Frida, 25: ”Det kändes som att min kille var mamman och jag var statist”

När Frida Asp, 25, fick barn, kändes det inte alls som hon hade förväntat sig. Så småningom visade det sig att hon hade fått en förlossningsdepression. Med egna ord berättar hon om sin första tid som mamma, och vikten av att söka hjälp.

Magen växte, det såg jag ju klart och tydligt. Men ändå kunde jag inte förstå att det växte en liten bebis där inne. Min bebis.

Det är lätt att så här med facit i hand spekulera i varför det blev som det blev, och varför jag kände som jag gjorde. Det var många olika faktorer som gjorde att jag inte kände som en mamma ”borde” göra, om man ser till hur det framställs på sociala medier.

Var det kanske på grund av att graviditeten inte var planerad? Att jag blev gravid som 23-åring och var först ut bland mina vänner? Eller att jag inte trivdes med amningen, men ändå fortsatte för att jag var så rädd att göra fel? Eller kanske rentav den där bomullstussen som glömdes kvar i mig efter att de sytt ihop mig och som skulle påverka mina första veckor som mamma?

13578462_10154144675351006_447344474_n

Inte ens när min dotter låg på mitt bröst efter timmar av värkar som plågade mig kunde jag greppa. Hon var här! Så nyfiken, och sökte redan då efter ögonkontakt med alla. Jag hann knappt ta in att hon var här innan jag kördes iväg i en rullstol ner till BB.

LÄS MER: Madelene drabbades av förlossningsdepression: ”Jag bad om att få dö”

Ett mörkt rum som vi delade med två andra nyförlösta och mörbultade mammor. Hon skrek och skrek och jag vågade inte göra något, jag var som förlamad. Min kille Jakob slängde av sig tröjan och satte sig med vår dotter, hud mot hud. Han höll henne i famnen tills det blev ljust ute. Som att han var gjord för att bli pappa.

Jag minns hur avundsjuk jag blev på Jakob som kunde göra allt så naturligt

Varför hade inte jag samma känsla? Varför visste inte jag vad jag skulle göra? Alla bilder på Instagram visar ju en nyförlöst (superfräsch) mamma som ligger och ler mot sin bebis, men jag vågade knappt lyfta henne.

Jag minns hur avundsjuk jag blev på Jakob som kunde göra allt så naturligt. Det kändes som att han var mamman och jag var någon statist som låg i sängen och bara tittade på.

Skrikfesten fortsatte hela natten och jag minns hur jag bara ville att en barnmorska skulle ta mitt barn och trösta henne. Jag kände att de kunde det här, jag visste inget. Jag kunde inget. Kunde man få säga upp sig och gå hem?

Väl hemma kände jag att jag hade så HIMLA ont där nere. Hade hört att man skulle känna efter där eftersom det oftast inte var så farligt som man trodde. Sagt och gjort, där stod jag i duschen och skulle känna efter att allt var okej, men kände något som buktade ut.

I panik skrek jag till Jakob att jag hade fått framfall och att han skulle ringa 1177. Jag blev inte alls bemött på det sätt som jag förväntade mig. De sa att det inte fanns så mycket att göra, att jag var så pass nyförlöst och att jag skulle ”stoppa upp det så långt upp i slidan” som jag kunde och göra lite knipövningar.

Till slut fick jag en tid hos en gynmottagning. Där konstaterade läkaren att det inte var framfall, utan en kvarglömd bomullstuss från förlossningen.

Egentligen ville jag skrika: JAG VET INTE VAD JAG GÖR OCH AMNINGEN ÄR SKIT

Jag blev glad över att det inte var framfall, men ledsen över att ingen tog min oro och mina känslor på allvar. Och att de första veckorna med Eira hade försvunnit i en ångestdimma över smärta och rädsla för framfall.

Mama2

Jag minns hur nära, kära och bekanta ställde samma två frågor: ”Hur känns det?” och ”Hur går amningen?”. Jag svarade, som en robot, vad som förväntades av mig: ”Det känns jättebra, en omställning så klart men jag är SÅ lycklig. Amningen går bra, det är skönt att det fungerar!”. Egentligen ville jag skrika: ”JAG VET INTE VAD JAG GÖR OCH AMNINGEN ÄR SKIT”, men det kunde jag ju inte säga, vad jag egentligen tänkte.

