Äntligen finns journalisten och designern Cecilia Blankens krönikor från tidningen även på mama.nu! Cecilia skriver om sitt liv i Los Angeles, där hon bor med maken Per och barnen Bonnie, 7, Rio, 5, och Remy, 1,5.

ANNONS
ANNONS

I våras fyllde jag 37 år. ”Herregud! Ingen människa kan tro att du är 37!”… tänker med all sannolikhet väldigt få – förmodligen ingen – som fått sig en närglutt på det här gamla fejset. Det skulle vara jag själv då.

För egen del har jag väldigt svårt att förstå hur jag som nyss gick i högstadiet har hunnit bli medelålders. För det får man väl ändå säga att jag är vid det här laget? Inget av detta går ihop. Ska inte 37-åringar ha barn och vara gifta, eller i alla fall sambo? Villa, vovve, Volvo och hela det där kittet. Jaha. Just det. Helvete. Jag är verkligen 37 ändå. Hur kunde livet bara hända så där?

Vips och från ingenstans har det vecklat ut sig framför mig och blivit den väg jag går på, och en dag om förhoppningsvis en väldig massa år, vill jag se tillbaka på den här brokiga sträckan och tänka att somligt blev bra, annat kunde jag gjort bättre – och en hel väldig massa har varit fantastiskt, innan jag en gång för alla stänger ögonen och drar mitt sista andetag. Men innan dess ska jag åldras.

Och det här med att åldras är ett högaktuellt samtalsämne i min bekantskapskrets nu för tiden, ska ni veta. Det är varken jag
eller mina kompisar stolta över, men av oklar anledning kan de här nya rynkorna, fårorna, vecken, och annat gamligt som poppar upp, inte tas riktigt med den ro vi kanske hade önskat.

Jag vill ju vara en sådan där skön typ som åldras och grånar på ett väderbitet sätt, utan att på något sätt se det som ett problem. Jag vill vara en kvinna som inte färgar över gråa hår (gråa hår som jag – *stoltserar
löjligt* – faktiskt inte har. Än. Men det är väl en fråga om dagar förstås), och som ser kråksparkar och rännilarna över pannan som vackra minnesmärken och avtryck från år som levts, skrattats och gråtits.

ANNONS
ANNONS
Jag vill fylla 40 och 50 och vara så trygg i min självkänsla att det faktum att det som en gång var spänstiga tuttar och skinkor nu kanske mest är skrynkliga läderlappar – och att det som brukade vara ögonlock man kunde måla ögonskugga på, dubblerats i omfång och sträckt ut sig som små dubbelvikta plädar av skinn som vilar över mina fransar. Acceptera det som något naturligt och kanske till och med fint.

Men där är jag inte riktigt än, säger jag med betoning på både ”inte” och ”riktigt”. I stället kan jag sitta med kompisar på en tjejmiddag och vansinnesbildgoogla Jennifer Lopez. Hur gör människan? Bara några år under 50 och hy som en jävla persika. Och inte ser hon fixad ut heller. Inget konstigt stramande eller onaturligt plutande, bara face och kropp som en extremt lyckad 20-åring.

Så där kan vi älta, i ja, timmar faktiskt. Vad är hemligheten? En kräm? En spruta? Och i sådana fall med vad? Vi försöker förstå och hoppas desperat kläcka mirakelmetoden som ska ta oss mot en J. Lo-glowig pensionsålder.

Någon sa en gång att människan inte blir mycket äldre än 30. Vi snackar själsligen, alltså. Där någonstans är vi färdiga i våra personligheter och bara mycket små förändringar sker. I det stora är vi som vi är, och det kommer decennier av liv kvar att leva inte att kunna ändra på.

Min mamma som är 65 bekräftar samma sak. För varje ny födelsedag läggs en siffra till, men kroppen och åldern är en sak – den hon känner sig som på insidan, är en annan.

Personligheten mognar inte i samma takt som kroppen och det ska vi nog vara glada för. För kanske är det där någonstans lösningen på det här ganska onödiga åldersältandet finns. Om vi fokuserade mer på att njuta av våra ungdomliga själar och dansade lite oftare, barnslade oss mer, garvade större, och brydde oss mindre. Då skulle nog de där ålderstecknen försvinna. Kanske inte ur våra ansikten, men ur våra sinnen.

Missa ingenting från din favoritsajt – ladda ned appen mama nu!

mama-nu-app-logo-1-150x150

NUVARANDE Cecilia Blankens: ”De där rynkorna tas inte med den ro jag önskat”
NÄSTA Halloween-godis – 15 smaskiga recept att göra tillsammans med barnen