Annika Leone: ”Seriöst, mammor – dra inte in mig i er tjockångest”

Vikthetsen följer oss genom livet – för att fullkomligt explodera när vi blir gravida och får barn. Kan vi inte bara lägga ned, skriver mamas bloggare och krönikör Annika Leone.

Annonsen laddas.

– Men vad tjock du har blivit! Jag var tio år och hembjuden till en klasskamrat för att måla påskägg. Man kan ju tro att det var min jämnårige vän som vräkte ur sig något så brutalt ärligt, men det var i stället hennes mamma. Jag minns hur ont det gjorde i mig, att jag fick en klump i halsen.

”Tjock”. Jag ville inte vara tjock. Och på hennes tonfall lät det som att det var något fel och äckligt. Två år senare var jag smal som en sticka. Men jag trodde fortfarande att jag var tjock. Mamman hade ju sagt det. När jag i dag tittar på en bild på mig som 13-åring är jag chockad över hur spinkig var. Och så här har mitt liv sett ut, jag har varit mullig, smal, normal, mullig, smal, tjock, normal, smal, normal. Och oavsett hur jag sett ut eller om jag varit barn, tonåring eller vuxen så har jag fått höra det. Av nära och kära, av klasskamrater, av tränare, av främlingar. För ett par år sedan kände en kollegas kompis att han var tvungen att tala om för mig att jag var ”konstigt tjock”, ungefär en lika onödig kommentar som när två killar jag hängde med på gymnasiet påpekade att jag skulle ha ”en sjukt snygg kropp” om jag gick ner tio kilo.

När jag var gravid fick jag, som alla blivande mammor, höra kommentarer om min kropp – hela tiden. Till slut orkade jag inte ens gå in i lunchrummet på min dåvarande arbetsplats för jag visste att någon skulle kommentera hur stor jag var.

När jag väl fick min dotter, förstod jag att det fanns en hets i att snabbt gå ner gravidkilona. Jag lät mig inte påverkas utan slängde i stället i mig mer mat och speciellt snabba kolhydrater för att orka komma i genom dagar efter sömnlösa nätter. Det där med att komma tillbaka till sin normala vikt och kropp orkade jag inte ens tänka på. Och naivt nog trodde jag att kroppskommentarerna skulle sluta att komma (herre gud, jag hade fött ett barn!), men nej. Det sorgliga var bara att det var en ny grupp människor som började hetsa och tycka: andra mammor.
Vid flera olika tillfällen har de dragit med mig i sin tjockångest: ”ja, du vet ju hur det är, jeansen passar inte längre” eller som i klädbutiken då en bekant hintade att jag borde ta en storlek större för att kroppen inte ser likadan ut längre. Och alla som lägger upp inlägg med bilder på Facebook eller Instagram och visar hur de minsann har kommit i form så snabbt efter graviditeten, utan att ens reflektera i hur de hetsar andra mammor.

Så seriöst, mammor – dra inte in mig i er tjockångest. Min kropp är min kropp, och din är din. Kan vi inte vara respektera det och sluta tjockmobbas?