Veckans förlossningsberättelse: ”Albin var död i 10 minuter när han kom ut”

25-åriga Izabelas son Albin var utan syre i tio minuter när han föddes. Läkarna kallar honom för mirakel.

Annonsen laddas.

När jag fick reda på att jag var gravid grät jag av lycka. Det kändes som att hela världen var min och att jag var världens lyckligaste kvinna. När jag var yngre var jag alltid rädd för att inte kunna bli med barn, har alltid haft den rädslan inom mig. ”Tänk om jag inte kan bli gravid.”

Jag har alltid velat vara en ung mamma, jag sa alltid att innan 25 ska jag ha barn, så är det bara. Dagen kom, mitt test visade positivt. Jag minns att jag sms:ade min man på jobbet och skrev ” älskling, du ska bli pappa”. Jag var så glad så jag kunde inte vänta med att berätta tills han kom hem.

Allt kändes så rätt

Tiden gick och allt var bra, jag fick en jättesnäll barnmorska som jag skulle träffa på MVC. Allt kändes så bra och rätt, hon var verkligen lätt att prata med och jag såg alltid fram emot varje besök. Tiden gick och jag blev bara större och större. Jag började få ont i min rygg, jag fick ischias och diskbråck innan jag blev gravid och allt blev bara så tungt och jobbigt.

Min mage var enorm, jag frågade min barnmorska ett par gånger om det verkligen var okej att vara så stor utan att de kanske skulle börja fundera på att göra kejsarsnitt. Nej, sa hon, det är ingen fara. Jag gick över tiden två veckor och fick tid för igångsättning. Två dagar innan jag skulle sättas igång fick jag ont i magen.  Jag grät hela natten av smärta. Jag ringde till förlossningen och de sa att jag skulle åka in. Jag väckte min man så vi fick åka upp till förlossningen.

Klockan var runt nio på morgonen då vi åkte in, jag var nervös och rädd samtidigt. Jag minns det som att det var i går allt hände:

När vi kommer till förlossningen får vi direkt ett rum, och det kommer in två barnmorskor. Timmarna gick och jag var tillräckligt öppen för att inte bli hemskickad. Den äldre kommer in och säger att om inget händer fram till 19:00 så ska de spräcka fosterhinnan.

Klockan blir 19 och hon kommer in med en lång plastbit i handen. Jag tittar på den och frågar: ”Ursäkta? Vad ska du göra med den?! Ska den in i mig?” Hon skrattar och förklarar att det inte skulle göra ont. Hon har rätt, det gjorde inte ont. En timme efter att de spräcker min fosterhinna börjar allt.

Jag fick aldrig gråta av lycka

Det jag trodde skulle bli den lyckligaste dagen i mitt liv blev en mardröm som jag sent skulle glömma. Denna dagen skulle sätta tydliga spår hos både mig och min man för resten av livet. Detta var allt utom hur jag hade föreställt mig en förlossning. I mitt huvud skulle en förlossning gå till på det sättet att en kvinna föder och får sitt barn i sin famn och alla är glada och gråter av lycka. Jag fick aldrig gråta av lycka eller vara glad, jag grät av sorg istället och fick känna smärta istället för glädje.

En smärta och sorg som jag aldrig trodde att en människa kunde få plats med i sin kropp. Efter flera timmars kämpande och smärta så orkar min kropp inte mer. Jag håller lustgasen för munnen och andas in den med all min kraft, jag ber flera gånger efter epidural och kejsarsnitt då jag verkligen inte orkar mer men får nej till svar varje gång.

Sedan var det stopp

”Du klarar detta Bella, du klarar mer än du tror”. Jag lyckas krysta ut huvudet men sen är det stopp, det är som att någon stänger av hela mig. Jag känner mig helt svimfärdig och trött, min kropp är helt slut. Mina värkar tar slut och jag har inget mer att ge. Jag känner mig så misslyckad och dålig för att jag inte orkar mer. Helt plötsligt så ser jag hur läkaren tar fram en sax, jag hinner inte ens tänka klart utan känner hur jag blir klippt i underlivet. Utan bedövning eller någon varning. Jag skriker så att min man håller för min mun.

