Ida fick ovanlig gravidklåda: ”Jag vaknade med sängen fylld av blod”

När Ida Granberg, 32, väntade sitt andra barn drabbades hon av en ovanlig gravidklåda. Nu är dottern ett år och Ida har fortfarande inte blivit av med besvären. Med egna ord beskriver hon det senaste årets kamp mot klådan och smärtan. ”Det värsta är att jag inte till fullo har kunnat njuta av Ellas första tid i livet.”

Min första graviditet var en riktig drömgraviditet. Jag mådde toppen, var på bra humör och hade inga krämpor alls. Därför trodde jag att även denna skulle bli en fantastisk upplevelse. Tyvärr blev det inte så.

När jag var i vecka 35 upptäckte jag några prickar på magen som började sprida sig mer och mer. Det kliade så mycket att jag till slut åkte in till akuten. Läkarna trodde först att jag fått PUPP, som är en typ av gravidklåda, och jag fick åka hem med kortisonkräm som jag skulle smörja med i några dagar.

Jag sov i snitt 1-2 timmar per natt för att det kliade så

Men klådan avtog inte, utan blev bara värre och spred sig över hela kroppen. Jag tillbringade nätterna i duschen eftersom det var det enda som hjälpte. Jag sov i snitt 1-2 timmar per natt för att det kliade så.

Ida fick gravidklåda
Idas gravidklåda spred sig över hela kroppen

Under denna period bodde vi i Norge, där jag fick en remiss till en hudklinik. Väl där bröt jag ihop av sömnbrist och smärtan från klådan. Jag ville inget hellre än att de skulle sätta igång min förlossning eftersom alla läkare sa att klådan skulle försvinna så fort bebisen var ute.

Jag fick träffa en hemsk läkare som bara tittade på mig och sa ”Så jobbigt kan det ju ändå inte vara, det är ju bara lite klåda. Vi kommer aldrig att sätta igång din förlossning på grund av lite klåda”.

Jag var så rädd att min kropp inte skulle orka med en förlossning eftersom jag inte kunde sova och hela min vardag gick ut på att inte klia sönder min kropp.

Jag insåg att jag inte hade känt bebisen på länge och vi bestämde oss för att åka in

Tack och lov åkte vi hem till Sverige två dagar senare och här fick jag träffa en barnmorska som direkt skickade mig vidare till förlossningen där en läkare godkände igångsättning. Tyvärr fick jag inte tid förrän fem dagar senare, då det var påsk.

Vi åkte ut till landet över påsken för att försöka få något annat att tänka på men under förmiddagen på söndagen insåg jag att jag inte hade känt bebisen på länge och vi bestämde oss för att åka in. Tio minuter efter att vi bestämt oss gick mitt vatten och vi ringde in till sjukhuset som ville att vi skulle komma direkt.

Jag ringde i panik varje morgon för att se om de fått något återbud

Det beslutades att jag skulle bli igångsatt, men strax efter började mina värkar komma av sig själva. Jag hade värkar i två timmar och efter att ha krystat i fem minuter kom Ella. Hon var nio dagar tidig, vilket jag tror beror på att min kropp till slut gav upp och jag kände att hon behövde komma ut.

Nu började den långa processen för att äntligen få hjälp att bli av med den fruktansvärda klådan.

Innan vi skulle åka hem fick vi träffa en läkare som sa att han skickat en akut remiss till hudkliniken så att jag skulle få hjälp. Det skulle dock dröja fyra dagar tills jag hade tid, och under dessa dagar ringde jag i panik varje morgon för att se om de fått något återbud. De fyra dagarna var de värsta någonsin. Mina ben var så svullna och jag hade sådan värk i hela kroppen på grund av klådan.

Jag hade så mycket blåsor under fötterna att jag hade svårt att få på mig skor

Vi bodde hemma hos mina svärföräldrar eftersom jag kände mig helt apatisk och bara låg och ansträngde mig för att inte klia sönder min kropp. Ella var världens lättaste bebis som bara sov och åt och det var verkligen fantastiskt eftersom jag inte hade någon energi till att ta hand om henne. Jag hade så mycket blåsor under fötterna att jag hade svårt att få på mig skor.

Ida fick en ovanlig gravidklåda
Ida ville gärna amma så länge som möjligt.

När jag äntligen fick träffa hudläkaren blev hon lite chockad eftersom hon inte trodde att jag skulle ha klådan så utbredd på kroppen. Det togs prover på min hud för att kunna fastställa vad det var jag fått, men provsvaren dröjde två veckor.

Jag blev satt på kortisondos och läkaren trodde att jag skulle få normal hud efter cirka fyra veckor. Mitt hopp tändes för första gången på länge, eftersom jag varit livrädd för att få bestående men på min kropp. Vi kom överens om att jag skulle gå på hög dos kortison i två veckor och sedan försöka trappa ner. Klådan avtog lite, men så fort jag började trappa ner medicinen kom den tillbaka.

