Veckans förlossningsberättelse – mamas Anastelle födde i sätesbjudning

mamas reporter Anastelle Wieslander valde att föda sonan Emmet vaginalt trots att han låg i sätesbjudning. Här delar hon med sig av sin förlossningsberättelse.

Natten mellan tisdag och onsdag vaknade jag av jag vet inte vad. Hörde strax därpå ett knäpp från mina nedre regioner och förstod att det var vattnet, precis så startade förlossningen med min första dotter också. Krälade ner från sängen och ställde mig upp och ja, där kom floden. Väckte Markus och ringde BB Sophia som sa “kom in”, ringde mormor som hoppade in i en taxi för att vid ankomst krypa ner bredvid den blivande storasystern som sov lugnt.

Fostervattnet var grönbrunt och på plats på BB konstaterades det jag misstänkt – att bebisen bajsat i vattnet. Väldigt vanligt vid sätesläge, förklarade barnmorskan (det trycker på så att bebisen tvingas bajsa), och det behövde inte alls vara farligt, så länge bebisen inte “andas” in det. Sätesbjudningen var vi väl förberedda på, jag hade röntgat bäckenet och bebisens vikt var uppskattad till 3,4 kg och hade god marginal till de 4 kg som är den övre gränsen för en säker sätesförlossning. Vi visste att det skulle vara full uppbackning under förlossningen samt att det vid minsta lilla problem skulle avbrytas och bli snitt, något jag verkligen inte ville, jag hade sett fram emot att föda vaginalt igen.

Vi hånglade för att få igång kroppen

Vi fick ett rum och blev inskrivna, både på grund av sätesläget och bajset i vattnet, men några direkta värkar hade jag inte. När morgonen kom började jag känna av en molande känsla i magen och snart var värkarna igång, jippie! Jag “dök” igenom dem med den så kallade dykmetoden och det funkade fint.

Snart hade jag värkar var tionde minut, men det accelererade inte därifrån, vilket det ju bör. Precis så var det när min dotter Lotta föddes också, dryga sega värkar under väldigt lång tid (förlossningen då tog nästan 70 timmar, och jag hade värkar under hela tiden), så jag kände ju igen förloppet.

För att försöka få fart på kroppen dansade jag, masserade mina bröstvårtor och till och med hånglade lite (väldigt osugen på detta men vad gör man inte…) och det funkade, plötsligt hade jag värkar var femte minut! Men så fort jag inte aktiverade mig så gick de ner igen. Barnmorskan förklarade att kroppen nog inte var helt redo, att jag lurade den lite.

Det är en konstig känsla när någon bajsar genom din snippa

Nu var det kväll och istället för att pressa mig tyckte de att vi skulle försöka sova och vila under natten, även det gör att kroppen utsöndrar oxytocin vilket ger bättre värkarbete. Markus sov, och jag lyckades slumra mellan de nu rätt starka, men fortfarande glesa, värkarna. Under hela förlossningen bajsade bebisen konstant, och det där tjocka svarta mekoniumbajset rann alltså ut ur min snippa. Konstig känsla när någon bajsar genom din snippa, I must say.

Vid 03 var jag såååå uttråkad, och hade rätt ont, och kände mig lätt galen som låg och väste “jaaaaa, jaaaaa” ut i mörkret var tionde minut. Jag ringde på barnmorskan, som tyckte att vi skulle testa lite akupunktur för att försöka få fart på värkarna. Och nu funkade det! Vi fick komma tillbaka in i ett förlossningsrum (vi hade fått sova i ett eftervårdsrum med dubbelsäng) och nu gav jag mig fan på att det skulle bli förlossning!

Jag gjorde knäböj, hängde i lianen, satt på bollen och vandrade runt. När morgonskiftet kom in konstaterades att jag var sex cm öppen. Alltid nåt! Men det gick fortfarande lite för långsamt så det beslutades att ge mig en svag dos av värkstimulerande, något jag svarat väldigt bra på förra gången, och det funkade bra även denna gång. Nu orkade jag inte dyka mer, var för trött för att fokusera (hade inte sovit mer än två timmar de senaste två nätterna), och tog hjälp av lustgasen i de flesta värkarna.

Verktygen såg läskiga ut

Efter bara någon timme eller två började jag känna av trycket neråt och jag fick ok på att börja krysta. Nu stod jag på knäna i sängen lutad över den uppfällda ryggen av sängen, tydligen mest optimalt vid sätesförlossning. Förra förlossningen kom ungen ut på två krystvärkar, och jag behövde knappt hjälpa till utan bara “inte hålla emot”. Den här gången var det mer jobb och jag brölade verkligen när jag tog i.

Bakom mig hade det fyllts på med folk, utöver “min” barnmorska och undersköterska var förlossningsläkare och någon slags huvudbarnmorska med stor erfarenhet av sätesförlossningar samt en barnmorskestudent på plats. En barnläkare väntade utanför ifall att. En helt arsenal av verktyg hade dukats fram, vissa som bara används vid sätesförlossningar, och jag är glad att jag hade ryggen mot, det såg rätt galet och läskigt ut sa Markus.

Själv var jag helt inne i mitt, och i lustgasen. Efter tjugo minuters krystande (enligt journalen) kom han så äntligen ut! Emmet.

forlossningsberattelse-anastelle-1

Foto: Privat

När en krystar ut en bebis i säte är det hands off som gäller, att ta på bebisen innan den är ute kan göra att reflexen att slänga upp och ut med armarna (så som alla bebisar gör) triggas och det vill en inte ska hända när bebisen är halvvägs ute!

När moderkakan var ute placerades den i en påse som lades ovanför mitt huvud

Givetvis behövs det att barnmorskan hjälper till ibland, men bara om det uppstår behov. Det behövdes dock inte här, utan Emmet och jag fixade det där helt på egen hand! De tog alltså bara emot honom i “fallet” när huvudet var ute! Cool känsla ändå.

Det kan också ta lite längre tid innan de skriker och de kan behöva lite hjälp med andningen när de kommer ut åt “fel håll”, men det behövdes inte, han skrek på en gång och hade full apgar. Jag hade bett om sen avnavling så när moderkakan var ute placerades den i en påse som lades ovanför mitt huvud. Så låg vi i en timme innan den gråtmilda pappan fick klippa navelsträngen.

forlossningsberattelse-anastelle-3

Foto: Privat

Drygt 30 timmar tog förlossningen, vilket är långt, men ändå en tidshalvering jämfört med förra gången. Och jag är så glad att jag fick min vaginalförlossning!

Foto: Privat

Privat

Foto: Privat

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Har du fött barn hemma, med planerat kejsarsnitt, med en fotograf på plats, eller kanske med mamma som stöd? Vilken typ av förlossning du än haft är vi på mama nyfikna på att höra din berättelse.

Välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt minst en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén:
lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

Nu finns mama i nytt appformat! Missa ingenting från din favorittidning. Ladda ned mama nu!

mama-nu-app-logo-1.jpg

NUVARANDE Veckans förlossningsberättelse – mamas Anastelle födde i sätesbjudning
NÄSTA Cecilia Blankens: ”Sluta dumförklara mig och mina barn!”