Madeleine fick en graviditetsdepression: Jag kände ingen glädje över barnet

När Madeleine Iggbom, 29, väntade sitt tredje barn blev hon så deprimerad att hon till slut inte ville ha barnet. Hon hade drabbats av en graviditetsdepression, något som det än så länge inte pratas så mycket om. "Kan en enda människa få stöd eller pepp av min historia är det värt att berätta", säger Madeleine.

Innan Madeleine Iggbom, 29, blev gravid med Lo, nu 5 månader, hade hon medicinerats för en depression i ungefär ett år. I och med graviditeten rekommenderades hon att sluta med medicinen.

– Jag funderade inte mycket på det utan gjorde som läkaren sa. Jag litar ju på att de kan och vet bäst och jag ville inte riskera någonting för bebisens skull, så jag slutade omkring vecka åtta, berättar Madeleine för mama.

I samband med att hon slutade medicinera började hon må allt sämre fysiskt med konstant illamående hela dagarna.

– Jag levde på isglass, djungelvrål, saft och läsk i flera veckor där i början. I vecka 13-14 hoppades jag innerligt att detta skulle lägga sig, men istället ökade det med mer kräkningar.

Vid en koll på mvc berättade Madeleine om hur mycket hon kräktes men fick bara svaret ”Det går över”, av barnmorskan.

I vecka 18 började Madeleines tidigare ångest göra sig påmind och allt kändes nattsvart. På mvc fick hon veta att en utvärdering skulle göras i vecka 20, men trots att alla hennes svar var ett skrik på hjälp gjordes ingen uppföljning.

Graviditetsdepression är ganska okänt

Madeleine drabbades av graviditetsdepression när Lo låg i magen.

På sportlovet, som Madeleine sett så mycket fram emot att tillbringa med sina två äldre barn Meja, 10, och Ville, 7, blev hon inlagd på sjukhus.

– Jag ville få igen tid med barnen då jag känt mig som en usel mamma eftersom orken att göra saker tillsammans med dem inte funnits.

I stället blev det tre dygn med dropp för Madeleine och när hon var inlagd drabbades hon av en panikångestattack.

– Jag kunde inte sluta gråta och kände för första gången att jag inte ville det här mer. Allt var svart. När jag skulle skrivas ut bad jag om att få prata med en barnmorska om mitt mående. Hon svarade att hon var inhyrd från Stockholm och inte hade någon aning om vad det var för riktlinjer som gällde här i Hudiksvall.

”Jag vågade inte berätta för någon om hur det egentligen kändes inombords”

Madeleine mådde allt sämre och blev till sist sjukskriven. Dock för sina fysiska besvär.

– Jag skyddade mitt psykiska mående bakom illamåendet och vågade inte berätta för någon om hur det egentligen kändes inombords. Jag isolerade mig och sov hela dagarna. Bara att ta en dusch kändes som att bestiga ett berg.

Perfekta presenten till dig själv? Mors dag-lyx på Skepparholmen 25-26 maj 2018

Varannan vecka kom de stora barnen och Madeleine stressade upp sig över hur hon skulle kunna ta hand om dem när hon mådde som hon gjorde.

– De veckorna gick jag på autopilot, jag vet inte hur men jag fick dagarna att fungera. Jag tog ingen hjälp för jag klarade inte av att be om det. Jag ville inte bekymra eller belasta någon annan med mina problem.

Madeleine tampades med skuldkänslor såväl inför sitt nya lärarjobb som för barnen, bebisen i magen – och sambon Christian.

– De här veckorna var otroligt påfrestande även för honom. Han stod vid sidan av allt och försökte göra allt han kunde för både mig och de stora barnen.

Det var även nu Madeleine för första gången sa att hon inte ville ha barnet i magen, det var inte värt det.

– Min sambo rasade av de orden men försökte pusha för att jag skulle ta hjälp. Jag vägrade, jag skämdes alldeles för mycket.

Nu var det så illa att Madeleine inte ens gick utanför dörren.

– Jag var livrädd för att träffa någon jag kände och få frågan hur jag mådde. Vad svarar man då? När man är gravid ska man ju vara glad och lycklig… Så här ”får” man inte må.

