Cecilia Blankens: ”Jag är Team Läckberg!”

När Cecilia Blankens hör mamabloggaren Camilla Läckberg prata om uppfostran slår hennes hjärta lite extra hårt.

Tacka gudarna för sociala medier och streamad tv  så att vi utlandssvenskar har en chans att hänga med i debatterna där hemma.

Jag kan vara Camilla Läckbergs största fan (nu såg jag i och för sig på hennes Instagram om en spansk kille som tatuerat in hennes namn, och där är jag väl i och för sig inte riktigt än). Detta vet hon om, för jag har mejlat henne vid flera tillfällen och berättat. Som en annan dåre. Men hur som helst. Det är inte hennes böcker jag dyrkar främst (även om jag visserligen läst många av dem) utan hennes totalt oängsliga tillskott till den annars så nervösa stockholmska mediebubblan.

Karriärsevent med mama och Isabella Löwengrip

Läckberg gör som hon vill. Ser ut som hon vill. Säger vad hon vill. Ber om ursäkt när det blir fel. Står på sig när hon har rätt. Och har en stil som skulle impa på Peggy Bundy. När jag läste hennes blogginlägg och hörde henne prata om barnuppfostran i ”Skavlan” sprattlade mitt hjärta till ännu mer. För herregud vad jag håller med.

Det verkar råda någon slags övertygelse bland moderna föräldrar om att det är taskigt att säga nej till sina barn. Att det är själviskt att ge de egna och vuxna intressena utrymme och att en familj ska anpassa sina måltider, resmål och sitt umgänge helt efter hur barnen vill ha det.

Vansinne, vill jag påstå! För något år sedan la vi om kosten i vår familj. Från att ha varit slentrianmässiga köttätare blev vi slentrianmässiga vegetarianer med inslag av kött bara då och då. I samband med det skrev jag och min vän Kristin kokboken ”Nyfiken grön” och när den släpptes vet jag inte hur många gånger andra föräldrar häpet undrade ”Men hur GJORDE ni för att få med barnen på det här?” Jag förstår frågan, för det är klart att telningarna inte inte märker att Mamma Scan byttes mot linssoppa – det var ett sabla gnällande där ett tag kan jag intyga.

Men det är då det gäller att utnyttja det faktum att barn faktiskt inte kan laga mat själva, att de heller inte har pengar att köpa eget favoritkrubb för, och att jag och deras pappa i egenskap av vuxna faktiskt är de som bestämmer hemma. Och sedan gör man det bara. Inför vegetarisk meny. Bestämmer att Ipad endast får spelas en timma på lördagarna och bjuder hem kompisar som inte har barn i passande ålder.

Det kan kanske låta hårt, men gudarna ska veta att stunderna när vi faktiskt anpassar våra liv främst, efter barnens behov fortfarande är långt många fler. Va’ sjutton, hela livet har ju ett småbarnsfilter över sig och så ska det naturligtvis vara, inte bara för barnens skull utan för att vi faktiskt trivs med barnanpassade, långsamma helger i parken eller på stranden.

LÄMNA VARDAGEN: Ta med vännerna och följ med mama och Frida Fahrman till Palma i oktober!

Men att göra avbrott från det är ingenting jag någonsin haft dåligt samvete för. Vi anpassar oss gärna efter barnen, men förväntar oss att de inte ska ha några problem med att anpassa sig efter oss när det behöver bli så. En högst rimlig deal!

Jag är stolt över att vara en förälder som säger nej till mina barn (ja, inte alltid, men när det behövs). Som ställer krav och sätter gränser. Ändå ligger tyvärr årets förälder-pokalen (om de nu finns en sån) lååångt bortom min horisont. Det här med artighet och bordsskick är till exempel något jag tydligen helt missat.

prenumerera på mama

När mina ungar äter med händerna, glor ner i golvet när folk hälsar på dem och glömmer att säga tack, seglar deras amerikanska kompisar in och tilltalar mig vid förnamn, säger alltid sina ”please” och är nästan läskiga i sitt sätt att lillgammalt bemästra småprat med vuxna.

Vi kan säkert alla bli bättre föräldrar, men att göra så gott vi kan och samtidigt acceptera att vi aldrig blir fullärda eller klara, utan hela tiden måste sträva efter utveckling är en del av den härliga utmaningen som föräldraskapet är!

Läs fler krönikor av Cecilia Blankens och våra andra krönikörer här!