När Eva blev gravid vågade hon inte behålla barnet av rädsla för att förlora jobbet. "Cheferna kunde säga saker till mig som 'Blir du på smällen så åker du ut'".

”Eva”

Ålder: 30+.

Familj: Sambo och en son på 1,5 år.

Bor: I en mellanstor stad i Mellansverige.

Gör: Provanställd på ett av landets största företag.

”Det pratas mycket om hur bra vi har det i Sverige och hur långt vi har kommit i fråga om jämställdhet och trygghet i arbetslivet. Själv har jag dessvärre inte märkt av detta. Jag har ett barn som jag älskar över allt annat och som jag aldrig skulle offra för någonting. Men ska man inte kunna kombinera mammarollen med arbete?

Mina problem började när jag sadlade om. Jag hade jobbat länge i en bransch med udda arbetstider, närmade mig 30 och längtade efter lite struktur. Så jag vidareutbildade mig och fick ett kontorsjobb på ett stort företag. Det var en projektanställning som hela tiden övergick i nya projektanställningar. Trots att det var en tid av varsel kände jag mig uppskattad och trivdes.

Lite konstigt tyckte jag kanske det var att det var så många kvinnor som varslades och att cheferna kunde säga saker till mig som: ’Blir du på smällen så åker du ut, det förstår du väl?’ Men jag bekymrade mig inte så mycket, jag var sambo men hade ett tidigare, långt förhållande bakom mig och trodde inte att jag kunde få barn.

Sedan, samtidigt som företaget lade ett nytt stort varsel, blev jag helt plötsligt oplanerat gravid. Min sambos jobb var också i fara. Panikslagna och ångestfyllda tog vi beslutet att göra abort.

Sorgen var fruktansvärd, men vi vågade inte annat. Chefen hade ju varnat mig för att min projektanställning inte skulle förlängas om jag blev med barn och vi ville inte riskera att stå helt utan försörjning. Jag var ganska bitter och blev tvungen att uppsöka en kurator för att få ordning på tankarna. Vid det laget hade jag varit projektanställd på företaget i flera år, vilket man egentligen inte får vara. När jag gick till facket för att prata om det svarade de bara: ’Käftar du med ledningen har du satt din sista potatis.’ Jag hörde mig ändå för hos min chef om möjlighet till en fast tjänst och han lovade att undersöka det.

Ett halvår gick och jag blev gravid igen. Den här gången tänkte jag inte offra mitt barn för en projektanställning. Först tänkte jag inte säga något, jag hoppades fortfarande på en fast tjänst, men sedan började jag må illa och få andra besvär. Jag var borta någon dag här och där och kände mig tvungen att berätta.

Det blev aldrig mer snack om någon fast tjänst och min projektanställning förlängdes inte. Det var skitjobbigt. Det här var människor som jag hade jobbat med under lång tid och som jag betraktade som mina vänner.

Mammaledigheten blev inte som jag hade tänkt mig. Jag oroade mig mycket, att vara arbetslös och veta att jag måste hitta ett nytt jobb upptog mycket av mina tankar. Men jag fick ett jobb! Den här gången ett riktigt, men när jag skrev på kontraktet visade det sig vara en provanställning i sex månader. Under intervjun var jag ärlig och sa att jag har ett litet barn, att pappan reser mycket och att det därför var jag som skulle stå för mycket av inskolning och vabbande. Det verkade okej. Jag var så lycklig!
På fyra månader vabbade jag bara fem dagar. Det föll inte i god jord. Jag blev inkallad till chefen som tyckte att jag borde anlita en privat barnflicka eller annan omsorg. Det tycker jag är sjukt – när ett barn är dåligt ska det väl vara hemma?!

Eftersom det är jag som både lämnar och hämtar blir dagarna långa för min pojke, han är på förskolan 7.30–17.30, först där och sist hem. När jag bad om att få gå ner i arbetstid och sluta en timme tidigare fick jag höra att det inte var så smart när jag är provanställd. Nu har de dessutom förlängt provanställningen ytterligare.

Det är ingen som tvingar mig till någonting, det är mer ett underliggande hot. Lägg därtill dagliga kommentarer om min ’sjuka unge’ och förslag som ’Kan inte dina föräldrar ta semester och hjälpa dig?’. Jag känner mig otroligt pressad, ligger och grubblar på nätterna och har svårt att sova.

Ibland undrar jag om det är mig det är fel på, andra gånger frågar jag mig om alla arbetsgivare är förbannade på oss som föder barn. Egentligen vill jag bara skrika ut i världen vad de säger och gör mot mig, men då vet jag att min provanställning avbryts. Det är därför jag berättar min historia anonymt. De har makten. De gör det för att de kan. Och jag tycker att det är fruktansvärt.

Är det fler som har det som jag?”

LÄS OCKSÅ:

Gravid och visstidsanställd – vad gäller då?

NUVARANDE ”Jag gjorde abort för att behålla jobbet”
NÄSTA Pappor och deras bebisar – här är 6 Youtube-klipp som får våra hjärtan att smälta