Idhas bebis dog i vecka 36: ”Jag tänker på Ella varje dag”

Bara några veckor före beräknat förlossningsdatum händer det som inte får hända: Idha Alfredsbys bebis dör i magen. För mama berättar hon om saknaden – och ljuset som får henne att orka leva vidare.

Idha Alfredsby har svårt att somna den här aprilkvällen. Hon är visserligen gravid i vecka 36, och att sömnen inte är den bästa vid den tiden av graviditeten är inget ovanligt. För nu är det bara några få veckor innan hennes och Roberts efterlängtade lilla bebis ska komma. Ella. Namnet var så självklart för dem när ultraljudet visade att det var en flicka. Efterlängtad ända sedan den dagen, några veckor innan de gifte sig på en strand på Hawaii, då de fick se det positiva strecket.

– Hon var planerad och vi ville verkligen ha barn, men vi trodde inte att det skulle gå så fort att bli gravida, berättar Idha, idag 33.

Själsligen var Idha överlycklig, men fysiskt var graviditeten ett helvete. Hon drabbades nämligen av hyperemesis gravidarum – allvarligt graviditetsillamående. Så illa att hon ibland fått läggas in för dropp.

– Allt jag åt kräktes jag upp. Ibland fick jag inte ens behålla vatten. Jag spydde tills det kom blod. Jag var i vecka tio när vi gifte oss och klarade knappt av att njuta av det. Jag svimmade när jag provade bröllopsklänningen.

Vaknar av ett hugg i magen

Bebisens tillväxtkurva hade noga kontrollerats och sett bra ut, till och med i vecka 32, då bebben gått ner i vikt och man gjorde ett extra ultraljud.

– Jag minns att barnmorskan var väldigt stressad, men hon konstaterade efter ultraljudet att allt såg normalt ut.

Idha Alfredsby.
Idha Alfredsby.

När Idha väl somnar den här natten sover hon oroligt, och det dröjer inte länge förrän hon plötsligt vaknar till av ett hugg i magen.

– Jag tänkte att det säkert var förvärkar, men blev ändå orolig. Jag sa till Robert att det kändes som att något inte stämde. Han undrade om vi skulle åka in till sjukhuset, men eftersom jag hade en inbokad tid på MVC morgonen därpå tänkte jag att de säkert kommer att be mig vänta tills dess.

”Någonting är fel”-känslan har inte lagt sig när Idha vaknar på morgonen och hon är orolig över att hon inte känt Ella sparka sedan i går kväll. På väg till MVC sms:ar hon Robert: ”Snart kommer vår lilla…”

– Jag minns att jag velade mellan att skriva ”prinsessa” och ”ängel”, men kom fram till att jag inte kunde skriva ängel, för det är ju någon som inte lever.

”Jag ser inga hjärtslag”

På MVC berättar Idha om oron och får lägga sig på en brits. Barnmorskan börjar söka efter bebisens hjärtljud. Hon letar länge och med olika instrument. Inget hörs.

– Min puls började stiga och jag blev jättenervös.

De gör ultraljud och de få knäpptysta minuterna känns som timmar, innan barnmorskan till slut säger: ”Nej, jag är ledsen, jag ser inga hjärtslag”. De ödesdigra orden ekar i Idhas huvud. När Idha väl greppar vad barnmorskan säger börjar hon skrika.

– Jag kunde inte kontrollera mig. Det kändes som att marken försvann under mig. Barnmorskan försökte lugna, men jag fortsatte bara att skrika.

Barnmorskan ringer Robert.

– Jag hörde hans röst i andra änden: ”Är det dags? Redan?”. ”Nej, inte riktigt”, svarade hon.

När Robert kommer har Idha flyttats till ett rum på BB.

– Han blev chockad av beskedet. Arg och uppgiven. Han skrek på dem och undrade om de verkligen gjort allt.

Idha får ge prover och en läkare förklarar att hon kommer att behöva föda ut bebisen.

– Jag var helt förskräckt, hur ska jag kunna föda ett dött barn? Jag insisterade på att de måste göra kejsarsnitt. Men de förklarade att det fanns fler risker för mig att föda ett dött barn genom kejsarsnitt.

”Vi grät och höll om varandra”

Idha och Robert blir hemskickade för att sova och komma tillbaka morgonen därpå.

– Vi sov såklart ingenting den natten. Vi bara grät och höll om varandra. Jag visste inte hur jag skulle klara av att gå igenom en förlossning. Och hur skulle jag kunna se henne? Jag var livrädd.

Eftersom Idha är förstföderska och blir igångsatt kan förlossningen dröja flera dygn, så de blir tilldelade ett vanligt rum på BB. Idha får dropp och piller innan hon lägger sig på sängen. Men bara tre timmar senare känner hon hur det börjar trycka på rejält. Robert ringer på klockan, springer ut i korridoren och skriker på hjälp – som dröjer. Under tiden försöker han själv att hjälpa Idha, och innan någon hinner komma ser han huvudet på bebisen.

