klä sig i det de själva gillar (inte i vad vi föräldrar tycker är snyggt), att leka, bli smutsiga och vara precis så barnsliga som de ska vara, och vi ska uppfostra och ge ansvar, men finnas där så mycket det finns utrymme för.

För vuxna blir barnen till slut ändå, men barnaåren är få och kommer aldrig tillbaka. Låt barnen få vara barn så länge det går!

Denna krönika är tidigare publicerad i mama nr 9 2016, som du kan läsa digitalt i appen mama PLUS – helt gratis för prenumeranter dessutom!

mama-plus-app-logga

NUVARANDE Cecilia Blankens: Svenska barn är så medvetna
NÄSTA Topphälsa, oktober 2016