Förlossningsberättelsen: Lola trodde att hennes dotter skulle dö

När Lola födde sin dotter var flickan alldeles slapp när hon kom ut. "Nu skiter sig allt. Vår bebis dör", skriver Lola i sin förlossningsberättelse.

Vår flicka var beräknad till den 3 november 2016 och jag var helt säker på att hon skulle komma tidigare eftersom min mage var så stor. Men BF kom och jag blev lovad igångsättning i vecka 41+0.

Trots milslånga promenader låg hon kvar där inne fram till igångsättningen. Veckan på övertid var jag orolig, bebisen rörde sig mindre och jag åkte till och med in och undersökte fosterrörelser en gång. Men efter noggranna undersökningar fick jag veta att allt såg bra ut.

Fredagen den 11 november ringde vi enligt överenskommelse till BB. BB-väskan hade jag packat för längesedan. En förstföderska, som ni nog anar… Dessutom en äldre sådan – jag hade tre dagar tidigare fyllt 41.

Jag hade lite värkar men de gick att stå ut med

Det var tufft att gå de 500 meterna till kommunaltrafiken. De senaste två veckorna hade kroppen blivit väldigt mycket tyngre. Vi åkte till Danderyd och var framme vid tiotiden. Efter att de satt en infart i min hand och skrivit in oss, fick vi ett eget rum. Det kändes konstigt att vi verkligen skulle föda barn därinne.

Jag undersöktes och hoppades på att jag hade öppnats lite grann under de förvärkar jag känt dagarna före, men ingenting. Därför gjordes en plan för igångsättning där jag skulle få cytotek var tredje timme under ett dygn.

Visst hade jag lite värkar under det här dygnet men de gick att stå ut med. Senare på kvällen tog vi en promenad runt sjukhuset och funderade på att köpa pizza men var för sent ute. För mig gick det inte att sova alls, men min man sov lite.

Någon timme senare gick vattnet och jag fick börja med lustgas, som jag tyckte gav hyfsad lindring

Nästa morgon vid tiotiden undersöktes jag igen. Jag hade bara öppnats tre centimeter, till min stora besvikelse. Bebisens hjärta tickade tryggt på CTG-monitorn bredvid sängen. Det var dags för steg två, nämligen en gel som sattes in vid livmodertappen och plötsligt satte värkarna igång! Någon timme senare gick vattnet och jag fick börja med lustgas, som jag tyckte gav hyfsad lindring.

Min barnmorska erbjöd mig bad och det fanns lustgas även där. När det började göra så ont att jag inte kunde ligga stilla i karet mer gick jag upp. Det var tydligen även dags för nya undersökningar.

Värkarna tilltog och till slut var de olidliga och enormt täta så jag bad om epidural när jag var öppen sex centimeter. Jag fick den lagd av en trevlig läkare och den fungerade bra och jag kunde slappna av mer. I samband med detta kom även min mamma och syster. De var ett bra stöd för mig och min man.

En läkare beordrade akut kejsarsnitt men ville göra ett försök med sugklocka först

När jag skulle få påfyllning av epiduralen upptäckte jag att den bara tog ensidigt och jag bad om en ny insättning. Under tiden fick jag ta lustgas igen. En ny narkosläkare kom och han valde att bara dra i slangen. Det lyckades inte och vi fick under kvällen krångla mycket med epiduralen. Jag började få feber och min kropp visade tecken på trötthet på lördagkvällen. De gav mig antibiotika och febernedsättande.

Sedan epiduralen sattes fick jag även värkstimulerande dropp. Jag hade haft kraftiga värkar men nu började de plötsligt avta. Kanske var jag trött? Jag hade inte sovit något sedan vi kom in och på hela lördagen hade jag bara ätit en glass.

Bebisen kollades med blodprov från huvudet. Nu började hon visa tecken på stress och man befarade syrebrist. Inga krystvärkar ville komma trots att jag var fullt öppen och plötsligt störtade det in folk i rummet. En läkare beordrade akut kejsarsnitt men ville göra ett försök med sugklocka först. Jag fick tre krystningar på mig.

De la upp en helt slapp bebis på mig och jag tänkte att det var något fel på henne

Det kändes som att jag var någonstans långt borta. Jag kände panik men var som i trans. ”Nu skiter sig allt. Vår bebis dör”, tänkte jag. Det vi var rädda för, men som vi inte trodde kunde hända oss. ”Nu händer det.”

Jag tryckte och pressade samtidigt som jag gjorde en situp. Sugklockan lossnade. Jag gjorde det igen. Huvudet kom ut. Jag gjorde det igen och en slapp kropp kom ut, samtidigt med rejält mycket blod, äckliga kroppsvätskor och annat elände. Jag kände ingenting.

De la upp en helt slapp bebis på mig och jag tänkte att det var något fel på henne. Varför låter alla så glada? Sedan rusade de ut med henne till barnrummet för ventilation och min man fick följa med. Stackars honom, han var alldeles blek och panikslagen över situationen. Hon andades inte och hade haft navelsträngen runt halsen.

Jag var hungrig och törstig, men min man fick äta förlossningsbrickan själv

Efter drygt två minuter kom andningen igång och de kom tillbaka med vår älskade flicka. Jag var fortfarande i chock, men allt gick ju bra. Jag behövde sys ordentligt eftersom förlossningen slutade så här. De var extra noga och gjorde det på operationssal eftersom jag spruckit på flera ställen, även invärtes. Jag fick spinalbedövning och kände ingenting, inte ens mina ben.

Flickan föddes den 13 november 2016 klockan 01.42.

Flickan föddes den 13 november 2016 klockan 01.42.

Under tiden hade min man vår lilla dotter. Mamma och min syster, som hade varit ett fantastiskt stöd, hade åkt hem nu. Efter att jag hade sytts fick jag ligga på ett uppvak. Jag saknade min flicka och min man så mycket att det värkte i hjärtat. Jag var extremt trött eftersom jag fortfarande inte hade sovit sedan torsdagsnatten. Jag var hungrig och törstig, men min man fick äta förlossningsbrickan själv. Han visste inte hur han skulle hålla och trösta den lilla, men till slut fick vi återses. Då var klockan nog sju på morgonen. Äntligen var vi tre!

Efteråt tänker jag att det är sådan otrolig tur att vi hade så duktig personal omkring oss när det höll på att gå snett. När jag tänker på det här fyra månader senare gråter jag fortfarande, av både tacksamhet och chock.

Lola heter egentligen något annat.

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Vi på mama är nyfikna på er läsare och era förlossningsberättelser. Är du sugen på att bli publicerad på mama.nu och dela med dig av din upplevelse är du välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

NUVARANDE Förlossningsberättelsen: Lola trodde att hennes dotter skulle dö
NÄSTA Bästa övningarna för att träna mammamagen (och finaste träningskläderna!)