Äntligen finns journalisten och designern Cecilia Blankens krönikor från tidningen även på mama.nu! Cecilia skriver om sitt liv i Los Angeles, där hon bor med maken Per och barnen Bonnie, 7, Rio, 5, och Remy, 1,5.

Det finns ett nät av mer eller mindre osynliga regelverk som vi föräldrar anpassar oss efter, och vare sig vi vill det eller ej, påverkas vi av kollektivets sätt att göra saker på. Det här regelverket ser lite olika ut beroende på var man bor, och som ny-amerikan (eller som ny i Sverige, kan jag föreställa mig) är det ett sabla sjå att se och hålla ordning på hur jag förväntas hantera mina barn i nya sammanhang.

Ett exempel: Vi svenskar sätter någon slags smålöjlig ära i att alltid vara med våra barn och knappt ens anlita svärföräldrarna som barnvakter. ”Har man nu skaffat de där ungarna så får man väl ta hand om dem!” verkar vara en populär devis. Medan amerikanska föräldrar lättvindigt och med självklarhet lämnar sina telningar till nannys och barnvakter, något som också barnen undantagslöst verkar lika bekväma med, så är svenska pluttar över lag mer klängiga och ovana vid att tas om hand av någon annan än mamma, pappa, eller möjligtvis någon släkting.

För en viss typ av medelklassamerikan i Los Angeles (obs, inte alla, men en betydande del) är en mindre armé nannys och maids som avlöser varandra och hjälper familjen genom morgonbestyr, tvättning, handling, hämtning och nattning en självklarhet och en förutsättning. Åker man på semester tar man en nanny med sig, ja gör man någonting över huvud taget under rubriken ”Projekt: familj” så får en nanny gärna finnas där och göra ”the dirty work”, så att säga.

När de andra föräldrarna i mina stora barns skolklasser fick nys om att jag flög ensam med alla tre ungarna från Sverige till Los Angeles, blev jag behandlad som en superhjälpte. Som en kvinna som klarat något fullkomligt övermänskligt.

Nu är det i och för sig en bedrift att flyga långt ensam med tre små barn, men bosätter man sig på andra sidan jordklotet med sin familj får man kanske räkna med en och annan sådan resa, tänker jag. Men i övrigt är det sällan någon som applåderar min ambition att bara ha nanny när det verkligen behövs. För att slippa förklara svenskars ”kan själv”-attityd för en oförstående amerikan har det hänt att jag skyllt på att nannyn varit sjuk när jag rattat ungarna för egen maskin genom någon social sammankomst eller liknande.

Ett annat tillfälle där amerikaners och svenskars olikheter i synen på barn och familj blir extra tydlig är när det är dags för doktorsbesök. Småttingar slutar med napp vid 15 månaders ålder och därmed basta, bebisar får absolut inte sova i föräldrarnas säng och ska det tas en spruta och någon liten blir rädd, håller sköterskan fast ungen stenhårt och sticker in nålen alldeles oavsett vad barnet känner. Svenskar är kanske överdrivet måna om att sätta barnens behov främst (så till den milda grad att vi får dåligt samvete när vi någon enstaka gång råkar prioritera våra egna), men för amerikaner råder tuffare tag i barnuppfostran. Även på det här området ljuger jag lite lagom emellanåt, för att det blir enklast så. När doktorn kontrollfrågar för att försäkra sig om att vår bebis sover i sin egen säng, flackar jag med blicken men svarar: absolut! (… inte. Inte en enda natt att han gjort det faktiskt.)

Sedan kan man förstås skita i andras åsikter och göra som man alltid gjort, men gudarna ska veta att behovet att känna att man passar in och är en i gänget inte stendör bara för att man inte är tonåring längre.

Och dessutom – hur mycket vi svenskar än vill tro att vårt sätt att göra saker på är bättre än andras, så har jag lärt mig mycket av tre år i ett annat land, och vet att annorlunda ibland kan ha sina poänger.

Krönikan är tidigare publicerad i mama nummer 8 2016

Nu kan du även läsa mama på surfplattan eller mobilen. Som prenumerant är det dessutom helt gratis! Ladda ned appen mama PLUS!

mama-plus-app-logga

NUVARANDE Cecilia Blankens: I LA är jag en superhjälte när jag tar hand om tre barn
NÄSTA Manne Forssberg: Min dotter börjar skolan – och jag är livrädd