Förlossningsberättelsen: Hade vi bott kvar i Arjeplog hade jag fött i bilen

När Malin skulle föda sonen Birk hösten 2015 var hon varken beredd på att föda före utsatt datum eller i raketfart. "Jag är glad att vi bor i Stockholm och inte i Arjeplog där vi bodde tidigare", skriver hon i sin förlossningsberättelse.

På kvällskvisten den 20 oktober 2015 fick jag ont i ryggen, men för mig var det inget konstigt eftersom jag ofta hade haft ont i ryggen under graviditeten. Dessutom var jag bara i vecka 37+6 och vi hade räknat med att gå över tiden eftersom det var vårt första barn.

Morgonen därpå, den 21 oktober, kände jag fortfarande av min rygg och jag valde att ta sovmorgon när min man Henrik åkte iväg till jobbet. En timme senare gick jag upp för att gå på toaletten, äta frukost och lägga mig i soffan för att stirra på någon tråkig repris på tv. Henrik ringde som vanligt vid tio för att försäkra sig om att jag hade ätit och mådde bra, men vi avslutade snabbt samtalet då jag ville vila.

Som så många gånger förut tog jag upp telefonen och googlade på symtom som en graviditet och ryggont kan medföra. Bland många svar jag hittade på olika forum kunde det röra sig om förvärkar och att de kunde yttra sig flera dagar innan förlossningen skulle sätta igång. Men jag var inte orolig, det var fortfarande två veckor kvar och jag hade inte speciellt ont utan det var mer som en dov värk i svanken.

Vi ska ju ha barn, vi måste åka in! Ring förlossningen!

Vid tolvtiden hoppade jag in i duschen. Jag har tidigare lindrat min värk med en varm dusch men denna gång lindrades inte smärtan. Medan vattnet strilade mot min rygg plockar jag fram telefonen och laddade ner en värktimer, men jag fattade fortfarande inte att det skulle komma en bebis inom de närmsta timmarna. Jag hade bara hört historier om långdragna förlossningar på över 18 timmar så jag hade inte bråttom.

12.30 var det som att någon hade tryckt på en knapp och värken tilltog och ändrade karaktär. Jag ringde till Henrik och sa att jag inte längre kunde stå ut och att han var tvungen komma hem.

Samtalet gick ungefär till så här:

Henrik: ”Gör det jätteont, är det som värker och är det tätt mellan dem?”

Malin: ”Mja ganska, eller jag vet inte, kanske?”

Henrik: ”Men vi ska ju ha barn, vi måste ju åka in! Ring förlossningen!”

Malin: ”Jaha? Men jag står ju i duschen, jag har inte deras nummer här.”

Det enda som snurrade i mitt huvud var hur barnslig jag var som inte kunde stå ut med lite ryggvärk och hur jag då skulle klara av värkarbetet och förlossningen när det väl satte igång.

Barnmorskan hjälpte mig genom värkarna i telefonen

Henrik ringde i alla fall förlossningen och frågade om vi skulle åka in men de ville givetvis tala med mig som stod sjöblöt i duschen. Henrik skickade mig deras nummer så att jag kunde ringa upp dem medan han själv slängde sig i bilen för att köra de två milen som skiljer mellan vårt hem och hans jobb.

Vid den tiden värkte det inte längre utan gjorde ont på riktigt med jämna mellanrum. Barnmorskan hjälpte mig genom värkarna i telefonen samtidigt som de försökte göra plats och frigöra personal på en full förlossning. Nu förstod jag att bebisen skulle komma. Vi skulle i alla fall få plats vid klockan 14, cirka en timme efter samtalet.

I väntan på Henrik sprang jag mellan duschen och sängen i sovrummet för att jag inte hittade en position jag kände mig bekväm med, och när Henrik stormade in hade jag befunnit mig till och från i duschen med högsta värme i runt 1,5 timme.

Handduken var fortfarande lindad i håret och jag som hatar att ha blött hår

Då gjorde det riktigt ont och jag kunde inte längre stå upp utan låg på golvet och utbrast att jag inte alls ville föda, medan Henrik sprang omkring som en yr höna och packade våra väskor som vi egentligen skulle packa när han hade slutat för dagen. Vilken tajming!

Efter några riktigt hårda slag mot kakelväggen och efter att Henrik hade fått på mig kläderna tog vi oss ned med hissen. Handduken var fortfarande lindad i håret och jag som hatar att ha blött hår hängandes.

När bilen väl rullade hade jag det riktigt jobbigt. Jag kunde inte sitta still eftersom värkarna kom så pass tätt och jag gjorde väldigt klart för Henrik att det inte blir några fler barn, plus att jag visst skulle ha ryggbedövning vilket jag inte velat tidigare. Trots det var det jag som vid varje rödljus fick intala honom att vi inte kunde göra något åt att vi var tvungna att stanna, att det gick bra och att vi snart skulle vara framme.

Det visade sig att jag redan var öppen åtta centimeter, så där rök den bedövningen

Väl framme på Södersjukhuset kallade Henrik på en sköterska som hämtade mig med rullstol och han åkte iväg och letade parkering. I väntan på att han skulle komma tillbaka blev vi inskrivna och jag fick en CTG-dosa på magen. Klockan var 14.15.

Ett gäng svordomar senare och bedjande om ryggbedövning kom Henrik tillbaka och de skulle precis undersöka mig. Det visade sig att jag redan var öppen åtta centimeter, så där rök den bedövningen. Under undersökningen råkade även barnmorskan peta hål på fosterhinnan så vattnet gick. Det visade sig då att bebisen hade bajsat i fostervattnet och de valde då att sätta en elektrod på hans huvud.

Lätt som en plätt tyckte jag då, och hade redan förträngt de vidriga timmarna av värkar

Jag fick lustgas, testa olika positioner och en värmepåse men mer än så hann vi inte för det gick inte hålla emot längre, ungen ville ut. Tre krystvärkar senare kom han! 3640 gram och 50 centimeter slö och medtagen ren kärlek. Då var klockan 15.05.

Lätt som en plätt tyckte jag då, och hade redan förträngt de vidriga timmarna av värkar i samma stund jag hörde hans första skrik.

forlossningsberattelse-snabbt-forlopp

I 50 minuter hann vi vara inskrivna. Förlossningsbrev, blodgrupp och andra viktiga uppgifter togs mellan krystvärkarna eller fick vänta till efteråt. Även om det inte fanns tid till att läsa vårt förlossningsbrev fick vi det vi önskade och personalen var underbar.

Jag är glad att vi bor där vi bor och inte i Arjeplog där vi bodde tidigare, för då hade ungen varit född efter vägen eftersom förlossningen ligger över 20 mil bort.

Eftersom jag hade en väldigt snabb liten bebis hade han sönder lite saker på vägen ut, men det var inget lite nål och tråd kunde fixa och jag reflekterade inte mycket över det. Jag var fullt upptagen att betrakta den vackraste skapelsen som blivit lagd på mitt bröst. Min Birk.

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Vi på mama är nyfikna på er läsare och era förlossningsberättelser. Är du sugen på att bli publicerad på mama.nu och dela med dig av din upplevelse är du välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

NUVARANDE Förlossningsberättelsen: Hade vi bott kvar i Arjeplog hade jag fött i bilen
NÄSTA MAM Smile nappen – sätter leenden på fler än ditt barns läppar