Carolina, 37: För mig som adopterad var det viktigt att få biologiska barn

Som bebis adopterades Carolina Skyldberg, 37, från Colombia till Sverige. Idag är hon mamma till tre döttrar och en son och reflekterar över varför det var så viktigt att få biologiska barn.

Min längtan efter egna barn kom tidigt och var väldigt stark. Kanske har det att göra med att jag själv är adopterad. Jag har hört att många adopterade har en tidig längtan efter barn.

Jag fascinerades alltid av alla fina gravidmagar som tycktes finnas överallt. Jag ville få uppleva hur det var att ha ett litet liv som växte inne i mig, se sådär hemlighetsfullt lycklig ut i ett samförstånd med andra blivande mammor. Jag längtade efter att få ge av all kärlek jag hade inom mig och på att fokusera på någon annan än bara mig själv och mitt eget mående.

Var jag egoistisk som ville sätta fler barn till världen?

Jag var då runt tjugo år och min kille och jag bodde i Kalmar och studerade. Var jag egoistisk som ville sätta fler barn till världen när det redan finns så många barn som har behov av en ny familj? Ja, jag var egoistisk. För mig var det viktigt att få ett eget barn som var en del av oss.

LÄS MER: Här träffar de sina barn för första gången – se de magiska adoptionsbilderna

Men tänk om vi inte kunde få egna barn? Då var det självklart att vi skulle adoptera och jag visste att det kunde vara en lång process.

Carolina medverkar i dokumentären "De ensamma – en film om adoption" i SVT2. Foto: SVT
Carolina medverkar i dokumentären ”De ensamma – en film om adoption” i SVT2. Foto: SVT

När min biologiska mamma Gilma var 15 år jobbade hon hos en rik familj. En dag tvingade sig den 20-årige sonen på henne och våldtog henne. Hon berättade för hans föräldrar vad som hänt men de trodde henne inte utan kastade ut henne på gatan. Efter en tid fick hon jobb på ett café. Gilma började må dåligt och en vän tog med henne till en läkare som berättade att hon var gravid.

När jag var sex månader insåg hon att hon inte hade möjlighet att ta hand om mig längre

Under hela graviditeten var hon väldigt ledsen, deprimerad och ensam. Hon bara grät och åt nästan ingenting. Jag föddes två månader för tidigt och fick stanna kvar på sjukhuset ett par veckor. Hela tiden fanns min mamma vid min sida. Hon jobbade hårt och kämpade för att ta hand om mig. På nätterna lämnade hon mig ensam långa stunder. Hon var dels oerfaren och visste inte hur man skulle ta hand om ett barn men hade heller inget socialt eller ekonomiskt stöd.

Slutligen, när jag var sex månader, insåg hon att hon inte hade möjlighet att ta hand om mig längre och beslutade sig för att adoptera bort mig i hopp om att ge mig en bättre framtid.

Jag och min kille väntade med att skaffa barn till efter vi var klara med studierna och hade gift oss och jag mådde väldigt bra under hela graviditeten. När barnmorskan frågade om ärftliga sjukdomar i familjen kunde jag inte svara. Jag hade inte en aning om vilka gener jag bar på. Jag kände en viss oro och rädsla för hur jag skulle reagera när jag fick ett eget barn – tänk om jag fick en förlossningsdepression eller om andra undermedvetna känslor eller minnen skulle väckas från min barndom.

Jag tror inte att en moders kärlek skiljer sig åt oavsett var i världen vi befinner oss

Även om tanken att leta upp min biologiska mamma funnits tidigare var det först när jag fick uppleva kärleken till mina egna barn som jag beslutade mig för att söka upp henne. Jag minns hur jag tittade på min förstfödda dotter, som var så näpen där hon sov i min famn. Jag funderade på hur en mamma någonsin skulle kunna glömma sitt eget barn.

Carolina med sina fyra barn. Foto: Privat
Carolina med sina fyra barn. Foto: Privat

Jag tror inte att en moders kärlek skiljer sig åt oavsett var i världen vi befinner oss eller under vilka förhållanden vi lever. Att leva utan att tänka på sitt barn varje dag vore för mig lika omöjligt som att inte andas.

Även om jag vet att hon inte hade ett val kände jag respekt för att hon beslutat att adoptera bort mig

Denna insikt fick mig att bli mer övertygad om att det var viktigt att få berätta för min biologiska mamma att jag hade det bra, att jag hade fått ett bra liv och vuxit upp hos en bra familj. Jag ville att hon skulle veta att hennes beslut att adoptera bort mig lett till att jag fick så många fler möjligheter i livet än vad hon någonsin kunnat ge mig i Colombia.

FÖLJ MED: Spahelg och träning med Simon Sköld på Nynäs havsbad i maj

Även om jag vet att hon inte hade ett val kunde jag ändå känna stor respekt för att hon beslutat att adoptera bort mig med hopp om att jag skulle få en bättre framtid. Om hon inte hade brytt sig om mig alls skulle hon lika gärna kunnat lämna mig på gatan. Jag tittade många gånger på min egen dotter och undrade om jag skulle kunna göra detsamma för henne.

Min dröm om en stor familj har nu gått i uppfyllelse

Den 12 april 2014 befann mig i en hotellfoajé i Bogotá med min man väntandes på att möta min biologiska mamma. Hon var väldigt rörd och grät mycket. Även jag grät, hulkade och svettades och det tog en lång stund innan jag kom till sans igen. Vi stod länge och bara tittade och kände på varandra.

Carolina adopterades från Colombia som bebis
Carolina med sin biologiska mamma Gilma. Foto: Privat

Jag vet inte varifrån min starka längtan efter barn kommit, men en dröm om en stor familj har nu gått i uppfyllelse. Min äldsta dotter Marcella är tio år, min son Noel sju, Olivia är tre år och Claudia fyllde nyligen ett. I dag vet de inte bara varifrån deras mamma kommer, utan också var de har sina rötter.

adoption-bokDen 20 april sänds dokumentären ”De ensamma – en film om adoption” i SVT2, där Carolina medverkar.

Carolina har även skrivit boken ”Adoption: Låta själen läka”, där hon berättar om hur det var att söka upp sin biologiska mamma.