”Jag kunde inte tänka rationellt, att ta ut en frisk bebis i vecka 32 vore ju inte alls bra”

En morgon i vecka 32 tog det till slut helt stopp. Madeleine skjutsade barnen till skolan men när hon kom hem ringde hon sin sambo och fick ur sig: ”Jag orkar inte mer nu”.

– Han förstod att det gått för långt och ringde till min barnmorska på mvc och förklarade att det nu var krisläge. Jag sa även till honom att jag inte orkade leva längre.

På alla kontroller på mvc hade Madeleine flaggat för hur dåligt hon mådde och även påpekat att risken för att drabbas av en graviditetsdepression är betydligt högre om man haft en depression tidigare. När hennes sambo pratade med barnmorskan på mvc svarade hon: ”Jag har bara väntat på det här samtalet”.

– Jag tyckte om barnmorskan och kände mig trygg, men det här sköt hon åt sidan. Det verkade vara för omständligt för henne att ta i.

Med hjälp av Madeleines mamma och svärmor tog de sig till sjukhuset.

– Jag hoppades på att de skulle plocka ut bebisen. Jag ville inte mer. Jag kunde inte vara gravid längre. Det enda som kunde få mig att överleva var att de plockade ut bebisen. Jag kunde inte tänka rationellt, att ta ut en frisk bebis i vecka 32 vore ju inte alls bra…

På sjukhuset fick Madeleine äntligen träffa en läkare som tog henne på allvar:

– Hon frågade, lyssnade, bekräftade, torkade mina tårar. Hon kollade så att bebisen mådde bra, men själv hoppades jag att något skulle vara avvikande så att de plockade ut henne. Det tar emot att säga, nu när jag är på andra sidan. Det känns så fruktansvärt att jag där och då inte alls kunde tänka att det bästa för barnet var att stanna i min mage tiden ut.

”För mej var det värsta tänkbara att bli inlagd på psyk”

Madeleine träffade även personal från psykiatrin men vägrade bli inlagd.

– Det enda jag fick ur mig var ”jag är inget psykfall”. Jag upprepade det så fort någon sa någonting. För mej var det värsta tänkbara att bli inlagd på psyk. Jag ville ha hjälp, men inte den typen. Jag hade inte accepterat att jag mådde så dåligt, jag såg det inte själv. Sambon försökte prata mig till rätta, att följa med till avdelningen, men jag blev bara ännu argare, förklarar Madeleine.

Madeleine fick tillåtelse att sova kvar på BB och fick träffa ytterligare en fantastisk läkare.

– Han sa att jag inte skulle behöva må så här, att det fanns hjälp att få och att jag inte var ensam. De orden försökte jag somna till den kvällen, men jag sov nästan ingenting. Allt snurrade i huvudet – hur kunde det bli så här?

Nästa dag fick Madeleine återigen besök av psykiatrikern som förklarade att hon absolut inte ville släppa hem henne.

– Hon försökte förklara att jag behövde rätt hjälp för att ta mig igenom de sista veckorna av graviditeten.

”Jag kunde inte se slutet av den här graviditeten, det kändes som att den skulle vara för evigt”

Till sist valde Madeleine att följa med och blev inlagd på psykiatriavdelningen i tre nätter.

– Jag fick träffa en underbar psykiatriker med tillhörande team. Vi pratade, bollade, peppade och diskuterade allt som varit den senaste tiden. Jag fick börja äta medicin på lägsta dos och komma hem över helgen. Jag sov mig igenom hela. På söndagskvällen, innan jag skulle åka in igen, kände jag att jag kunde andas djupa andetag igen – något jag inte gjort på flera månader. För första gången var jag på väg mot att acceptera läget. Det här var verkligen det som krävdes, jag behövde bli inlagd. Jag behövde verkligen få känna att jag på allvar behövde hjälp och att jag skulle få den.

Snart visade det sig att bebisen i magen låg med rumpan nedåt och trots att Madeleine inte kände sig stark nog för en vaginal förlossning blev hon nekad kejsarsnitt, men beviljad en igångsättning i vecka 38+0.

