Cecilia Blankens: ”Sluta dumförklara mig och mina barn!”

Äntligen finns journalisten och designern Cecilia Blankens krönikor från tidningen även på mama.nu! Cecilia skriver om sitt liv i Los Angeles, där hon bor med maken Per och barnen Bonnie, 7, Rio, 5, och Remy, 1,5.

Det kryllar av dem där ute; föräldrar som inte bara vet bäst och allt om det mesta vad gäller de egna kottarna – men kanske ännu mer om andras barn.

Ett av mina mest pinsamma ögonblick som förälder var när min före detta arbetsgivare Expressen ringde och ställde några frågor till mig som pinfärsk förstagångsmamma till Bonnie. Min äldsta dotter var inte mer än någon vecka gammal och nu skulle det skrivas en kort artikel om att tidningens moderedaktör fött en dotter. Hur gick det? Hur mår ni? Hur gör du för att få ihop allt? Vad det gäller den sistnämnda undringen missade jag kanske något i formuleringen; för min självgoda förstagångsförälderhjärna antog genast att Expressen-journalisten, utan att vi ens träffats, ändå mirakulöst nog snappat upp vilken otrolig mamma jag måste vara.

Med blott sju dagars erfarenhet av föräldralivet kände jag mig manad att börja förklara hur en föräldraslipsten bäst bör dras. ”Det gäller att inte oroa sig för mycket.” ”Ta det luuuuugnt.” ”Barn är så lätta, de bara hakar på vettu” – tills reportern harklade sig och förklarade att det var främst modemässigt som hon undrade hur jag löste saker och ting. Nu när jag kanske ammade och precis fött barn och så. Jag blev paff. Och knallröd.

Tomatfärgad för att jag skämdes, paff för att jag med glasklar insikt i ett nafs begrep att jag visste väldigt lite om livet som mamma och att det vore ett rent vansinnesdåd att be mig komma med några slags barnskötartips över huvudtaget. Jag var en färsking. Med föräldrahybris.

Samma typ av hybris har jag i egenskap av bloggare stött på så många gånger att jag skulle kunna skriva en litterär tegelsten fylld med alldeles förfärligt förträffliga morsors fullkomligt oefterfrågade ”sanningar” kring allt från var bebisar ska sova, hur de ska nattas eller när det kan vara passande för en mamma att få lov att vara borta från barnet första gången.

Med första ungen innebar varenda publicerad babybild en attackstorm med åsikter av typen ”nu får du faktiskt sätta på barnet en mössa” eller ”det är för vaaaarmt! Ta av barnet mössan!”.

Också populärt bland hybrismorsorna var de lite mer psykande kommentarerna som förklarade att nu minsann när jag varit ute en hel kväll med mina kompisar, nu skulle jag få se på anknytningsproblem av episka proportioner. En annan gång när jag varit i Dubai och kom hem med en ryschpyschig klänning i Mellanösternstil i present till tjejerna bröt helvetet lös i bloggen: ”Du har köpt en SEXDRÄKT till ditt barn” tyckte det mest högljudda gänget och behövde väl hyperventilera i en pappåse för att ta sig levande vidare från detta monumentala föräldrafelande.

Men! Det fina med de svenska, självutnämnda, proffsmammorna är att de flesta nöjer sig med att häva ut sitt ”kunnande” i sociala medier, där åsikterna ändå är hyfsat lätta att hålla på avstånd. Den begränsningen känner inte den amerikanska föräldraeliten. Jag blev både stum och märkligt ursäktande de första gångerna jag blev stoppad i lekparken, i mataffären eller på stranden av folk som känner sig manade att ifrågasätta mina barns säkerhet och därmed mitt engagemang som förälder: ”You shouldn’t let him be in the sun like that” kan den främmande kvinnan i lekparken väsa.

Han har fucking SOLSKYDDSFAKTOR på sig och prova själv att begränsa en sjövild ettåring till att bara vara i skuggan! Säger man. Inte.

Men tänker gör man, och blir megaupprörd på insidan.

Att gå på trottoaren med sina barn och höra en äldre dam på andra sidan gatan hojta om faran i att ha ungar så nära vägkanten är heller inte ovanligt. Hade jag inte varit så vansinnigt belevad, som jag nu råkar vara, hade jag rusat över vägen, kopplat ett farligt ninjagrepp och bett hela världen sluta dumförklara både mig och mina barn.

Låt oss bara sammanfatta: Oavsett om du varit förälder i sju dagar eller 70 år, hur mycket du än tror att du sitter inne på sanningen om hur barn bäst ska skötas – så har du fel. För någon sådan sanning finns nämligen inte.

Krönikan är tidigare publicerad i mama nummer 3 2016

Nu kan du även läsa mama på surfplattan eller mobilen. Som prenumerant är det dessutom helt gratis! Ladda ned appen mama PLUS!

mama-plus-app-logga