Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Madelene drabbades av förlossningsdepression: "Jag bad om att få dö”

I två artiklar får vi ta del av mammorna och poddarna Madelene Sjöbecks och Caroline Eklöfs egna ord kring sina förlossningsdepressioner. Med sina berättelser hoppas de – och vi på mama – kunna hjälpa andra föräldrar som mår dåligt och inte vågar söka hjälp.

Madelene Sjöbeck och Caroline Eklöf  är upphovskvinnorna bakom podden ”Två bönor och en kaffe” där de framför allt pratar om sin första tid som föräldrar.

Både Caroline och Madelene fick en förlossningsdepression efter att de blivit mammor. Många nyblivna föräldrar drabbas, men få vågar prata om sina känslor. Madelene och Caroline vill med sina berättelser göra ämnet mindre tabubelagt och hoppas kunna hjälpa andra föräldrar som mår dåligt.

Både Madelene och Caroline drabbades av förlossningsdepression när de blev mammor. Nu vill de hjälpa andra att våga prata om sina förbjudna tankar. Foto: Privat
Både Madelene och Caroline drabbades av förlossningsdepression när de blev mammor. Nu vill de hjälpa andra att våga prata om sina förbjudna tankar. Foto: Privat Foto: Privat

För mama har de skrivit ned sina upplevelser från den första tiden efter förlossningen. Först ut är Madelene, och imorgon publicerar vi Carolines berättelse.

"Jag, Madelene, hade blivit mamma för första gången till den mest underbara unge i världen. Det var vi tre mot världen nu, jag, Joel och hans fantastiska pappa Jocke. Nu skulle livet bli lyckligt och komplett. Det var så bilden av att bli mamma hade målats upp för mig och det var också så jag kände. I början.

Joel var två veckor när vi stod med honom hängandes i våra armar. Vi kunde inte höra hans andning och vi fick ingen kontakt med honom. Till slut hamnade vi på sjukhuset. Det hade nog inte varit ett andningsstopp, snarare andningsuppehåll eller reflux. Men vi var rädda ändå. Jocke skulle snart börja jobba igen och det blev plötsligt så tydligt för mig hur det nu bara skulle vara mitt ansvar varje dag att hålla vår underbara bebis vid liv.

Det värsta vore om det var mitt fel, kanske rent av jag som gjorde honom illa

Katastroftankarna kom som ett brev på posten. Vad var det värsta som skulle kunna hända? Att han blev skadad, mådde dåligt eller att det hände honom något – jag såg faror överallt. Fast det värsta vore om det var mitt fel, kanske rent av jag som gjorde honom illa. Paniken spred sig i kroppen och hjärtat slog hårt. Jag skulle aldrig, aldrig göra honom något. Jag gjorde allt för att tänka bort tankarna, men det gav motsatt effekt.

I och med att jag reagerade med panik och fick ångest gav jag tankarna uppmärksamhet, vilket var det sämsta jag kunde göra. Det gjorde att de kom igen och igen. Jag var så rädd för att göra fel hela tiden att jag till slut inte vågade vara ensam med Joel över huvudtaget.

[adSpace placement="manual"]

Vi gick till vårdcentralen men varken läkaren eller kuratorn jag träffade förstod.

– Jag sjukskriver dig, du behöver vila, sa läkaren.

– Försök bara att inte tänka på det, var kuratorns tips. Det värsta tips hon kunde ge mig.

Jag började tvätta brösten varje gång som jag skulle amma

I ett mammagruppsforum på Facebook diskuterades det hur ofta man borde tvätta av brösten när man ammar, så att barnet inte skulle få i sig smuts och bakterier. Detta var en tanke som inte ens hade slagit mig, jag bara ammade och duschade på som vanligt (vilket är fullt tillräckligt, reds. anm.).

Det började ganska okej, jag tvättade brösten varje gång jag skulle amma men snabbt slog katastroftankarna till. Tog jag verkligen tvålen när jag tvättade brösten? Tänk om jag tog acetonet eller sköljmedlet istället? Jag visste egentligen att jag gjort rätt, men tänk om? Till sist vågade jag aldrig lita på att jag gjort rätt, jag kunde tvätta mig i timmar.

