Förlossningsberättelsen: Ronjas kille stack en vecka innan barnet föddes

Ronja, 28 år, blev lämnad av barnets pappa bara en vecka innan barnet skulle födas. Då frågade Ronja sin bästa vän om hon kunde vara stand in. En timme senare startade förlossningen.

Min kompis Ia satt utanför mitt hus och pratade sent en kväll. Vi pratade om allt mellan himmel och jord men framför allt om min förlossning som skulle ske någon gång de närmsta dagarna. Det var den 29 juli 2016 och beräknad förlossning var den 1 augusti. Min första son föddes tolv dagar före BF, så jag var trött på att vänta. Jag hade fyra-fem kraftiga sammandragningar under tiden jag satt där, vilket inte var ovanligt för mig, men de kom så tätt inpå varandra att jag hoppades att det var dags.

En vecka tidigare hade barnens pappa valt att dra och jag fick alltså tänka om gällande framtid, förlossning och livet som ensamstående mamma. Under samtalet den kvällen frågade jag Ia om hon kunde vara med mig på min förlossning, då jag kände att hon kunde ge mig det jag behövde i den sårbara och kämpiga situationen jag var i. Hon sa ja, och vi planerade lite hur vi skulle lösa det eftersom hon har två barn och jag har ett innan. Vi avslutade vår diskussion vid halv tolv. Hon åkte hem till sig och jag gick och la mig.

Jag ringer mamma och börjar gråta

En timme senare vaknar jag av att magen gör ont. Det är inte en molande värk utan mer som att magen spricker. En otrolig smärta som inte går att beskriva. Efter en timme går det inte längre, det gör så ont, men ska jag föda? Smärtan är helt annorlunda jämfört med min första förlossning. Jag ringer min mamma och säger att det är dags, börjar gråta och säger till henne att komma på en gång och ta storebror Colin.

Sedan ringer jag Ia, bara några timmar efter att vi hade samtalet på min trappa, då jag bad om hennes stöd. Hon svarar och kommer på knappt fem minuter. Under de minuterna har jag min vän Ewa på telefon, och hon hjälper mig genom värkarna. Min andra son, som då var 2,5 år, sover, ovetandes om att lillebror är på väg.

Väl framme vid förlossningen får vi komma in i kontrollrummet. Klockan är 02.15. Jag får CTG och värkarna blir starkare och tätare. Varje värk jag får trycker jag som en galning på den röda knappen och ber om smärtlindring. Jag säger att jag dör, jag vill hem, och skriker nog även en hel del både på personal och Ia. Ia är gudomlig, hon masserar mig, försöker lugna mig och visar förståelse eftersom hon vet exakt hur det är att ligga där.

Jag lägger mig och skriker på den stackars undersköterskan att ge mig lustgas

Jag frågar när barnmorskan ska komma. ”Snart” får jag till svar. Vid 02.40 får jag en kraftig värk. Vattnet går och det gör otroligt ont. Jag trycker på knappen igen och ber om lustgas, men jag får till svar att jag inte kan få något innan barnmorskan har undersökt mig. Till slut kommer hon, när klockan är nästan 03, och kontrollerar hur öppen jag är.

– Sex centimeter, bra jobbat hemma, säger hon.

– Hemma?! Hemma gjorde jag inte ett skit, svarar jag.

Hon säger att de ska fixa ett rum. I samma veva får jag en värk till, och den släpper inte. Mina ben låser sig och jag kan bara skrika:

– HAN KOMMER NU!

Ia och personalen i rummet får dra mig in till förlossningssängen och lyfta upp mig. Jag lägger mig och skriker på den stackars undersköterskan att ge mig lustgas. Jag hade ju bett om att få all smärtlindring som bara går, för att jag är så rädd.

Någon tar av mig trosorna och jag hinner bara andas in lustgas två gånger innan det är dags att krysta. Ia hjälper mig under tiden att ta av mig kläderna på överkroppen så att bebisen ska få komma upp på mitt bröst när den kommer. Ia säger hela tiden de perfekta sakerna, hon har under hela tiden vetat vad jag behöver, vare sig det är tröst eller pepp.

Han är en kopia av sin bror och jag är så lycklig att jag har fixat det själv

Jag krystar en gång till, livrädd för smärtan, och mellan krystvärkarna drar jag lustgas som en galning. Ytterligare en krystning – paus – push. Och då kommer han, klockan 03.06, min underbara son och Colins lillebror Casper.

-1

Casper – en kopia av storebror. Eftersom Ronjas före detta pojkvän inte har fått möjlighet att uttala sig har vi valt att inte publicera bilder på Ronja och Ia.

Han är en kopia av sin bror och jag är så lycklig att jag har fixat det själv och så tacksam för att just jag har världens bästa Ia vid min sida.

Jag är än i dag så tacksam för det min vän gjorde för mig och min son. Hon var där och gav mig styrka och kärlek som ingen annan kunde ha gjort. Hon tog emot mina hårda ord och hon gav mig en otrolig trygghet. Ia du är för mig en räddare i nöden, precis som du alltid är. Du är en fantastisk människa och jag är dig evigt tacksam!

Om tre veckor är det dags för Ia att få sin titel som gudmor åt min son Casper och det fanns inga andra alternativ. Hon var där och hon såg Casper komma till världen.

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Vi på mama är nyfikna på er läsare och era förlossningsberättelser. Är du sugen på att bli publicerad på mama.nu och dela med dig av din upplevelse är du välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

NUVARANDE Förlossningsberättelsen: Ronjas kille stack en vecka innan barnet föddes
NÄSTA Frida Fahrman poddar om skönhet för mammor och gravida