Veckans förlossningsberättelse – bloggaren Sofia Falk om att bli igångsatt

Sofia Falk, som utgör ena halvan av mama-bloggen Hormoner & Hemorrojder, blev igångsatt när hon skulle föda sitt andra barn. Så här gick det till när Harry föddes den 4 mars 2015.

Annonsen laddas.

Efter åtta shots Cytotec, tre personalskift, en BARD-kateter, 30 timmars verkningslösa pinvärkar, en påse Riesenchoklad, tre försök att montera en trasig skalpelektrod och tre felstuckna epiduralnålar blev det dags att koppla in det berömda värkstimulerande droppet.

Min fjärde barnmorska denna gång var lite lik Lulu Carter och det blev hon som gav mig jungfrusilen – med lustgas. Jag var skeptisk till gasen och väntade fortfarande på att epiduralen skulle ta mig till himmelriket, precis som den gjorde när jag födde Malte.

Men himmelriket har intagsstopp och jag lydde Lulu, drog tre djupa andetag i masken och – befann mig plötsligt på en soldränkt takterass i Saint Tropez. Skumpan var sval, torr och gratis och JAG VAR SÅ JÄVLA GLAD! Den vidriga värken i benen hade packat och dragit och jag tänkte inte gå hem förrän vakterna slängt ut mig.

Magnus började bli hungrig och sa att han skulle gå och köpa något att äta. Jag var jättefull och jättegenerös och sa att det var hellugnt och ”stressa inte”. Famous last words.

Jag höll i lustgasmasken som om den vore en trädgren vid ett stup

Magnus var strax tillbaka och skulle just sätta tänderna i mackan när jag skrek ”STÅ HÄR OCH ÄT!” Överenskommelsen var alltså att han skulle massera min svankrygg i värkarna. Inför detta hade vi repat några polismanstecken. Nu var de tecknen totalt glömda och jag vrålade ut instruktionerna istället.

Sofia älskade lustgasen. Foto: Privat
Sofia älskade lustgasen. Foto: Privat

Jag höll i lustgasmasken som om den vore en trädgren vid ett stup och kände mig lurad på EDA-trippen. Jävla skit. Magnus masserade och jag fick allt svårare att prata.

Det värkstimulerande droppet bubblade tätt och snart lärde jag mig att någon sekund efter varje bubbel kom en värk – som gjorde ondare och ondare för varje gång. Efter alla dessa timmar av väntan på sjukhuset, väntan på värkarna med stort V, kändes det någonstans lite positivt att skiten äntligen hade dragit igång.

Men.

Droppet började rusa kroppens motor. Jag hann inte med. Jag var inte längre i Troppan, jag låg sårad i dimman i Lützen och vred mig av smärta. Jag flåsade bedjande åt Lulu att dra ner tempot på droppet men hon svarade att det måste hålla den här hastigheten om det ska bli någon bebis. Jag dog lite och ville inte ha någon bebis.

Annonsen laddas.

Medan jag dog tackade Lulu och hennes sidekick för sig och in kom nästa team. En barnmorska av den ettriga typen och en undersköterska som verkade cool. Jag var öppen fyra centimeter, avrapporterade Lulu.

Jag väste åt henne: ”Du stannar!”

Undersköterskan presenterade sig som Johanna, la omedelbart en saccosäck under mina smalben och tog tag i mina knän och tryckte dem nedåt. Jag älskade Johanna. Den ettriga swishade runt och gjorde saker samt lämnade rummet för att titta till andra mammor. Johanna var också på väg att gå, för jag var ju bara öppen fyra centimeter, men jag väste åt henne: ”Och du stannar!”.

Min kropp hade börjat leva sitt eget liv. Känslan av att ha ett rusande tåg inom mig började bli väldigt konkret. Jag kunde inte längre andas lugnt i masken, jag fäktade och slog och skakade okontrollerat. Droppet bubblade som en häxkittel och nu gjorde det så ont att tårarna kom.

