Cecilia Blankens: ”Att gå husesyn är för intimt för amerikanerna”

mamas krönikör Cecilia Blankens ger oss en inblick i livet med man och tre barn i Los Angeles.

Annonsen laddas.

När vi precis hade flyttat till Los Angeles var det någon i bekantskapskretsen som suckande råkade påpeka att amerikaner och svenskar är så mycket mer olika, än vi är lika. Vilket kanske inte borde vara en överraskning. USA är stort, Sverige är litet. USA har en ung historia och en blandad befolkning, Sverige tronar på minnen från fornstora dar, för att citera en populär visa, och vår befolkning är förhållandevis homogen.

Amerikaner är pryda, men utåtriktade, svenskar är sexuellt mer frisinnade (i alla fall jämfört med amerikaner) och inåtvända. Dessutom skiljer ett helt världshav oss åt rent geografiskt.

Med tanke på att vi ändå är västvärldsländer som i mångt och mycket delar kulturella referensramar (eller ja, det kanske främst är svenskar som tar del av den amerikanska kulturen, men ändå) så hade jag trots allt svårt att tro det där. Nu har jag förstås inte gjort någon officiell statistisk undersökning av likheter och olikheter, men visst är det en hel del, i smått och stort, där vi skiljer oss åt.

Inför höstens presidentval vibrerade Instagram av politiska ställningstaganden. Stylisten Kara Welch skrev: ”Why do I support free universal healthcare paid for with our taxes? Because I don’t want to live in a country where sick people have to set up a Gofundme-page just so they don’t die”.

För svenskar är skattefinansierad sjukvård en självklarhet och något att vara stolt över, och hur någon kan tycka annorlunda är för de flesta av oss svårt att greppa. Men för många amerikaner är ett kollektivt ekonomiskt ansvar inget annat än kommunism, och trots att kalla kriget är dött och begravet är fortfarande allt som luktar någon form av socialism fullständigt otänkbart.

Sedan finns mer lättviktiga exempel på skillnader. Som det här med ketchupen: Amerikaner gillar sin ketchup, men använder den begränsat – på hamburgare huvudsakligen. Det här med att vi häller såsen över pasta, bolognese, pommes frites och potatismos är obegriplig galenskap.

En annan detalj: När man bjuder hem gäster första gången känns det naturligt att ta dem med på husesyn. Ni vet, det lilla varvet där man, kanske lite stolt, visar var toaletten finns och vardagsrummet, och här bor barnen och här är föräldrarnas sovrum.

Jättekonstigt, visade det sig efter något år på plats, tycker amerikaner om det här svenska sättet att få gäster att känna sig välkomna. På tok för privat att släppa in folk man knappt känner i sovrummet! Vi fick sluta med det, eller åtminstone mildra frågeteckensuppsynen genom att påpeka att detta är en svensk tradition.

Vidare har amerikaner sitt fredagsmys på söndagar, och fredagens familje-tv-tablå ekar tom, inga tacos och ”Let’s dance” i soffan efter arbetsveckan här inte. På söndagar däremot bullas det upp med familj, vänner, strandhäng, film i soffan, eller grillning. Söndagar? Då ska man ju gå och deppa över att det snart är måndag igen. Tycker vi.

I litet och i större skiljer vi människor oss åt. Likheterna är inte fler för att vi lyssnar på samma hits på radion eller ser ut som varandra på ytan, de behöver inte vara färre om vi hör till olika religioner eller inte talar varandras språk.

För på insidan har vi samma hjärta och samma känslor. Vi kan fascineras av de små olikheterna, men vi måste förstå och acceptera också de större. Oavsett var vi bor eller kommer i för form, finns alltid en förklaring till varför vi är som vi är och gör som vi gör. Det är det som gör både livet och människan intressant!

Denna krönika är tidigare publicerad i mama nr 10 2016, som går att läsa i appen mama PLUS (gratis för prenumeranter)!

mama-plus-app-logga