Varför ska mammakroppen tränas och späkas till att bli som den var INNAN du fick barn? Precis som om inget hänt? Skit i hetsen och acceptera din nya, sköna body, skriver mamas Annika Leone.

Jag förstår inte varför du blir så provocerad! säger bloggaren och ser märkbart irriterad ut på mig. Jag och ett par andra tjejer diskuterar halvnakna bilder som småbarnsmammor lägger upp på sociala medier i stilen: ”Titta på min kropp, jag är tillbaka i form efter bara tre månader!” Hon menar att det är upp till en själv vad man vill dela för bilder. Jag kallar det ”hets mot mammagrupp”.

Det sista en nybliven mamma behöver är press eller stress när man lever i sin dimmiga babybubbla och knappt minns hur man knyter sina skor på grund av sömnbrist och amningshjärna. En tid då man mer än någonsin behöver sin sömn – och mycket mat för att kunna orka. Det sista man behöver tänka på i det stadiet är träning och diet. Jag kunde i alla fall bara tänka på chips och godis – snabba kolhydrater – som min kropp krävde, typ under pistolhot av mig själv. Jag vägrade påverkas av alla ”superkroppar” och ”viktras” som kända mammor så stolt berättar om i kvällstidningar.

Varför har så många sådan brådska med att bli av med gravidkilona? Och vem säger att man ens måste bli av med dem om de nu inte är extremt ohälsosamma? Och VARFÖR ser man aldrig några bilder på mammor där det faktiskt syns att de fått barn? Nej, endast de vältränade, de som ”hittat tillbaka” till sin (före barn-)kropp törs visa upp sig i sociala medier. Men hallå, varför ska vi till varje pris gömma våra nya valkar?

Jag har en bekant som tvingade sig själv ut i joggingspåret dagen efter hon kom hem från bb, för att hon hade sådan ångest över att hon inte hade ”rört på sig på så länge”. Rört på sig? En förlossning känns för
helvete som två maratonlopp!

Oavsett om man får komplikationer efter förlossningen eller inte påverkas kroppen vare sig man vill eller inte av relaxin, ett hormon som gör att våra kroppar kan formas om för att ge plats för bebben. Hormonet finns kvar i kroppen 16 veckor efter förlossningen och så länge man ammar. Relaxinet gör alltså kroppen instabil, och nej, kroppen är inte lämpad för löpning alls (när ska mvc börja informera ALLA blivande mammor om detta?), utan behöver ta igen sig.

Åter till samtalet med bloggaren. Hon menar att jag inte vet hur det är eftersom jag gick inte upp 40 kilo som hon gjorde vid sina graviditeter. Hon har så klart rätt, jag vet inte hur det är. Jag gick ”bara” upp hälften av hennes vikt.

Och nu sitter vi här bredvid varandra. Jag, en normalviktig person, varken tjock eller smal, med flera gravidkilon kvar, som tycker att god mat är viktigare än vikten. Och hon – min totala motsats. Ingen skulle någonsin tro att hon har vägt 100 kilo. Nu ser hon nämligen ut som tagen ur ett fitnessmagasin, eller som en person som man ser i slutskedet av det amerikanska programmet ”Extreme makeover”. Hon är Hollywoodsnygg.

När jag senare kollar hennes Instagram förstår jag att hon känner sig påhoppad av mig. Hennes flöde är fullt av bikinibilder där hon stolt visar upp sin kropp – gissningsvis i bättre form än den var före hennes graviditeter – nu med bröst stora som handbollar, som pekar uppåt i stället för, enligt tyngdlagen, nedåt. Jag skulle kunna vara hennes lite fulare kusin från landet.

Alla är vi olika, vi har olika ämnesomsättningar, aptit, lust för träning, skönhetsideal och prioriteringar i livet. Jag skriver den här texten utifrån MIG och MIN syn på min kropp. Men mina prioriteringar är enkla: jag vill vara pigg för min och min dotters skull, jag vill vara stark för min ryggs skull, jag vill äta goda middagar för min njutnings skull. Jag vill leva ett ”gött” liv utan att lägga onödig energi på hur det var, eller hur det skulle kunna vara.

Annika Leone och Lilo.

Linda Alfvegren

Innan jag fick barn såg jag inte ut så här som jag gör på de här bilderna intill. Jag var smalare, fastare och utan mysfett. Men vem bryr sig? Inte jag i alla fall – jag gillar min kropp bättre så här! Den är mysig, lite ärrad, mjuk och den har producerat det viktigaste i mitt liv: Lilo. Min fantastiska dotter. Det spelar ingen roll för mig om det finns spår av henne på min kropp.

Inte efter två år, inte heller om tio eller 30. För varför strävar (läs stressar, svälter sig, tvångstränar) så pass många efter att ”få tillbaka” till sin gamla kropp? Varför inte bara gå vidare i livet och acceptera din nya kropp?

Lycka sitter inte i dina kilon. Acceptansen av din kropp däremot, den ger en harmoni, det är jag övertygad om. Jag vet att jag duger, jag vet att jag är fin på just mitt sätt. Jag älskar när Lilo tar ett tag om min valk på magen och liksom mysdrar i den. I min kropp. Min nya kropp – MIN mammakropp.

NUVARANDE Annika Leone: ”Låt din mammakropp vara – den har gett dig ett barn”
NÄSTA Hemmet där barnen fick välja färger – Kolla in den lekfulla inredningen