Jag snyftar och bad om hjälp och Johanna drog sitt lugnande mantra medan Magnus tryckte ned mina axlar så mycket han orkade – enligt instruktion.

Jag var ju bara öppen fyra centimeter

Jag tänkte att det var så här det måste kännas att bli släpad bakom en bil. Paniken. Jag kunde inte minnas att det kändes så här med Malte, men å andra sidan är minnet extremt selektivt när det kommer till grenen barnafödande.

Den Ettriga hade kommit och gått några gånger när jag skrek ”BAJSKÄNSLA!” för nu tryckte det på rejält. Johanna mantrade på men barnmorskan tog ingen vidare notis, jag var ju bara öppen fyra centimeter.

Jag började plötsligt må otroligt illa och skrek att jag måste kräkas. Vid ett visst skede i förlossningen passerar barnet den del av bäckenet som kallas spinaetaggarna. Det är den passagen som många upplever som allra jävligast i födandet, ja lite som i trakterna kring Evertsberg i Vasaloppet. När barnet passerar kroppens Evertsberg brukar man kräkas.

Och detta reagerade äntligen Den Ettriga på. Hon langade fram en spypåse och slog sig ned mellan mina nervskakande, spasmiska ben och bad mig att lägga mig på sidan. Jag grät, hetsandades och gastade om vartannat. Hon sa åt mig att göra si eller så, jag skrek tillbaka växelvis ”DET GÅÅÅR INTE!” och ”BAJSKÄNSLA!”

Det transsibiriska diesellokomotivet i min mage var på väg ut och det nu

Någonstans visste jag att Harry är vid Evertsberg, men det kunde jag ju inte skrika. ”MEN FATTA NÅN GÅNG, HAN ÄR VID EVERTSBERG!” liksom. Förvisso hade nog Den Ettriga åkt Vasan både en och 25 gånger och tagit sig i mål på ren ettrighet. Men ändå.

Annonsen laddas.

Det transsibiriska diesellokomotivet i min mage var på väg ut och det nu. I paniken såg jag min mage välva och bukta sig. Smärtan var den värsta jag någonsin känt.

Då hände det. Jag fick en dos superkrafter någonstans ifrån och skrek åt kärringarna mellan mina ben att sluta prata i munnen på varandra så jag kunde koncentrera mig. De löd. Jag väntade på att Den Ettriga skulle säga hur många värkar det var kvar innan barnet var ute men hon sa inget. Förmodligen för att jag just bett henne hålla käften.

Och så kom han. Liten, blå – och livlös

Men så kom de vackraste ord en födande kvinna kan höra: ”Nu är det bara en krystvärk kvar!”.

Och så kom han. Liten, blå – och livlös. Navelsträngen klipptes fort och han bars ut till ett annat rum. När Den Ettriga kom tillbaka med honom hade hon gnuggat liv i den trötta, chockade lilla kroppen och givit honom syrgas. Han piggnade till och lades på mitt bröst och plirade skeptiskt mot oss. Och den där oron över hur vi ska kunna älska ett barn till var borta på två sekunder.

Jag hade fallit ihop på rätt sida mållinjen och chocksnyftade lyckligt. Jag hade fött mitt andra barn – på 30 minuter. Från fyra centimeter till utkrystad bebis på en halvtimme. Kroppen alltså – vilken grej!

När Harry träffade Sofia. Foto: Privat
När Harry träffade Sofia. Foto: Privat

Du missar väl inga inlägg från ärliga, härliga bloggen Hormoner och Hemorrojder?!

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Har du fött barn hemma, med planerat kejsarsnitt, med en fotograf på plats, eller kanske med mamma som stöd? Vilken typ av förlossning du än haft är vi på mama nyfikna på att höra din berättelse.

Välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt minst en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén:
lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

Missa ingenting från din favoritsajt – ladda ned appen mama nu!

mama-nu-app-logo-1-150x150