– Jag skrek rakt ut, jag hade ju inte hunnit få något smärtstillande. En barnmorska kom in och sa att jag bara behövde krysta ett par gånger till. Det gick jättefort.

Någon minut senare får Idha upp Ella på sitt bröst.

– I det ögonblicket kändes det som att en del av mig dog. Hon var så fin och såg ut som vilken bebis som helst, som sov.

Diagnosen blev plötslig spädbarnsdöd

När barnmorskan tar ut navelsträngen upptäcker hon en knut precis intill moderkakan. En knut så hårt åtdragen att den är helt spänd.

– Ella hade förmodligen rört sig på något sätt så att den hade spänts åt och
stoppat flödet.

Idha och Robert har gjort en minnestavla för att alltid kunna titta på Ella.
Idha och Robert har gjort en minnestavla för att alltid kunna titta på Ella.

Obduktionen skulle senare visa att akut näringsbrist var en del av dödsorsaken, men inte hela, eftersom Ellas vikt var fullt normal. Diagnosen blev därför plötslig spädbarnsdöd.

Idha och Robert stannar kvar hos Ella resten av eftermiddagen. Barnmorskan hjälper dem att försiktigt klä på henne kläder som Idha valt ut. De tar bilder och smeker hennes hud. Idhas föräldrar kommer också in till sjukhuset.

– Hon var deras första barnbarn, pappa började gråta. Det var så speciellt… Jag har aldrig sett min pappa gråta, han visar sällan känslor på det sättet.

”Jag har inte fått missfall, jag har förlorat ett barn”

Hur lever man vidare efter ett sådant trauma? För Idha och Robert har det tagit tid. Och livet blir aldrig detsamma.

– Första året var vi båda i ett chocktillstånd. Jag blev sjukskriven och höll mig mest hemma. Vi sörjde, grät och pratade om henne varje dag.

För Idha blev sorgen och saknaden alltmer påtaglig, samtidigt som hon brottades med att känna sig missförstådd och ensam i det hon gick igenom.

– Det var många som inte vågade höra av sig eller hörde av sig på fel sätt. Någon sa: ”Oj, du har fått missfall”. Nej, jag har förlorat ett barn. Ett barn som var fullt friskt, som skulle födas bara om ett par dagar. Det är en betydligt stor skillnad. När man inte inkluderar henne är det som att hon aldrig har funnits.

Ella är alltid med.
Ella är alltid med.

Omedelbart efter Ellas bortgång ville Idha inget annat än att bli gravid igen, men ju längre tiden gick desto mer skrämmande blev tanken. Så när hon två år senare blev gravid var hon livrädd.

Efter en lika tuff graviditet, med ibland 30-50 kräkningar om dygnet, kom till slut Liam.

– Det var så underbart att få honom, jag kunde nog inte riktigt fatta att han var vår och att han skulle stanna. Jag svävade verkligen på moln.

”Vi lever med ett sår som aldrig kommer att läka”

Idha skiner upp i ett leende och torkar en tår från kinden.

– Han är ett ljus som kommit. Liam är mitt liv, min livlina. Utan honom vet jag inte var jag hade varit i dag.

Med Liam blev det också så självklart vem som saknades, berättar Idha.

– Jag tänker ofta på hur det skulle vara om Ella var här i dag. Skulle de vara lika? Jag tänker på Ella varje dag, det skulle kännas som ett svek om jag inte gjorde det. Hon finns inte bara i minneslunden, utan överallt där vi är. På tavlor och andra sätt vill vi visa och känna att hon är en del av familjen. Det är inget vi kommer att stoppa ner i en låda.

Liam, 2,5, är Idhas ljus och livlina.
Liam, 2,5, är Idhas ljus och livlina.

– Vi lever med ett sår som aldrig kommer att läka. Ett sår som har gjort mig både mer känslig, och mer angelägen att uppskatta det jag har. Jag har fått ett annat perspektiv på livet.

Innan vi skiljs åt berättar Idha att Ella skulle ha fyllt fem år den här dagen.

– Så vi blåste upp en röd ballong. Vi pussade på den och släppte i väg den mot himlen. Och Liam sa: ”Grattis, lilla Ella”.

Har du förlorat ett barn?

Här kan du få råd, tröst och dela dina tankar med andra:

  • Spädbarnsfonden: Ideell förening till stöd för de som förlorat ett barn under graviditeten eller barnets första levnadsår.
  • Änglamammor på FB: Facebookgrupp för mammor som förlorat barn från vecka 18 i graviditeten och fram till vuxna barn.
  • VSFB – vi som har förlorat barn: Ideell förening som stöttar föräldrar i sorg, men även syskon och andra nära anhöriga. På hemsidan vsfb.se finns råd och möjlighet att dela med sig av sina tankar. På VSFB:s Facebooksida finns samtalsforum.
  • Familjeliv: Här finns flera samtalsforum, bland annat under ”Känsliga rummet: förlorat barn”.

Av: Elin Liljero Eriksson
Foto: Martina Wärenfeldt

Artikeln är publicerad i mama nr 8 2017, som finns i butik nu och även går att läsa vår app mama PLUS.

appen mama PLUS