Veckans förlossningsberättelse – mama-bloggaren Therese födde i vatten

mamas bloggare Therese Krupa Syllner, som utgör ena halvan av Hormoner & Hemorrojder, berättar om när sonen Morris föddes i ett badkar våren 2014.

Annonsen laddas.

Jag vaknar till på natten, runt halv två. ”Var det där en värk?” undrar jag, lite sömngroggy. Jag somnar om för att vakna en stund senare. Ännu en sammandragning. Jag bestämmer mig för att vara vaken för att se om det kommer igen. Det gör det. Pulsen stiger och det är lönlöst att försöka somna om.

Jag går upp och börjar strosa runt i lägenheten. Väntar in nästa värk och börjar förstå att det är på riktigt nu. Börjar helt rimligt sortera tvätt och sätter på torktumlaren. Går och lägger mig igen och tänker att jag ska vila, för jag vet ju av erfarenhet att man behöver all tänkbar kraft inför den förestående uppgiften.

Johan går från sovande till klarvaken på nolltid

Jag vilar i noll minuter och sätter mig istället upp i sängen. Tittar på Johan som sover och tänker att jag väntar in i det sista med att väcka honom så att han får vila ut. Börjar klocka värkarna och ser att de kommer i 10-minutersintervall, fortfarande lindriga.

Vid 4-rycket vaknar Johan för att kissa. Jag sitter upp i sängen och hejar lite otippat piggt för att vara klockan 04.00. Jag förklarar läget och Johan går från sovande till klarvaken på nolltid. Sen sätter vi oss och dricker kaffe.

När klockan närmar sig 05.00 ringer jag Södra BB som jag har valt i första hand. Världens gulligaste kvinna förklarar att det är smockfullt. Jag ringer till Södersjukhuset och får samma svar där. De kan även meddela att Huddinge är fullt, de har haft kontakt under natten. Same procedure as last time, när min dotter Mira kom till jorden.

Jag får rådet att ringa BB Sophia. Där har de en plats och jag bör åka in hyfsat snart, som omföderska kan det gå fort, förklarar de.

Mira ligger och sover. Vi har kommit överens med min mamma att hon antingen kommer till oss, eller så åker vi med Mira till dem. Vid halv sex ringer jag mamma som just denna natt suttit uppe och tittat på film till klockan halv tre. Hon är snabbt med på noterna och Johan åker och hämtar henne.

Barnmorskan fyrar av ett stort smajl och jag vet med ens att det här kommer att bli bra

Vid det här laget har värkarna tilltagit. Det går inte längre att småprata sig igenom dem. Jag minns att jag ändå tänker ”det här är ju inte så farligt, var det inte värre?”. Famous last words.

Genom köksfönstret ser jag Johan parkera bilen och jag möter honom och therese-krupa-forlossning-i-vattenmamma i hallen. Mamma är lite upprymd och rörd, Johan kolugn. Själv lutar jag mig mot väggen och rider ut en värk. De kommer ganska tätt nu.

Vid 06.30 halvsitter jag på en brits i en förlossningssal på BB Sophia. Strax sker morgonens skiftbyte och jag inväntar min barnmorska som ska komma runt sju. Dörren öppnas och två pigga, varma ögon tittar in. Hon fyrar av ett stort smajl, hälsar glatt och jag vet med ens att det här kommer att bli bra.

Annonsen laddas.

Susanne, som barnmorskan heter, kliver in i salen och visar sig vara världens härligaste person. Jag jublar inombords innan jag mörbultas av ännu en värk. Benen skakar okontrollerat och hon frågar om jag fryser. Jag vet inte riktigt, kroppen lever vid det här laget sitt eget liv. Jag tar ändå emot den filt jag får över benen som faktiskt lugnar något.

På skakiga ben kliver jag i badet. Ren, skär och tyngdlös lycka.

Jag har skrivit någon form av förlossningsbrev light där jag egentligen bara nämner en sak: Jag vill inte spricka som förra gången. Jag vill så innerligt gärna slippa att vara nära en sfinkterruptur, en gång räcker.

Susanne tar oron på allvar och intygar att hon ska göra allt i sin makt för att det inte ska hända. Jag älskar Susanne.

Värkar kommer, värkar går. Det är ingen picknick nu. Jag sneglar på badkaret som står i rummet. Benen fortsätter att skaka efter varje värk och det blir allt svårare att slappna av. Mrs Sunshine kommer in igen och jag frågar om jag kan bada. Great minds think alike – hon hade precis tänkt föreslå detsamma.

På skakiga ben kliver jag i badet. Ren, skär och tyngdlös lycka. Jag som inte pallar ligga i ett badkar i mer än en kvart i vanliga fall tänker att här kan jag nog bo.

