Förlossningsberättelsen om planerat kejsarsnitt: ”Hon skrek i min mage”

När Rana var i vecka 13 upptäcktes muskelknutor ovanför hennes livmoder, myom, och hon fick därför göra planerat kejsarsnitt när Amira föddes. ”Ibland får jag frågan om jag istället hade velat ha en vaginal förlossning, men jag tänker inte så”, skriver hon i sin förlossningsberättelse.

När de tolv första osäkra veckorna av graviditeten hade gått pustade jag och min man ut, nu kunde vi börja njuta. Men det var något som inte stämde.

En dag på morgonen vaknade jag med en fruktansvärd smärta i vänster äggstock och vänster ben när jag stödde mig på det. Det kom inget blod, men jag var jätterädd att det hade hänt något med vårt barn.

Jag ringde barnmorskemottagningen och fick komma dit snabbt på undersökning. Efter fem vaginala ultraljud med olika läkare kunde de till slut se ”ett oidentifierbart organ” på vänster sida där min äggstock sitter. Jag blev så rädd! Vadå oidentifierbart? Vad var det för något? Till slut sa en envis läkare att det var min vänstra äggstock som vridit sig. De såg även att jag hade fått myom, det vill säga godartade muskelknutor ovanför livmodern.

Jag hade ont nästan dagligen

Det blev snabbt dags för operation och vi var livrädda. Läkarna kunde inte ta bort myomen men de rättade till äggstocken så att den klarade sig. Allt gick bra och jag kunde fortsätta min graviditet, men sjukskriven med smärtstillande på läkarens ordination. Jag hade ont nästan dagligen.

LÄS OCKSÅ: 10 saker du nog är less på att höra om du har gjort kejsarsnitt

Veckorna gick och snart började vi prata om förlossningen. Jag läste på en del om myom och det stod att risken för blödning vid en vaginal förlossning är stor, så jag föreslog ett planerat kejsarsnitt. Jag möttes av en viss skepsis hos barnmorskorna på sjukhuset. De trodde att jag var förlossningsrädd, men det handlade verkligen inte om det. Jag kände att jag redan hade gått igenom så mycket med operationen i vecka 13 och ville inte ta några risker.

Jag vet att det inte är helt riskfritt med ett kejsarsnitt men risken att myomen skulle brista under en vaginal förlossning var stor. Min barnmorska som jag gick till sa att ett planerat snitt var det bästa för mig. Hon grät till och med för att hon blev så berörd!

Jag var så glad kvällen innan, det kändes som julafton!

Efter många turer blev det ett planerat snitt till slut och jag var så glad över det. Jag var spänd och nervös och funderade över när hon skulle komma. Vi längtade ju så! Till slut fick vi en dag , den 20 mars 2012, två veckor före beräknat födelsedatum.

Jag kommer ihåg att jag var så glad kvällen innan, det kändes som julafton! På morgonen duschade jag med en specialtvål som man får innan operation. Jag fick inte äta något men kände ändå ingen hunger eftersom jag var så uppspelt.

Vi kom in till sjukhuset och fick veta att vi stod först på tur. Klockan nio skulle vi sätta igång med kejsarsnittet. Min man Jens fick gröna kläder på sig och en mössa. Jag kommer ihåg att det var mycket personal i rummet, dels för mina myom, som de skulle försöka att ta bort, och för kejsarsnittet. Jag var lugn och glad, kände mig trygg med Jens vid min sida.

När de tog ut vår dotter sa de: ”Hon är så stark, hon skriker i din mage!”

Nu var det dags för bedövning och den biten var inte så kul. Det var svårt att ”skjuta rygg” när man hade en enorm mage, så sprutan hamnade lite snett och gjorde superont. Men det gick bra och jag blev bedövad från magen och neråt.

Vi hade hela tiden ett skynke för min mage och mina ben så att man inte kunde se när de opererade. När det äntligen blev dags att ta ut vår dotter sa personalen till. Jag kände absolut ingenting men kunde höra att mina ben rördes. När de tog ut vår dotter sa de: ”Hon är så stark”, ”Hon skriker i din mage”. Vi hörde hennes babyskrik och vi grät av lycka. Jag kunde inte tro att det var sant!

Hon skrek och skrek vi fick henne till oss och jag kommer ihåg att barnmorskan sa ”Jag har aldrig sett en så lycklig mamma”. Jag var euforisk! Vi tittade på Amira och tog henne till oss, hon var så fin. Fettig, varm och med en rosa färg på kroppen. Hon var så lik Jens! Det var det bästa jag har varit med om i hela mitt liv!

Förlossningen är bara en liten pusselbit i allt vad man får

De gick iväg med Jens och Amira för att klippa navelsträngen medan jag fick ligga kvar och vänta på att läkarna skulle se om de kunde ta bort myomen. Det fick de dock låta bli eftersom blödningsrisken var stor.

Jag längtade så efter att få se henne igen och det tog kanske någon timme så fick jag komma upp till dem och mysa. Vi var nyblivna föräldrar!

Förlossningsberättelse om planerat kejsarsnitt
Rana med en nyfödd Amira.

I dag är vår dotter snart fem år och hon är det bästa som har hänt oss. Ibland får jag frågan om jag istället hade velat ha en vaginal förlossning, men jag tänker inte så. Jag har inte gått miste om något, jag hade inget val. Detta var den enda utvägen och det blev så bra. Dessutom är förlossningen en liten pusselbit i allt vad man får. Vi har ett barn hos oss och det är det som räknas i slutändan!

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Vi på mama är nyfikna på er läsare och era förlossningsberättelser. Är du sugen på att bli publicerad på mama.nu och dela med dig av din upplevelse är du välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)