FÅ LITE EGENTID – BÖRJA PRENUMERERA PÅ mama! Fem nummer för 199 kronor – solskydd från Evy och snygg strandväska på köpet

Eira åt och åt och gick upp massor i vikt med endast amning, men jag trivdes aldrig riktigt. Varje gång på BVC när de sa ”Gud vad bra hon går upp i vikt” ville jag börja gråta. Jag hoppades att hon skulle gått ner i vikt, så de skulle be mig använda flaska istället, för jag vågade inte ta det beslutet själv.

Jag sökte hjälp och möttes av en kvinna som sa åt mig att barn som får flaska får sämre IQ än barn som blivit ammade. Att hon själv hellre skulle DÖ än att ge sitt barn ersättning. Där och då, när jag mådde så dåligt, lyssnade jag. Jag fortsatte amma trots att jag inte trivdes, livrädd för att göra fel.

Jag tänkte hela tiden att det blir bättre. När hon kan sitta själv, DÅ blir det lättare. När hon kan krypa, DÅ blir jag gladare.

Hade hon sagt så till mig nu hade jag antagligen sagt ifrån eller skrattat åt hennes påståenden. Men jag var en förstagångsföderska som dessutom mådde dåligt, så jag lyssnade på barnmorskan och fortsatte.

Jag tänkte hela tiden att ”det blir bättre”. När hon kan sitta själv, DÅ blir det lättare. När hon kan krypa, DÅ blir jag gladare. Det är ju normalt med baby blues, det har man ju hört om. Men min gick liksom aldrig över. Jag kände inte igen mig själv. Inget kändes särskilt kul, bara jobbigt. Jag blev otroligt irriterad på Jakob för småsaker och jag kände inte den där kärleken till mitt barn som alla pratade om.

Jag ville nog inte erkänna för mig själv eller någon annan att jag inte var så där överlycklig. Jag minns hur jag satt och googlade ”symptom på förlossningsdepression”. Check, check och check. Det stämde. När en nära bekant frågade om jag kanske led av en förlossningsdepression tog jag beslutet att faktiskt söka hjälp.

Jag är arg på det tuffa klimatet som bestämmer hur mammor ska känna, göra och vara

Genom min BVC fick jag prata med en kurator. Redan efter första besöket kände jag en sådan lättnad. Jag är inte en dålig mamma, jag har bara haft en lite tuff start, det kommer att bli bättre.

Nu när jag är ute ur min depression 15 månader senare och har fått ett annat perspektiv kan jag skriva om det, men aldrig att jag skulle kunnat berätta när jag var mitt i depressionen.

Prenumerera på mama

Jag är så lättad över att jag verkligen känner den djupa kärleken för Eira nu, men det var inte direkt så som alla beskriver det. För mig har det vuxit fram. Jag är arg över att den första tiden med min dotter blev så fel. Arg på det tuffa klimatet som bestämmer hur mammor ska känna, göra och vara. Arg på mig själv för att jag inte stod upp för mig själv mer. Men det är inte så jäkla lätt alla gånger när man får höra från alla möjliga håll hur man ska vara, göra och känna som mamma.

Förlåt mig Eira för att den första tiden blev som den blev. Men vi har en massa år kvar att hysa kärlek till varandra

Så till alla som går i väntans tider, om ni mår dåligt – sök hjälp! Vänta inte. Våga prata om det! Lyssna inte på alla runt omkring, välj en eller två som du verkligen litar på och strunta i alla andras åsikter.

Till Eira, om du läser denna artikel någon gång i framtiden, så hoppas jag att klimatet för kvinnor är annorlunda. Att alla krav och förväntningar på hur man ska vara som mamma och kvinna har förändrats. Att vi får bestämma själva hur vi vill göra med våra kroppar och att förlossningskrisen börjar tas på allvar.

Förlåt mig Eira för att den första tiden blev som den blev. Men vi har en massa år kvar att hysa kärlek till varandra. Det har varit de bästa, men också de jobbigaste månaderna i mitt liv. Men jag hade gjort om dem för dig, om och om igen.

mama