Min värld började rasa, jag blev rädd för allt. Jag hade ångest när jag ammade Joel, ångest när jag skulle ge honom magdroppar, rädd för att ge för många och därmed kanske förgifta honom. Jag var rädd för att bära honom i famnen utomhus – tänk om jag skulle få för mig att släppa honom i marken? Balkongen ska vi inte ens tala om, tänk om jag skulle råka kasta ut honom över kanten?

Jag fick panikattacker så fort min sambo lämnade rummet

I mitt huvud var det krig där jag försökte få mina ”tänk om”-tankar att försvinna. Mitt liv blev till ett helvete.

Jocke var nu hemma och kunde alltid garantera att jag gjorde rätt, men då kom nästa smäll; jag vågade inte bli lämnad ensam alls. Ensam med katastroftankarna och min ångest. Jag fick panikattacker så fort Jocke lämnade rummet.

Jag minns hur han och min mamma krigade för min skull. Ringde runt och gjorde allt men utan att lyckas. De fick se mig skrika mig hes för att jag inte orkade längre och de fick till slut höra mig be om att bara få dö. Ja det gick så långt. Jag ville egentligen inte dö, jag ville bara inte leva.

Jag höll på att dö ifrån min egen familj och alla bara tittade på

Efter ett tag fick jag träffa en psykolog. Jag tog sats från tårna och skulle äntligen våga berätta exakt hur illa jag mådde, men hennes svar gjorde mig ställd:

– Jag tror att du behöver KBT, men det är ett års väntetid.

Mitt svar kom direkt och ärligt:

– Om ett år? Men då är jag redan död.

Hon skrattade. Ja, skrattade. Här nådde jag botten, jag orkade inte längre. Jag grät som en galning och sa till mamma och Jocke att jag inte stod ut längre. Jocke började också tappa orken och jag förstod honom, vi hade inget liv kvar. Jag höll på att dö ifrån min egen familj och alla bara tittade på. Jag har aldrig förut känt mig så ensam.

[adSpace placement="auto"]

Efter mötet med psykologen som skrattat åt mig samlade jag mina sista krafter och ringde till hennes chef. Jag var arg, ledsen och svag. Men jag har heller aldrig varit så stark som just precis då. Det var även här vändpunkten i min historia kom, när jag nådde botten och gav mig fan på att göra ett sista ryck. Som en slapp fisk som rycker till sista gången innan sitt sista andetag.

Jag äter fortfarande ångestdämpande medicin
Joel föddes 5 april 2015. Foto: Privat
Joel föddes 5 april 2015. Foto: Privat

Enhetschefen ställde upp direkt. Berättade att det inte alls var ett års väntetid till KBT, ordnade en tid för mig samt till deras akutläkare. Jag fick snabbt hjälp samt lugnande medicin som jag åt i en månad för att orka jobba med ångesten när tankarna kom. Men också ångestdämpande som jag äter fortfarande.

Jag blev snabbt bättre. Katastroftankarna fanns fortfarande där men eftersom jag inte längre ”gick igång” på dem med stress, panik och oro så kom tankarna inte lika ofta. Jag lärde mig bemöta dem som just obetydliga tankar. De fick liksom inget utrymme så då försvann de mer och mer.

Nu är det jag som styr över ångesten och inte den över mig

Det tog någon månad av stenhårt arbete för att må bättre och så fort jag vågat vara ensam en liten stund kom självförtroendet och självtilliten tillbaka och jag vågade lite till. Men jag kan bli förbannad när jag tänker på vilken tuff väg det var dit, att det skulle vara så svårt att få hjälp, att det inte pratas mer om detta samt att jag skulle behöva hamna så långt ner innan någon hjälpte mig.

Idag mår jag bra igen, jag har en ljuvlig relation till min snart tvåårige son, fri från ångest. Jag har en underbar sambo och framförallt ett liv igen. Jag jobbar fortfarande i KBT med att hantera min ångest men nu är det jag som styr över ångesten och inte den över mig."

Om du vill höra mer om förlossningsdepression hänvisar Madelene och Caroline till avsnitt 19 av sin podd, där de ett år efter allt kaos försöker gå igenom vad som egentligen hände.

Madelene driver även bloggen Min vackra vardag.

Har du upplevt något liknande?

…eller har du en annan historia du vill dela med dig av? Mejla ett par rader till webbredaktör Lisa Nylén, lisa.nylen@bt.bonnier.se, där du kortfattat berättar din historia.