Tvåbarnsmamman Malin är döv: Det är en sorg att mina barn är hörande

Tvåbarnsmamman Malin är döv sedan födseln, men har fått två hörande barn. För mama berättar hon om utmaningarna kring detta, samt att hon hellre sett att barnen fötts döva.

När Malin Beckman, 30, väntade sitt första barn var hennes högsta önskan att få ett dövt barn. Malin är själv döv sedan födseln, precis som sambon Thomas, 33.

Malin med Helmy och Didrik.
Malin med Helmy och Didrik.

– Några av mina döva kompisar från skolan hade döva föräldrar. Hela hemmet var på samma villkor där alla talade, grälade, skrattade och berättade historier på teckenspråk. Där fanns ingen tolk som kort sammanfattade vad som sagts, utan vi fick veta direkt vad som sades. Det fanns en dövkultur i de familjerna, där jag kände mig direkt hemma och kunde vara mig själv till hundra procent, berättar Malin, som själv vuxit upp med en döv och en hörande syster samt en hörande mamma.

Det är tabu att säga men jag kände mig tvungen att bli öppen med detta för att inte skämmas längre

När lilla Helmy föddes i november 2013 visade det sig att hon var hörande. Även lillebror Didrik, som fyller två år i september, hör. Detta är en sorg för Malin.

– Våra barn är de finaste vi vet och vi har älskat dem från första sekunden. Vi vill inte ändra på dem på något sätt. Men att de är hörande blev en barndomsdröm som sprack. Thomas och jag har trivts mycket bra i förhållandet, mycket tack vare att vi båda är döva. Vi har vuxit upp i olika städer, men vi tillhör en kultur, eller finare sagt, en språklig minoritetsgrupp, som våra hörande föräldrar och vänner inte kan tillhöra trots många år inom dövvärlden. Våra barn kommer inte att tillhöra den gruppen till hundra procent, därav sorgen.

Malins stora hobby är att teckna:

Haft familjesemester sen onsdags, men ärligt talat en FAMILJEsemester? Där det har hela tiden handlat om att jaga efter Didrik, hållit Helmy på gott humör, tajmat in Diddes tupplur och letat efter överallt för att få äta, lekt och badat massor i det låga o kalla vattnet plus burit på massor som den svintunga syskonvagnen nerför/uppför trapporna pga hissarna ockuperade av kärringar med små väskor. Och Stena line, vilken skabbig färja med för många människor och våra barn är korta som försvinner lätt och många barn liknar våra! Puh! Barnen har haft kul men vi vet vad vi ska göra nu sommar – hålla oss på hemmaplan tills de blir stora nog! Nu tar vi igen oss innan en hel arbetsvecka framför oss. 😴😴😴😴

Ett inlägg delat av Malin Beckman (@myseberg)

Hur reagerar omgivningen när du säger att du önskat att dina barn fötts döva?

– Det är känsligt, riktigt tabu att säga, men jag kände mig tvungen att bli öppen med detta, för att inte skämmas längre. Jag vill få folk att inse att vi är okej vi också. Hörande som sörjer över barn som fötts döva försöker åtgärda detta för att få sitt barn att bli som dem. De säger att de önskar ge sitt döva barn alla möjligheter i livet och sedan får de terapi för att bearbeta ”sorgen”.

– Jag, som föddes döv och är lycklig i mitt liv, önskar mitt barn detsamma. Dövhet är också en möjlighet, ett alternativt sätt att leva, men reaktionerna har varit som att jag önskar mitt barn ett ont handikapp. Jag har inte fått rätt till att fundera över hur vår familj ska bli när våra barn inte är som oss föräldrar.

Eftersom Malins barn fortfarande är så pass små har de inte börjat kommunicera så mycket med varandra ännu, men det händer att Malin känner sig utanför när Helmy pratar verbalt med hörande.

– Hon anpassar sig efter miljön, är de döva tecknar hon, är de hörande talar hon. Visst skär det i hjärtat men jag försöker bearbeta de känslorna även om jag till och med kan bli arg på vuxna som talar med henne inför mig.

Jag vill bara träffas i ett enda syfte; att vara mammor och umgås kring det

– Jag blir som mest ledsen över att se vilket språk Helmy föredrar, för är det döva och hörande i samma rum väljer hon talspråket trots att det är teckenspråket som alla i rummet behärskar. Hon är kanske för liten, men vi försöker påminna henne.

PROVA PÅ EN WEBBKURS: Inred med färg hemma

Vad är mest utmanande med mammarollen, tycker du?

Både Malin och sambon Thomas är döva sedan födseln.
Både Malin och sambon Thomas är döva sedan födseln.

– Ibland saknar jag familjehäng, som att träffa andra barnfamiljer och skaffa lekkompisar till barnen där jag kan umgås med deras föräldrar helt obehindrat. Vi döva bor tyvärr utspridda i landet. Visst finns det BVC-träffar och öppna förskolan men det är inte riktigt samma sak, eftersom jag då måste ha med mig en teckenspråkstolk, eller lära nya vänner teckenspråk. Den orken har jag inte alltid, jag vill bara träffas i ett enda syfte; att vara mammor och umgås kring det.

Med hörande barn blir det ett ständigt utanförskap för oss föräldrar

Malin beskriver hur olika hörande och döva reagerar på att hennes barn inte är döva.

– Döva undrar först om det är flicka eller pojke, sedan vad barnet heter och sist om det är dövt. Sedan säger de ”Hörande, okej, välkommen till vår värld. Heja teckenspråk!”. Folk som är hörande, å andra sidan, tittar på vårt barn, gratulerar och ställer sedan alltid först frågan och barnet är hörande. Sedan säger de ”Åh vad skönt att hon är hörande!” och menar då att det blir lätt för oss alla att samtala då. Varje gång blir jag ledsen eftersom jag då blir påmind om att jag inte är okej, förklarar Malin, och tillägger:

– För det blir inte enkelt för oss döva med hörande barn. Med döva barn blir det visserligen ofta en flytt till en dövskola med hörande skolledning och en skolreform som inte alltid passar döva barn. Men med hörande barn blir det ett ständigt utanförskap för oss föräldrar. Vi är gäster i denna värld. De kommer att gå i förskola och skola där vi alltid måste ha tolk för att hänga med. Självklara saker som att hämta barnen från förskolan innebär alltid att vi måste skriva på lappar, eller bara stå bredvid och titta på när barnen pratar med sina kompisar.

malin-dov-mamma
Malin bor med sin familj i Vänersborg.

MISSA INTE: mamas karriärsevent med Isabella Löwengrip

Malin nämner även barnkalasen, att hon kan känna oro över att hennes barn inte ska bli bjudna.

– Vågar deras föräldrar ha med oss att göra? Hur gör vi när de blir retade för sina föräldrar? Vi måste alltid ta första steget, bjuda på oss själva, informera om oss och lära ut vårt språk. Vi har inte råd att vara blyga eller rädda.

Karriärsevent med mama och Isabella Löwengrip