Veckans förlossningsberättelse – Jenny, 37: ”Alla mina bebisar har fastnat”

Jenny har fött tre barn och alla har fastnat under förlossningen. Ändå har hon känt att det varit svårt att bli tagen på allvar när hon önskat planerat kejsarsnitt. I januari ska hon få sitt fjärde barn.

Januari 2008. Jag är höggravid, har gått tio dagar över tiden och är extremt trött på att vara gravid. Bebisen vägrar att komma ut och jag kommer knappt ner till affären eftersom fötterna är lika svullna som en badboll. Magen likaså. Eftersom jag är rädd för att föda, riktigt rädd, har jag blivit övertalad att gå med i någon form av projekt som innebär mer personal på rummet och en förlossning som inte ska ta mer än tolv timmar. Om det är det rätta för mig och min bebis? Jag har ingen aning. Som förstföderska vet jag inte hur det går till och litar blint på personalen.

Så äntligen är det dags. Värkarna börjar som små kramper för att sedan övergå till ett inferno av smärta. Filmerna jag hade tänkt titta på medan värkarna tilltog hemma får ligga orörda och jag vankar fram och tillbaka. Kan inte vara still. Det gör så förbaskat ont. Kanske borde vi ha gått på den där profylaxkursen ändå? Men nu är det försent och det enda jag kan göra är att hålla mig i rörelse, luta mig mot en möbel när värkarna är som värst och försöka att inte få panik.

Så här i efterhand tror jag att smärtan förvärrades av att jag var rädd och spände mig

Min man klockar värkarna och vi ringer flera gånger till sjukhuset. Nej, än är det inte dags för oss att åka in. Ta en alvedon blir rådet och jag vill gorma och skrika att de kan ta sin alvedon och stoppa upp den någonstans. Alvedon, jag håller ju på att dö!

Till slut får vi äntligen komma in till sjukhuset och lättnaden är enorm när jag kliver in i de trygga miljöerna. Får ett rum och byter om till en sjukhusrock. Jag har ont. Riktigt ont och så här i efterhand tror jag att smärtan kanske förvärrades av att jag var så rädd och spände mig.

Snart blir jag undersökt och de beslutar att ta hål på fosterhinnan. Jag har ingen aning om vad som väntar men går med på allt de säger. Det blir varmt och blött när vattnet forsar ur men jag hinner inte tänka så mycket för nästa värk är så smärtsam att jag vill klättra upp på väggen eller kanske till och med dö.

– EPIDURAL, JAG VILL HA SMÄRTSTILLANDE, vrålar jag och kan knappt ligga still.

Så kommer illamåendet, jag spyr i en påse och Patrik klappar tafatt på min rygg. Rör mig inte vill jag skrika. Jag klarar inte av någon beröring alls när jag har så ont.

Till slut får jag epidural och det är som att livet vänt. Plötsligt ska det bli kul att föda barn. Han är på väg och jag känner ingen smärta alls. Fantastiskt. Jag hinkar nyponsoppa och mår sådär underbart bra.

MEN, han kommer inte. Värkarna avtar och de fyller på med värkstimulerande dropp. Ingenting händer, han kommer helt enkelt inte vidare. Jag litar fortfarande blint på personalen och låter dem bestämma vad som ska hända. När de beslutar sig om sugklocka och en person typ lägger sig på min mage protesterar jag lite svagt. Börjar bli orolig nu. De drar och drar men lyckas inte få ut honom. Nu börjar det bli en annan stämning i rummet och jag är orolig. Vad är det som händer?

Operationssalen är full med folk men jag är så borta att jag inte märker någonting

En ny läkare kommer in och han ska också försöka dra i sugklockan. De drar igen och jag ber dem sluta men ingen lyssnar på mig. I efterhand har jag hört att de drog fem sex gånger innan de gav upp. Alldeles för många gånger. Till slut är enda utvägen kejsarsnitt. Någon trycker på en klocka och snart springer de med min brits i korridoren.

Jag är rätt borta vid det här laget. Det är nästan som en film, där vita väggar sveper förbi medan de skyndar genom korridorerna. Min man har berättat i efterhand att hela operationssalen var full av folk men jag är så borta vid det här laget att jag inte märker någonting. Känner hur de sliter i magen när de försöker få ut honom. Han är rätt ordentligt fastkilad men tillslut får de ut min bebis. Jag ser hur de lyfter upp en kladdig pojke som också är täckt av bajs eftersom han bajsat i magen.