Jag trodde bland annat att sköterskan var Hacke Hackspett

Min nyfunna BFF rekar läget i vattnet och konstaterar att jag är öppen 6-7 centimeter. Värkarna kommer oftare och tilltar i styrka.

Tiden går och smärtan börjar bli brutal. Min bästis kikar in igen och frågar om jag trivs i badet. Jag tänker att trivsel är ett relativt begrepp men nickar till svar. Hon undrar om jag har funderat på det här med att föda i vatten. Jag skakar på huvudet – jag visste inte ens att det gick. Mellan två värkar förklarar jag att jag inte har några närstående planer på att lämna badkaret och vi kommer överens om att vi siktar på en förlossning i vatten.

Åtta-nio centimeter öppen. Susanne och undersköterskan håller sig på rummet nu. Jag frågar efter lustgas och de kopplar på en lång slang till badkaret.

Under förlossningen med Mira sög jag i mig lustgas för en hel avdelning och fick en otroligt otrevlig upplevelse på kuppen. Tänk Fear and loathing in Mordor. En snedtänd syratripp med hallucinatoriska inslag. Jag trodde bland annat att sköterskan var Hacke Hackspett, fick helt skruvade mardrömmar och trodde upprepade gånger att jag faktiskt dog när signalerna från hjärtslagsmaskinen liksom flöt ihop till en enda lång signal där i lustgasdimman.

Hejarklacksrop och vuvuzelor har jag sedan tidigare undanbett

Så, denna gång har Johan som kanske viktigaste uppgift att hjälpa till med doseringen av lustgasen. Vi teamar upp bra, men trots hyfsat kontrollerat intag så ogillar jag den där skumma känslan av dåsighet och att bli så bortkopplad.

Susanne har slutit upp vid badkarskanten intill Johan. När min kropp spänner sig som en pilbåge hör jag hennes lugna röst som påminner mig om att andas och vara tung mot badkarsgolvet.

Annonsen laddas.

Från ingenstans undrar jag om vattnet ens har gått. Det har det inte. Jag blir 100% besviken och ber Susanne eliminera hinnorna. Hon intygar att kroppen kommer att ta hand om det och jag försvinner in i min bubbla igen.

Värkarna dundrar på, Susanne lugnar och Johan peppar lågmält. Hejarklacksrop och vuvuzelor har jag sedan tidigare undanbett. Och så håller vi på.

Jag hör att undersköterskan reagerar förvånat och anar att det är nära

Plötsligt känner jag att någonting händer, det känns annorlunda down under.

– Jag tror att krystvärkarna har börjat, kvider jag.

– Så kan det vara, svarar Susanne finurligt.

Sedan känns det som att hela bäckenbotten ska brinna upp. Definitivt krystvärkar.

– Det bräääännner, gnyr jag.

– Jag veeet, svarar Susanne medlidsamt. Det är hemskt, men ändå så bra, fortsätter hon.

Hundratusen värkar till. Jag registrerar att Susanne ber sin sidekick om ett par handskar. Hon får ett par undersökningshandskar, men förklarar att det är några andra hon vill ha. Jag hör att undersköterskan reagerar förvånat och anar att det är nära.

Jag är upptagen med att lyssna på Euphoria som plötsligt spelas upp i mitt huvud

Det är nära, för nu är det något stort som trycker på. Ett huvud. Susanne bekräftar det jag känner och uppmanar mig sen att slappna av och inte trycka på, nu får det inte gå för fort.

Jag gör min variant av ”att slappna av” när 36 centimeter skalle vill forcera min mellangård. En värk till och Susanne intygar att jag inte behöver göra någonting aktivt, kroppen fixar det ändå. Och då ploppar det till och jag känner att huvudet är ute. Känslan är ofattbart härlig och konstig. Och smärtsam.

Den sista värken dånar genom kroppen och jag känner hur resten av den lilla bebiskroppen lämnar min. Jag blundar, gråter och garvar på samma gång.

Hör i periferin hur Johan konstaterar att ”den har snopp!” men jag är upptagen med att lyssna på Euphoria som plötsligt spelas upp i mitt huvud. Med en kladdig Morris på bröstet tänker jag att det inte kunde vara mer passande. Det här är ju definitionen av eufori.

Veckans förlossningsberättelse om att föda i vatten
Morris föddes i vatten. Foto: Privat

Missa inte alla härliga blogginlägg från Hormoner & Hemorrojder!

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Har du fött barn med planerat kejsarsnitt, med en fotograf på plats, eller kanske med en kompis som stöd? Vilken typ av förlossning du än har haft är vi på mama nyfikna på att höra din berättelse.

Välkommen att mejla din historia (cirka 5000-6000 tecken) samt minst en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén:
lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

Missa ingenting från din favoritsajt – ladda ned appen mama nu!

mama-nu-app-logo-1-150x150