Thereses bebis dog i vecka 41: ”Det är ofattbart att barn dör i magen”

När Therese Berg, 28, var gravid i vecka 41 slutade plötsligt bebisens hjärta att slå. Med egna ord berättar hon om förlossningen och de efterföljande dygnen med lille Oliver.

ANNONS
ANNONS

På kvällen den 17 april 2015 får jag plötsligt en känsla. Jag har ju inte känt bebisen något idag. Eller har jag det? Jag kan inte minnas och börjar dricka sött och buffar på magen. Inget svar.

Vi ringer in till förlossningen, detta är tredje gång vi ringer in. När barnmorskan säger att vi självklart är välkomna går det en ilning genom hela min kropp. På vägen in känner jag fortfarande inga rörelser från vår bebis. De andra två gångerna har jag känt lite på vägen in men valt att kolla ändå. Nu är det helt stilla.

Vi får komma in på ett rum direkt och den första barnmorskan försöker lyssna med trätratt. Jag är lugn, bebisen har ju bara lagt sig på något konstigt sätt. En andra barnmorska kommer in för att leta med CTG, fortfarande inget. Jag förstår fortfarande inte allvaret utan tänker att det i värsta fall blir akut kejsarsnitt. När läkaren kommer in och ska titta med ultraljud förstår jag fortfarande inte vad som kan ha hänt. Läkaren tittar på magen och jag kollar på min sambo som inte heller riktigt förstår.

I nästa stund säger läkaren:

– Jag är ledsen det finns inga hjärtljud.

Ska jag föda fram ett dött barn? Hur gör man det?

Min sambo reser sig från stolen och bara skriker rakt ut. Jag säger att de ljuger och att de får titta igen. Fortfarande inga hjärtljud. Jag förstår inte vad som har hänt, hur kan ett barn dö i magen? Händer det? Efter några minuter inser jag att jag är gravid i vecka 40+1 och att min bebis måste komma ut ändå.

– Hur ska bebisen komma ut? undrar jag.

– Du behöver föda fram barnet, svarar läkaren.

Ska jag föda fram ett dött barn? Hur gör man det?

LÄS MER: Johanna förlorade sin son i vecka 38: ”Han hade nog kunnat räddas”

De frågar oss om vi vill åka hem och sova eller bli igångsatta direkt. Sova? Med ett dött barn i magen? Hur gör man det? Vi bestämmer oss för att åka till mina föräldrar och berätta. Jag sätter mig alltså och kör bil i två mil efter att vi fått detta besked, i sådan chock är jag.

Stora delar av förlossningen är som i en dimma

Jag förstår fortfarande inte vad som hänt. Min mamma kör hem oss så att vi kan hämta lite saker inför förlossningen. Man kanske ska klä bebisen i något? Jag minns att jag tänkte ”jag föder detta barn och sedan åker vi hem. Behövs det kläder då?”. Jag hade ingen aning om vilken kärlek jag skulle känna till detta barn.

Jag blir igångsatt cirka klockan tre på natten och lyckas sova fram till ca 07.30. Min kropp är på något sätt inställd på vad jag ska gå igenom och inser att jag behöver sova. Klockan 08.00 går mitt vatten och värkarna blir starkare och starkare. Min sambos syster Frida kommer och hälsar på och rent naturligt stannar hon kvar under hela förlossningen och stöttar både mig och min sambo John. Underbara, fina Frida.

Klockan 11.30 får jag krystvärkar och 12.25 den 18 april 2015, när körsbärsblommorna slår ut, föds vår lilla Oliver. 53 centimeter lång och 3445 gram tung. Jag är så lycklig, finast i världen är den här lilla killen och det är så självklart att det är han som har legat i min mage hela tiden.

ANNONS
ANNONS

Jag har fortfarande inte förstått vad som hänt och är bara lycklig. John är ledsen och arg, han trodde under hela förlossningen att läkaren hade haft fel och han skulle skälla ut honom efter noter. Men de hade inte fel. Oliver lever inte. Frida berättade för mig efteråt, att det kommit in en barnmorska mot slutet av förlossningen som bara hade satt sig på en stol och gråtit när Oliver kom ut. Jag minns inget av detta och stora delar av förlossningen är för mig som i en dimma.

Han ligger på bårhuset och där kan ju inte en mamma lämna sitt barn

Timmarna går och vi hör hur bebisar kommer till världen och skriker i rummen intill. Vårt lilla barn ligger mellan oss och är alldeles stilla och tyst. Varje gång någon slår i en dörr tittar vi på honom för att se så att han inte vaknar. Men han skulle aldrig vakna, vår älskade lilla pojke.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsberättelsen: Jonnas son föddes utan öga

Framåt kvällen bestämmer vi oss för att vi inte orkar mer och vill åka hem. De säger att vi får ta med Oliver. Vi säger att vi inte vill och förstår nog inte riktigt heller. Man kan ju inte ta med sitt döda barn hem?