En sköterska tar honom i famnen och skyndar förbi.

– Grattis du har fått en pojke, säger hon, men när jag sträcker ut armen för att röra honom backar hon innan hon skyndar iväg med min bebis.

Efter det minns jag inte så mycket mer än att jag börjar må dåligt och kräks igen. Någon frågar varför jag har fått mat, men sedan är jag borta.

Känslan av att inte veta vad som har hänt ens bebis är fruktansvärd

Uppvaket. Jag vet inte hur länge jag har varit borta men jag är ensam. Utan min man och utan min bebis. Vad är det som har hänt? Lever min bebis eller är han död? Jag vet ingenting och sköterskan som kommer för att se till mig vet inte heller. I stället går hon iväg och kommer tillbaka med en telefon som jag får låna.

Med darrande händer ringer jag min mamma som sitter på jobbet. Mellan tårarna berättar jag vad som hänt och att jag inte vet hur min bebis mår. Jag gråter och gråter och jag tror att hon också gråter. Känslan av att inte veta vad som har hänt ens bebis är fruktansvärd. I nio månader har han växt i min mage, jag har känt honom sparka och lyssnat på hans hjärta. Om han inte finns längre… Jag kan inte ens tänka tanken.

Till slut, efter vad som känns som en evighet kommer sköterskan och berättar att min son mår bra. Han och min man ligger uppe på avdelningen för att de ska kontrollera att han mår bra. Lättnaden går inte att beskriva. Min son lever och jag ska snart få träffa honom. Lyckan när min man väl kommer med vår son går inte att beskriva. Min bebis. Min vackra underbara son. Allt gick bra till slut, trots en dramatisk början.

veckans-forlossningsberattelse-jennys-barn-fastnar

Alexander föddes 5 februari 2008. Foto: Privat

Inför nästa förlossning bestämmer jag tillsammans med läkaren att jag ska föda vaginalt om min dotter kommer på utsatt tid, men att jag ska göra kejsarsnitt ifall jag går över tiden.

Varför är jag så korkad att jag inte sätter ner foten och säger nej?!

Hon kommer en dag före beräknat datum men det blir samma sak som förra gången och hon fastnar. Henne får de ut med sugklocka på operationsbordet.

Min tredje förlossning diskuterar jag igenom med en läkare och vi beslutar att ändå försöka utan kejsarsnitt. Varför är jag så korkad att jag inte sätter ner foten och säger nej? Jag vill inte! Jag vill ha kejsarsnitt. Och som de två tidigare förlossningarna fastnar bebisen den här gången också.

Dessutom mår min son så dåligt att jag får beskedet att om de inte får ut honom på första försöket måste det bli akut snitt. Men allt går bra och för första gången får jag vara med om att ha mitt barn hos mig hela tiden efter förlossningen och den berömda brickan med mackor, dricka och svenska flaggan kommer in.

Nu har jag bestämt mig för planerat kejsarsnitt

Tredje förlossningen hade jag helt underbar personal. Trots att min bebis fastnade fick jag enorm stöttning och personal som verkligen var hjälpsam och gullig.

Nu, när det snart är dags för vårt fjärde barn att göra entré, har jag bestämt mig för ett planerat kejsarsnitt. Jag vet att mina barn fastnar, så är det bara. Och den här gången kommer det inte att sluta med dramatik. Ingen har heller försökt övertala mig att föda på något annat sätt. Och förhoppningsvis kan det bli en lugn och minnesvärd stund då jag får träffa mitt fjärde barn i januari!

Jennys tips till alla som ska föda:

  • Bry dig inte om vad alla andra tycker, tänk på vad DU vill, vad som passar dig.
  • Var inte rädd för att säga ifrån.
  • Byt ut personalen om du inte är nöjd. Det är SÅ stor skillnad och betyder så mycket för hur du kommer att uppfatta din förlossning.

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Har du fött barn med planerat kejsarsnitt, med en fotograf på plats, eller kanske med en kompis som stöd? Vilken typ av förlossning du än har haft är vi på mama nyfikna på att höra din berättelse.

Mejla din historia (cirka 5000-6000 tecken) samt minst en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(Texten kan komma att redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

Missa ingenting från din favoritsajt – ladda ned appen mama nu!

NUVARANDE Veckans förlossningsberättelse – Jenny, 37: ”Alla mina bebisar har fastnat”
NÄSTA Lisa Ekdahl: “Jag ville prata så lite som möjligt om mitt barn”