Anna arbetade i slummen i Indien

Arkitekten Anna Engvall tog med sig maken och ettåriga dottern till Indien för att hjälpa till att rusta upp kåkstäder. ”Det var mycket tuffare än vi hade föreställt oss”, säger Anna.

Anna Engvall

Ålder: 35.

Gör: Arkitekt, just nu mammaledig. Var med och startade Arkitekter utan
gränser (arkitekterutan­granser.se) 2006 och är fortfarande aktiv
i organisationen. Bodde och arbetade i Indien ett halvår med pappalediga Fredrik och dottern Alma, då 1.

Familj: Mannen Fredrik, 42, systemarkitekt, döttrarna Alma, 2,5, Ines, 4 månader.

Bor:
Tvårumslägenhet i Gröndal utanför Stockholm.

Spindlar stora som händer, tropisk hetta, monsunregn, leriga gator och intensiv trafik som bara hejdades av kor. Så blev livet för Anna när hon åkte till Indien för att arbeta för Arkitekter utan gränser. Maken Fredrik följde med och var föräldra­ledig med lilla Alma som då bara var ett år.
– Det var mycket tuffare än vi hade föreställt oss. Jag hade varit i Indien tidigare men inte med ”föräldraglasögon” på. Jag trodde det skulle vara mer välordnat, säger Anna som hade tilldelats ett stipendium från Chalmers för att arbeta med bostadsfrågor.

De hyrde ett hus i ett övre medelklassområde i Bhubaneshwar, en bit söder om Calcutta, där hinduismen är stark. Huset var okej, med rinnande vatten, men det var långt ifrån svensk standard. De hade ett gasolkök. Det blev ofta strömavbrott som slog ut både kylskåp och luftkonditionering. Det fanns inte heller någon organiserad sophantering.
– Till slut gjorde vi som grannarna, smög ut med påsarna när det blivit mörkt och kastade dem där vi hoppades att de inte skulle synas. Men det kändes fruktansvärt.

Det var en stor omställning för hela familjen, men det var lättare för Anna som hade ett engagerande arbete och träffade andra människor. Varje morgon tog hon en rickshaw, trehjulig cykeltaxi, till jobbet. Ibland kom hon inte hem förrän åtta på kvällen.

Hon arbetade med att rusta upp kåkstäderna. Urbaniseringen går i raketfart och tyvärr växer slumområdena i samma takt. Staten gick in och subventionerade så att familjer kunde köpa en bostad för tio procent av den egentliga kostnaden. Husen var bara på 25 kvadratmeter, men alla fick tillgång till toaletter och bara det var ett stort lyft.
– De bodde i baracker eller dåligt byggda hus med halmtak. Husen förstördes vid varje monsun och de var tvungna att bygga om dem varje år, säger Anna och förklarar att den här gången kunde hon hantera fattigdomen. Hon hade sett värre nöd på andra ställen.
– Här var de ganska friska, vid gott mod.

Föräldraledigheten i Indien kunde vara påfrestande, som den fuktiga värmen. När det blev för varmt att vara ute, det var ofta, stängdes parker och grönområden med lås.
– Efter ett tag hittade vi en förskola där Alma kunde leka med andra barn. Egentligen fick föräldrar inte vara med, men eftersom hon var så liten fick Fredrik stanna med henne.

Fredrik gjorde det mesta hemma, men det var svårt att hitta matvaror som han visste hur de skulle tillagas. Som tur var ammade Anna fortfarande rätt mycket och de hade med sig massor av barngröt från Sverige.
– Det blev mycket tomater, ris, pasta, curry, färsk koriander och vitt bröd. Ibland fick vi tag i ägg och vissa dagar även mjölk. Ofta köpte jag med mig mat hem från någon restaurang. En del kunde Alma äta, men oftast var det för starkt.

Anna litade helt på att Fredrik kunde ta hand om Alma på bästa sätt, men hon kände sig inte helt trygg med hur de hade det på dagarna. Efter några månader flyttade de till kuststaden Puri och där blev det lite enklare. De bodde på ett hotell och Alma kunde leka på stranden. De sista veckorna hade Anna semester och då bodde de i Mysore, Karnataka i södra Indien och de fick en härlig avslutning på äventyret med yoga och underbara naturupplevelser.
– Det blev en riktig prövning för förhållandet, men vi klarade det.