”Nu kommer jag att dö”, tänker jag. En barnmorska ställer sig över min mage och trycker ner mot min mage med all sin kraft. Jag tror mina revben ska brytas. Jag ser hur läkaren tar fram ett verktyg och börjar dra riktigt hårt. Hon drar 9 gånger och på sista försöket kommer bebisen ut med sugklocka. Det känns som att alla mina organ följer med ut. Där ligger jag, full av lycka och glädje. 02:36 var klockan då jag blev mamma. Jag tog mitt lakan och lade det över mig, jag ville inte att någon mer skulle röra vid mig. Mina ben skakar och jag vill bara vara själv.

Jag får inte hålla min son

Då kommer läkaren in igen och säger att hon måste sy ihop mig. Jag kan inte beskriva hur ont det gör, 8 stygn får jag. Jag känner all smärta medan hon syr. Jag minns att jag håller min man i handen och skriker av smärta… När hon är klar blir jag och min man ensamma kvar i rummet. Jag ligger där och väntar på att de ska komma in med vår son, att jag skulle få hålla honom i min famn och berätta för honom hur mycket jag har längtat efter honom. Men så blir det inte. Jag får inte hålla min son. Min son är inte med mig, jag vet inte var han är. De sprang ut med honom när han kom ut. Jag fattar ingenting utan tror att de bara ska göra en kontroll och komma tillbaka. De kommer aldrig tillbaka med honom.

En annan läkare kommer in och ber min man följa med ut. Jag blir ensam kvar i rummet. Jag har blivit mamma, jag väntar på att min man ska komma tillbaka med vår son. Åh vad jag ville pussas och kramas, jag ville hålla om honom och aldrig släppa. Min man kommer tillbaka, utan vår son. Han sätter sig på en stol och gråter, jag har aldrig sett honom gråta så mycket. Jag känner direkt att något är fel. ” Älskling, varför gråter du? Var är Albin, varför är inte Albin här med mig?” frågar jag.

Hela världen rasar

Min man kan inte få fram ett ord, hans tårar bara rinner. Han gråter som ett litet barn. ”Albin mår inte bra älskling” säger han till mig. Det kändes som att hela min värld rasar, det kändes som att jag faller till havets botten och inte kan få luft. Min smärta under förlossningen var ingenting jämfört med den smärta jag känner då jag får reda på att vår son inte mår bra. En annan överläkare kommer in och sätter sig bredvid mig på sängen.

Han lägger sin hand på mitt ben och väntar på att jag ska titta på honom. Jag kan inte, jag gråter oavbrutet. Till slut tittar jag på honom och han förklarar vad som hänt med Albin. Han säger att Albin just nu ligger på neonatalavdelningen och håller på att kylas ner. Jag kan inte prata, jag bara nickar med huvudet. Jag förstår ingenting av vad han säger till mig, jag vill inte förstå att min son inte mår bra.

forlossning

Albin föddes med Asfyxi, han var utan syre i 10 minuter. Han var med andra ord död i 10 minuter när han kom ut. Och för att förhindra skador i hjärnan och skydda hans hjärnceller så fick dom kyla ner hans kropp till 33,5 grader. Klockan 10 på morgonen kom dom och sa att vi skulle få träffa honom nu. Jag vågade inte. Jag visste inte vad som väntade mig. Efter en stund så gick vi upp tillsammans. Där låg han, kopplad i tusen slangar och kateter. Respirator och kyldräkt.

Han var lite halvt vaken, han tittade på mig med sina stora fina ögon. Mitt hjärta brast. Jag grät så mycket så att jag tror att hela sjukhuset hörde mitt gråt. Mina ben vek sig, så jag satte mig på en stol jämte hans kuvös. Han gjorde bara några få ljud ifrån sig, han grät inte. Jag lade handen på hans kind och då ryckte han till med hela sin kropp. Han kände att jag var hans mamma, jag vet det.. Jag tänkte för mig själv:

”Snälla Gud, om du ser och hör min gråt och rop efter hjälp så snälla hjälp min son, hjälp honom att bli frisk, gör så han inte har ont..”

Jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv

Jag minns så väl hur jag lade mina händer på hans lilla kropp för att värma honom, han var kall. Det fick jag inte, ”Bella, du får inte värma honom, jag vet hur ont i hjärtat du har av att han ligger så och är kall men du får inte värma honom” sa en läkare till mig. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Läkaren grät med oss. Han blev mer och mer seg och påverkad av all medicin han fick så till slut somnade han. Jag kunde inte sluta gråta, jag ville byta plats med honom. Han förtjänade inte att ligga där och ha ont. Hade jag kunnat så hade jag gjort allt för att det där skulle varit jag och inte han..

Albin låg nedkyld i tre dagar. Jag kom många gånger på mig själv då jag försökte värma hans kropp, det slutade alltid med att jag grät av tanken att jag som är hans mamma inte får ge honom min värme. Jag själv satt i rullstol då jag inte klarade av att gå efter mina stygn, det gjorde så ont. Att gå på toaletten blev rena tortyren för mig. Jag gick inte på toaletten på flera timmar för jag var rädd för att kissa. Varje toabesök slutade med att jag kom ut gråtandes och helt slut.

Det uppstod komplikationer hela tiden

Vi var hos Albin hela tiden om dagarna, vi fick ett annat rum på förlossningen. Men vi fick gå till honom när vi ville, vi satt alltid där. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort under tiden Albin låg i sjukhuset. Det uppstod problem och komplikationer hela tiden, att prata med läkarna var det enda vi gjorde. Ingen kunde svara på vad som skulle hända med Albin, de visste inte ens om han skulle klara detta. Men jag visste innerst inne att han skulle klara det.

Det där var ju mammas kille som låg där, nästan 5 kg och 56 cm lång. Han var en riktig kämpe. Jag ville inte tänka tanken om att något kunde hända honom. Jag har aldrig bett till Gud så mycket om jag bad för honom då. Tiden gick och Albin började sakta vakna när de ökade kroppstemperaturen.

Nu började jag tänka, vad händer med Albin nu, kommer han få några men, kommer han att få någon skada efter detta. Alla möjliga tankar gick i mitt huvud. Men jag ville först att han skulle vakna och få bort alla slangar och alla nålar och allt han hade kopplat i sig. Det var totalt sju överläkare som hade hand om Albin, när de såg att Albin blev mer och mer pigg blev de chockade, det är inte möjligt att ett barn som haft en sådan svår och tuff start repar sig så snabbt.

 

De kallade Albin för Mirakel. Jag minns så väl hur jag mötte en läkare i korridoren, jag gav honom en kram och grät av tacksamhet, jag kände hur han också började gråta med mig. Jag sa: ” Tack så jättemycket för allt du gjort för Albin, jag kommer aldrig att glömma dig, jag är dig evigt tacksam.” Han hade varit med Albin sen dag 1. Han ringde till avdelningen när han var ledig bara för att fråga hur det var med Albin. Han gjorde allt för vår son. Han är också en hjälte i mina ögon, så som all personal på neonatalavdelningen. Det finns mer att berätta men jag väljer att avsluta här då jag inte kan hålla mina tårar inne. Det blir jobbigt för mig nu. Och man kan sitta och fundera på om det hade varit annorlunda om dom hade lyssnat på mig och gjort kejsarsnitt som jag bad om.

Ta aldrig något för givet

Jag vill tala om att man aldrig ska ta något för givet, man ska ta vara på varenda minut man får med sitt barn. Man ska alltid lyssna på sin känsla oavsett om man är förstföderska eller inte. Jag är i dag världens lyckligaste mamma och fru. Jag har en helt frisk kille som jag älskar mer än allt annat. Jag tar ingenting för givet. Allt kan försvinna på en sekund. Jag njuter av att bara få byta Albins blöja i dag, och jag tackar Gud varje kväll för att min son lever.

Läs Izabelas blogg här.

isabella

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Har du fött barn med planerat kejsarsnitt, med en fotograf på plats, eller kanske med en kompis som stöd? Vilken typ av förlossning du än har haft är vi på mama nyfikna på att höra din berättelse.

Välkommen att mejla din historia (cirka 5000-6000 tecken) samt minst en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén:
lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(Texten kan komma att redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

Missa ingenting från din favoritsajt – ladda ned appen mama nu!

Annonsen laddas.