Veckans förlossningsberättelse – Linnea skickades tio mil bort när det var dags

Bara en månad innan Linnea Nobel, 29 år, skulle föda, dog hennes mamma. Tyngd av sorg visste hon inte om hon ens skulle orka med en förlossning. När det var dags fick hon mardrömsbeskedet – det fanns inte någon plats på länets sjukhus.

Allting började med att min egen mamma fick återfall i cancer våren 2015. Då beslutade min man och jag oss för att försöka skaffa barn, så att mamma skulle hinna uppleva att få träffa sitt första barnbarn. Tyvärr hann hon aldrig det till slut. Mamma gick bort en månad innan vår son Ludwig kom, och han kom 3 veckor innan förväntat datum.

Förmodligen tog all stress och sorg ut sin rätt på kroppen och även bebisen. Jag kände en obeskrivlig sorg och förtvivlan när min fina mamma dog, samtidigt som jag, som alla blivande mammor förmodligen känner, gick in i sista tiden av förväntan och längtan efter vår son som snart skulle komma.

Jag kände mig dock så trött och svag, hur skulle jag orka med en förlossning och sedan ta hand om ett barn med allt vad det innebär nu? Min omgivning, familj, men framförallt barnmorska gav mig mycket stöd i dessa tankar och jag fick även en tid för stödsamtal på förlossningsavdelningen på Danderyds sjukhus. Dock hann jag aldrig med detta samtal, eftersom vår son bestämde sig för att tisdagen den 14 juni, exakt på dagen en månad efter att mamma gick bort, komma ut.

Varje förlossningsavdelning går på knä

Det hela tog ganska lång tid, och inte förrän efter 20 timmar av värkarbete hemma ”fick” vi åka in till förlossningen. Tyvärr finns det mycket att önska kring rutinerna och resurserna inom förlossningsvården. Jag är nog inte ensam om att ha fått uppleva detta. Inte bara i Stockholms län är detta ett faktum, där varje förlossningsavdelning går på knä efter nerlagda BB Sophia. Skamligt!

Man skulle kunna tro, jag trodde i alla fall det, att om någon varit med om något så tragiskt och traumatiskt som att förlora en förälder så nära inpå förlossning, att detta borde betyda att man får lite extra omsorg och trygghet när det väl sätter igång. Varför spä på otryggheten som redan finns? Men icke. Enligt Stockholms läns hemsida, så blev fem personer hänvisade till annat län under juni månad, på grund av fullbeläggning på alla befintliga förlossningsavdelningar. Jag blev en av dem.

Eftersom hela bedömningen av hur förlossningsarbetet verkar fortskrida görs per telefon, så är det inte så konstigt att felaktiga beslut tas, även detta ett resultat av bristande resurser. Jag var som sagt hemma i totalt 20 timmar med först lätta, enkla värkar som successivt stegrade. Klockan 5 på morgonen ringde jag för femte gången in och beskrev både värkfrekvensen, som aldrig blev tätare än 5-6 minuter för mig, samt hur ont jag upplevde att det nu gjorde. Jag ombads ta ytterligare doser av smärtstillande Citodon, som jag hade hemma.

Några timmar senare har jag så ont att jag inte längre själv kan ringa till förlossningen, men det är fortfarande 5-6 minuter mellan värkarna. Min man insisterar på att vi ”MÅSTE få komma in NU!”, men barnmorskan beklagar och säger att det inte finns plats. Hon ska höra sig för var vi kan åka istället. 20 minuter går och ingen har ringt tillbaks till oss, så min man får ringa igen. Då får vi beskedet att enda platsen som finns är på Västerås BB, i Västmanlands län, och vi rekommenderas starkt att ta denna plats på direkten.

 

Jag visste inte hur öppen jag var

Sagt och gjort, min man får ringa en taxi och i ilfart sätter vi iväg mot Västerås. Taxichauffören är fantastisk och lugn, och jag känner att jag måste behärska mig under den 75 minuter långa resan dit. Tur var väl det, det hjälpte mig att på något sätt hantera de brutala värkar som jag fick.

Jag visste inte hur öppen jag var, och i min enfald trodde jag att det inte hade hänt så mycket på grund av att värkarna kom så sällan fortfarande. Detta hjälpte till för att jag inte skulle drabbas av panik.

Väl framme på Västerås förlossning så blir jag, i vanlig ordning, emottagen av en barnmorska som undersöker mig. Hon konstaterar snabbt att jag är helt öppen, livmodertappen är helt utplånad. Vattnet har dock inte gått, vilket var tur för annars hade nog vår son tittat fram i taxin… Jag får valet om jag vill ha epidural eller ej, och med tanke på hur länge jag har haft ont så säger jag bestämt ”JA!”.

Nu blir det sugklocka

30 minuter senare känner jag ingenting, så obeskrivligt skönt. Dock stannar värkarna av och bebisen sjunker inte längre ner i bäckenbotten, han ”sitter fast” vid spinaetaggarna. Efter cirka fem timmar av försök till värkstimulering och att få igång krystvärkar så kommer överläkaren på förlossningen in och beslutar att ”Nu blir det sugklocka”! Skönt tycker jag, det är snart över.

Vips så står det 10 personer i rummet, de fixar och donar bakom täcket men jag är så uppe i mig själv och i syrgasmasken så jag registrerar knappt vad som försiggår vid mina knän. Först när läkaren sätter in sugklockan reagerar jag, för smärtan är på en helt ny nivå! Jag har alltid svarat bra på deadlines, så jag frågar hur långt vi har kvar. 10-15 minuter säger läkaren. Jag tänker i mitt stilla sinne att ”det kan jag klara!”. Fem minuter senare, efter tre halvdanna försök att krysta, säger det bokstavligen ”Plopp” och vår sons skrik hörs genom rummet. En frisk, lite lila och toppig kille på strax under 3000 gram har kommit till världen.

I efterhand tycker jag ändå att allt kändes ganska rosaskimrande, han har gett så mycket mer till mig och hela min familj än vad jag hade kunnat tänka mig. Och jag är så oerhört stärkt rent psykiskt av att jag kunde genomföra detta, med så positiva känslor efteråt ändå. Jag som var så rädd för att inte orka på grund av mammas död.

Jag kände mammas styrka under förlossningen

Själva händelsen att jag blev skickad till annat län på felaktiga grunder, med andra ord inte patientsäkert, har anmälts både från oss men också av läkaren i Västerås. Oavsett vad så gick allt bra, men för nästa kvinna kanske det inte gör det. Därför vill jag dela med mig av min berättelse, tacka alla i Västerås för ett fantastiskt mottagande och vård, samt hälsa mamma var hon än är att hon alltid är med mig och min son Ludwig. Jag kände hennes styrka under förlossningen och den klingar kvar än.

Linnea Nobel, 29 år.

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Har du fött barn hemma, med planerat kejsarsnitt, med en fotograf på plats, eller kanske med mamma som stöd? Vilken typ av förlossning du än haft är vi på mama nyfikna på att höra din berättelse.

Välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt minst en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén:
lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

Missa ingenting från din favoritsajt – ladda ned appen mama nu!

mama-nu-app-logo-1.jpg

NUVARANDE Veckans förlossningsberättelse – Linnea skickades tio mil bort när det var dags
NÄSTA 10 saker alla med kolikbarn är less på att höra (vi har svar på tal)