– Jag tog en dag i taget veckorna fram till förlossningen, men ville fortfarande inte träffa någon förutom min familj. Vänner och annat socialt fanns inte, jag var rädd för att jag aldrig skulle komma tillbaka till den biten, det som jag annars älskar. Jag mådde lite bättre, men kände mig fortfarande som i en bubbla, i ett vakuum. Jag kunde inte se slutet av den här graviditeten, det kändes som att den skulle vara för evigt.

”Jag kände direkt att nu är den här långa resan över”

Men så kom dagen för förlossning.

– Min kropp svarade inte alls på alla försök till igångsättning. Efter tre dygn på förlossningen beslutades det efter min vädjan att göra ett kejsarsnitt.

Den 28 juni 2017 föddes Lo, 3125 gram lätt och 49 centimeter lång.

Madeleine drabbades av graviditetsdepression

Pappa Christian och en nyfödd Lo.

– Jag kunde inte sluta gråta, inte sluta titta på henne, jag kände direkt känslan av att nu är den här långa resan över, förklarar Madeleine.

I samband med dotterns födelse fanns en förhoppning om att depressionen skulle vara över och den första månaden mådde Madeleine riktigt bra.

– Sedan fick jag en jättestor dipp så då började jag höja medicinen.

”De första dygnen hade jag enorma skuldkänslor”

Hon har även fortsatt träffa en psykiatriker och hennes sambo var föräldraledig de första månaderna, medan Madeleine var sjukskriven.

– Vi flaskmatade, vilket var bra. Jag behövde avlastning och inte känna att jag var den enda som kunde ge Lo näring.

Los mamma drabbades av graviditetsdepression

Lo med storasyskonen Meja och Ville samt pappa Christian.

För ungefär en månad sedan började Madeleines sambo Christian att jobba igen.

– Idag mår jag bra. Senaste månaden har jag känt mig väldigt på fötter. Jag fortsätter med medicinen och går och pratar varannan vecka.

Hur känner du inför Lo efter det du har gått igenom?
– De första dygnen hade jag enorma skuldkänslor. Här hade jag gått och känt så och så var det hon som låg i min mage. Det var svårt då, jag hade jättedåligt samvete. Jag var också rädd att jag skulle ha svårt att ta till mig henne, men det är jag jätteglad över att jag aldrig kände. Det var enorm glädje och kärlek på en gång.

Hur är relationen med din sambo idag?
– Det här har påverkat mycket. Det har tärt otroligt mycket på honom också och det har varit slitsamt. Samtidigt pratar vi ofta och öppet om det och vi vet ju hur vår relation i grund och botten är och att det här är något tillfälligt som vi ska ta oss ur.

Vad vill du säga till en kvinna som går igenom en graviditetsdepression just nu?
– Du är inte ensam. Och våga ta hjälp, professionell eller från nära och kära. Man klarar det inte själv.

madeleine fick en graviditetsdepression när hon väntade Lo.

Madeleine och Lo.

Madeleine letade själv efter andra som gått igenom samma sak, men hittade inget. Därför har hon valt att berätta sin historia.

– Kan en enda människa få någon slags stöd eller pepp av detta är det värt att berätta. Jag kan fortfarande känna att jag inte vill prata om det. Jag vet inte varför det finns så stor skam kring psykisk ohälsa. Det hade varit så mycket enklare om jag hade två brutna ben. Då hade det varit lätt att ta hjälp. Det är svårt att ta sig själv på allvar när man inte kan peka på det själv, säger hon och tillägger:

– Det går inte att återhämta sig så länge man inte accepterar att det är något fel. Det blev såhär, jag hade inte kunnat göra annorlunda. Där började min väg tillbaka.

Känner du igen dig och vill få kontakt med Madeleine? Mejla webbredaktör Lisa Nylén, så kopplar hon ihop er: lisa.nylen@mag.bonnier.se

NUVARANDE Madeleine fick en graviditetsdepression: Jag kände ingen glädje över barnet
NÄSTA Årets Rättvisaste mama Lina Thomsgård: ”Det går att vara mamma på olika sätt”