Till sist blev jag inlagd på sjukhus

Klådan var som värst på kvällarna och nätterna och jag kliade mig även i sömnen, så att jag varje morgon vaknade med sängen fylld av blodfläckar och skinnflagor. I detta skede ville de lägga in mig för behandling men jag vägrade eftersom jag inte fick ha med mig min nyfödda dotter på grund av platsbrist.

Efter ytterligare några veckor med fruktansvärd klåda blev jag till sist inlagd och fick ta med mig Ella. Detta var ett jobbigt beslut för mig eftersom Ella bara var tre veckor gammal och jag hade 3-årige Nils hemma som jag endast sovit ifrån två gånger tidigare. Stor separationsångest för mig, men med bästa pappan gick det bra.

Klådan spred sig över hela kroppen.
Klådan spred sig över hela kroppen.

Vi fick ett eget rum på hudavdelningen och läkarna satte in hög dos kortison direkt när jag kom in. Jag blev även smord morgon och kväll med kortisonkrämer.

Vi tillbringade en vecka på sjukhuset och under denna vecka fick jag agera utställningsobjekt för fem läkarstudentgrupper som var inne och tittade på mig och ställde frågor. Jag var ett väldigt ovanligt fall.

Ingen läkare som jag träffat har haft någon patient som haft så utbredd pemfigoid gestationis, som sjukdomen kallas. Oftast går denna sjukdom tillbaka när bebisen är ute.

Läkarna ville att jag skulle börja med cellgifter, men då skulle jag inte kunna amma längre

Jag blev utskriven efter en vecka och fick ta hem ett behandlingsschema för att så småningom börja trappa ner mitt kortison. Under denna period började min kropp svälla av allt kortison. Värst var det i ansiktet och jag tyckte att det var jobbigt att gå ut och ville alltid förklara varför jag såg ut som jag gjorde.

Nedtrappningen av kortisonet gick inte som planerat och vi blev inlagda på hudkliniken ännu en natt. Denna gång ville läkarna att jag skulle börja med cellgifter som skulle hjälpa bättre, men då skulle jag inte kunna amma längre. Jag älskar att amma och tycker att det är det mysigaste vi gör på dagarna så jag sa till läkarna att jag ville försöka med kortisonet tills Ella blivit sex månader.

Sommaren gick och jag stod fortfarande på höga doser kortison och fick inte lov att vara i solen eftersom jag kunde få pigmentförändringar. Klådan höll fortfarande ett stadigt grepp om min kropp och det kom nya blåsor hela tiden, men nu hade de åtminstone begränsat sig till händer, handleder och fötter. Det kändes som att alla tittade på mina fläckiga ben och armar.

Jag började med cellgifter samma dag som Ella blev sex månader

Vi var hemma hela familjen de första fyra månaderna och det hjälpte verkligen mycket eftersom min sambo kunde underhålla sonen medan jag skötte om Ella.

Ida kliade sig till och med i sömnen.
Ida kliade sig till och med i sömnen.

Under hela sommaren gick jag på besök hos läkarna varannan vecka men mina värden blev inte bättre, så till slut bestämde jag mig för att börja med cellgifter samma dag som Ella blev sex månader. Det tog upp emot sex veckor för cellgifterna att gå in i kroppen och under denna tid gick jag på både kortison och cellgifter. Cellgifterna fick jag ta i tablettform en dag i veckan.

Två dagar innan 2017 gjorde entré fick jag äntligen ta min sista kortisontablett och såg verkligen fram emot att få tillbaka mitt utseende, men i januari fick jag ett återfall och sjukdomen blossade upp ytterligare en gång med nya utslag på händer och fötter.

Jag kan äntligen se slutet på detta. För första gången på ett år har mina värden gått ner

Ella har varit den lättaste bebisen från dag ett och jag har inbillat mig att hon har känt på sig att min kropp inte har orkat med och därför varit ett mönsterbarn. Det värsta under detta år är att jag inte har kunnat njuta till fullo av hennes första tid i livet.

Jag mår fortfarande dåligt över att jag själv inte kunde bestämma när jag skulle sluta amma och det är nog extra jobbigt när jag vet att jag aldrig kommer få uppleva detta igen. Läkarna säger nämligen att risken är väldigt stor att klådan kommer tillbaka om jag blir gravid igen och jag skulle aldrig klara av en likadan graviditet igen.

Ida drabbades av en ovanliggravidklåda
Ida ser nu ljuset i tunneln. Här med Ella och Nils.

Jag kan nu äntligen se slutet på detta. För första gången på ett år har mina värden gått ner. Det kliar fortfarande lite grann, men mest om jag är sjuk och mitt immunförsvar går ner. Klådan är nu endast på fötter, händer och handleder. Jag har kvar en del spår av utslagen och de syns mest om jag blir svettig eller utsätter kroppen för varmt vatten. På benen och armarna syns det fortfarande att jag har haft utslag.

Jag måste jag gå på cellgifter i minst sex månader till, men jag mår faktiskt bra av dem och har klarat mig ifrån illamående tack vare folsyra. Efter detta får vi se hur min kropp reagerar…