Linda, 39: Jag fick ångest om jag inte var världens bästa mamma

Att bli tvåbarnsmor är för många en stor omställning. För Linda Wieland, 39, mamma till Christian, 7, och Ángel, 1, kantades den första tiden efter lillebrors födsel av tvångstankar och depression. Idag har hon fått hjälp att gå vidare, och vill med sin personligt skrivna text ge andra mammor stöd.

Det känns nästan som att folk tycker man är konstig om man mår dåligt efter att man fått barn. Allt ska ju vara så underbart och man ska flyta runt på rosa moln, med allt fungerandes felfritt. För det är ju så det bör kännas och vara. Men inte för alla. Inte för mig!

Om jag kan hjälpa en enda person med min berättelse så är det värt det.

Jag hade önskat att någon berättat för mig om hur dåligt man kan må efter en graviditet. Inte om baby blues, som vi fick information om i mammagruppen, utan baby blues x 10. Och att det är vanligare än man tror.

Själv fick jag svår ångest efter mitt andra barn och kände mig även tvungen att ha kontroll över allt; barnen och hemmet. Mitt kontrollbehov som jag alltid haft blev ännu värre.

Jag kunde sitta och amma och helt plötsligt få otroliga svettningar, känna mig instängd och få svårt med andningen, klump i halsen. Hela kroppen blev flammig och det kändes som att jag skulle brinna upp.

”Jag bad aldrig om hjälp. Då visade jag ju att jag var svag”

Jag grät varje dag. Gråten kunde komma precis när som helst. Det enda som hjälpte var att gå ut, hur kallt det än var. Jag kände mig instängd i mitt eget hem och min egen kropp.

Jag trodde att jag skulle hinna ta hand om två barn och ett helt hem ensam. Jag bad aldrig om hjälp. Med någonting. Då visade jag ju att jag var svag.

Hemmet skulle varje dag vara kliniskt rent. Jag dammsög och plockade varje dag. Allas kläder skulle vara tvättade. Jag kunde till och med känna mig tvingad att ställa glasen i skåpet i speciella rader. Gjorde inte min sambo likadant kände jag mig ännu mer stressad och fick ångest.

Jag kunde ha tusen bollar i luften men inte bli färdig med någonting. Jag pratade till och med så fort och osammanhängande att min sambo ibland inte förstod vad jag sa. Ibland gjorde jag så många saker samtidigt att jag fick ont i hjärtat.

Linda med barnen Angél och Christian samt sambon José.

Allt detta för att stilla min ångest. Men det förvärrades istället.

Sitta ner och ta det lugnt kunde jag absolut inte. Tillåta mig själv att känna efter hur jag mådde fanns inte heller på kartan. Och fick jag någon dag tid över efter alla mina måsten straffade jag mig själv med att till exempel klippa gräsmattan.

”Jag kände mig så ensam, som en dålig mamma, och blev arg på mig själv över att jag mådde dåligt”

Att jag skulle få torgskräck efter graviditeten hade jag inte heller räknat med. Jag hade otroligt svårt att umgås med andra människor. Något jag däremot var bra på var att hålla uppe en lycklig fasad, för att sedan ofta bryta ihop när jag kom hem.

Att storebror skulle bli svartsjuk på mig när lillebror föddes hade jag heller inte räknat med. Jag trodde snarare att han skulle visa svartsjuka mot bebisen, men honom avgudade han och tog hand om. Han blev som förbytt mot mig, sparkade, spottade, skrek och slogs – min vanligtvis så fina kille!

Jag trodde självklart att jag gjorde något fel i min uppfostran när han gjorde så, trodde att allt var mitt fel. Jag kände mig så ensam, som en dålig mamma, och blev arg på mig själv över att jag mådde dåligt. Jag var ju starkare än så, tyckte jag.

Jag insåg även att det var på grund av min depression, stress och ångest som min äldsta son fick nässelutslag. Han sa flera gånger åt mig att sluta stressa. Eller ”Jag önskar att du var som förut mamma, innan lillebror kom”. Tänk er känslan när ens 6-åring säger så!

Vändningen började när jag före sommaren bestämde mig för att jobba några veckor och bara få vara Linda. Få lite distans till mammarollen. När jag sedan bröt ihop på BVC fångade sjuksköterskorna upp mig och satte in hjälp.

”Om du blir erbjuden hjälp – ta den direkt!”

Jag fick gå på familjerådgivning för att få verktyg att hantera storebrors utbrott och få veta att jag inte gjorde något fel eller var en dålig mamma. Någon exakt diagnos har jag inte fått, men psykologen pekar på förlossningsdepression och utmattningsdepression.

Jag fick ångestdämpande mediciner utskrivna av två olika läkare men trodde absolut inte att jag behövde dem för att må bra. Jag önskar att jag hade börjat med medicinerna tidigare, inte väntat så länge.

Det är först sedan ett par månader tillbaka som jag börjat njuta av att vara mammaledig. Den förlorade tiden med mina barn och sambo kommer tyvärr aldrig tillbaka.

Nu vill jag till andra i samma situation säga: Det finns hjälpa att få! Om du blir erbjuden hjälp – ta den direkt! Jag önskar inte någon att må så dåligt som jag har mått.

”Jag har insett att hemmet inte behöver städas varje dag utan att det är viktigare att lägga den tiden på barnen”

Idag mår jag bättre men jag har fortfarande dåliga dagar även om de blir färre och färre. Jag har accepterat att jag mår bättre av att få jobba ibland och komma ifrån vardagen och barnen, och jag älskar inte mina barn mindre för det.

Jag har insett att hemmet inte behöver städas varje dag utan att det är viktigare att lägga den tiden på barnen. Jag har lärt mig att ta varje dag som den kommer utan massa krav från mig själv och omvärlden. Krav på hur allt ska vara och hur man bör må som mammaledig.

I efterhand kan jag tycka att läkarna borde ha slussat mig vidare i sjukvården istället för att endast skicka hem mig med ångestdämpande medicin. När man mår dåligt är det väldigt svårt att ta steget att ringa runt själv och be om hjälp.

NUVARANDE Linda, 39: Jag fick ångest om jag inte var världens bästa mamma
NÄSTA Dags för nytt jobb efter föräldraledigheten? Undvik dessa 5 misstag