Några dagar går och sorgen är obeskrivligt tung och jag önskar idag att jag fört dagbok så att jag kunde komma ihåg vad som rörde sig i våra huvuden. Allt eftersom tiden går börjar jag förlika mig med att ta hem Oliver över några timmar eller en natt. Han ligger nu på bårhuset och där kan ju inte en mamma lämna sitt barn. Ingen mamma ska behöva ha sitt barn på bårhuset.

Jag vet att min sambo inte kommer förstå mig. Han blir rädd och förstår inte varför. Men jag känner att vår Oliver är tvungen att få ligga i babynestet som farmor sytt, få sova i vaggan som morfar och mormor köpt. Få komma hem. Få sova hemma en natt. Vi kommer fram till att detta är rätt beslut och ringer till förlossningen för att få låna en så kallad Cubitus som Spädbarnsfonden har tagit fram för att man ska kunna ta hem sitt barn eller vara längre med sitt barn om man vill. Den ser ut som en liggdel med ett lock på.

Jag har aldrig i hela mitt liv trott att jag ska behöva klä på mitt döda barn fina kläder inför hans kistnedläggning

Vår underbara begravningsentreprenör Björn säger att han kan komma hem till oss dagen därpå med kistan så att vi får göra kistnedläggningen hemma i lugn och ro.

När vi hämtar Oliver på bårhuset och går med den vita Cubitusen är det som att alla vet vad vi ska göra; hämta vårt döda barn. När vi får se Oliver är han rosa i hudtonen och så fin. Han var lila-blå när han föddes. Jag är så glad att vi gör detta, annars hade jag inte fått se honom så här fin. Eftersom han legat i ett kylrum är han väldigt stel och jag och sambon klarar inte att lyfta över honom i Cubitusen, så detta får obducenten göra.

ANNONS
ANNONS

När vi kommer hem lyfter jag upp honom och lägger honom i sin vagga i sitt rum. Vi klarar ännu inte att ha honom i samma rum och är bara lyckliga att han är hemma och får vara i sitt babynest och vagga. Efter några timmar börjar han mjukna lite och jag ska försöka ta på honom kläderna som han ska ha på sig inför sin kistnedläggning dagen därpå. Jag har aldrig i hela mitt liv trott att jag ska behöva ta på mitt döda barn fina kläder inför hans kistnedläggning.

Att behöva lägga ner sitt barn i en liten kista och sätta ett lock på är bland det värsta jag har gjort i hela mitt liv

Dagen därpå sitter vi med Oliver i soffan och lyssnar på en låtlista som John gjorde till honom innan han föddes. När begravningsentreprenören kommer får vi göra fint i kistan och lägga ner vad vi vill. Att behöva lägga ner sitt barn i en sådan liten kista och sätta ett lock på är bland det värsta jag har gjort i hela mitt liv.

LÄS OCKSÅ: Sjukgymnasten: ”En kvinnlig rättighet att bedövas efter förlossningen”

Vi vet fortfarande inte vad som hände Oliver, vi valde att inte göra en obduktion på honom utan endast på moderkakan. Inga kromosomfel hittades. Läkarna kunde se små förkalkningar och små proppar i moderkakan. I journalen står det nog plötslig spädbarnsdöd, PSD. Jag visste inte ens att det fanns innan vi förlorade Oliver. Det är så ofattbart att barn dör i sin mammas mage. Den tryggaste platsen i världen. Vi är få som förlorar våra barn men vi är alldeles för många.

Vi accepterade sorgen och förlusten av Oliver ganska snabbt men jag har än idag inte lärt mig hur jag ska hantera sorgen efter honom i mitt liv. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och jag märker att jag inte har hittat tillbaka till mig själv än. Jag är idag även mamma åt en fantastik liten kille som heter Charlie. Han föddes cirka elva månader efter Oliver och det är han som gör att jag orkar gå upp och ta tag i dagen.

Oliver kommer alltid att vara en del av vårt liv

Under Charlies första halvår var jag extremt orolig och kunde inte gå en hel promenad med vagnen utan att stanna och kolla om han andades. Det gick så långt en gång att jag vaknade mitt i natten och trodde att han slutat andas, så jag lyfte upp honom i ren panik och skrek till John att tända lampan. John sa att han levde varpå jag menade att jag ju hade fått liv i honom när jag lyfte upp honom. Charlie sov fortfarande lugnt och ljuvligt i min famn trots min panik.

Therese med Charlie, här 3,5 månad.

Therese med Charlie, här 3,5 månad.

Graviditeten med Charlie var förstås full av oro och jag var sjukskriven större delen av tiden efetrsom jag bara fungerade om jag fick ligga hemma i soffan och känna på när han puffade runt i magen. Idag är han ett år och vi brukar hälsa på Oliver tillsammans. I vår familj pratar vi öppet om Oliver så han kommer alltid att vara en del av Charlies och vårt liv.

Idag, den 20 mars, uppmuntras vi att bära vitt för att uppmärksamma alla de barn som inte fick chansen att leva utanför magen. #bärvitt20mars #bärvitt2017

NUVARANDE Thereses bebis dog i vecka 41: ”Det är ofattbart att barn dör i magen”
NÄSTA Veronica, 40: Flickor med ADHD måste få lika mycket hjälp som pojkar