Helenes son föddes i vecka 30: ”Jag tänkte att det var mitt fel”

Helene Gustafsson överrumplades när hennes son Elias valde att födas redan i vecka 30. Med sin historia vill hon dela med sig av hur det är att få ett för tidigt fött barn.

Jag upplevde min graviditet som väldigt behaglig och komplikationsfri, om än med lite blödningar som kom med jämna mellanrum. Det var en hektisk tid där jag jobbade samtidigt som jag pluggade. Min son var beräknad till slutet på augusti.

Våren flöt på, mina studier närmade sig sitt slut och jag såg fram emot två månaders ledigt för att förbereda mig inför bebisens ankomst. Det var nu i början av juni och jag hade dragits med lite blödningar i några veckor.

Barnmorskan sa att hon inte var orolig för mig

Onsdagen den 15 juni var jag på mödravården och ungefär samtidigt blev jag klar med de sista tentorna. Jag fick en tid hos läkaren kommande tisdag för att kolla upp blödningarna. Jag var nu i vecka 29.

– Ska jag gå hem och vara orolig över helgen? frågade jag barnmorskan.

– Nej, det ska du inte vara, jag är inte orolig för dig, svarade hon.

På torsdagskvällen började värkarna och jag sov ingenting den natten för att det gjorde så ont. Varken jag eller min sambo kopplade att det var riktiga värkar – det var ju så långt kvar av graviditeten. Jag sa till och med ”Om det känns så här nu, hur ska det då inte kännas när det är dags?!”.

Blödningen tilltog också under natten och på fredagsmorgonen ringde jag specialistmödravården på Danderyds sjukhus där jag skulle föda och de sa att jag skulle åka in. Vi tog en taxi och tankarna malde.

Ord som CP-skada och underviktig susade runt i skallen

På sjukhuset undersöktes jag av två läkare och fick det dystra beskedet att min cervix var helt utplånad, att förlossningen hade börjat och att jag skulle bli inlagd direkt.

Väl inlagd på förlossningsavdelningen fick jag och min sambo prata med en barnläkare om vad det kunde innebära att få ett för tidigt fött barn. Ord som CP-skada och underviktig susade runt i skallen. Det gick nästan inte att ta in.

Jag fick värkstoppande dropp och frågade en sjuksköterska vad som skulle hända om det inte fungerade.

– I 80 procent av fallen fungerar det, svarade hon, och då får du tillbringa resten av sommaren inlagd här, sängliggandes.

Givetvis skulle jag tillhöra de 20 procent där det inte fungerade med värkstoppande. På natten till den 18 juni gick vattnet och värkarna tilltog. Jag var som i chock och tänkte bara ”Inte nu, det går inte. Det är två månader kvar av graviditeten. Det är alldeles för tidigt.”

Men kroppen lyssnar givetvis inte på sådant och cirka två timmar senare var vår son Elias ute. Född i vecka 30+0. han vägde endast 1322 gram och var 40 centimeter lång. Danderyds sjukhus hade ingen plats för oss på neonatalavdelningen så vi flyttades till Södersjukhuset.

Det var en konstig känsla att lämna sin lilla bebis kvar på sjukhuset medan jag åkte hem

Nu började en fem veckor lång period av sondmatning, medicinering, syrgasgrimma, bröstpumpning och längtan efter att få åka hem. Oron över hur en för tidig födelse skulle påverka honom på sikt fanns förstås också där konstant.

Till en början pendlade vi mellan hemmet och sjukhuset eftersom vi bor så nära. Det var en konstig känsla att lämna sin lilla bebis kvar där medan jag själv åkte hem. Jag var rädd att det skulle påverkar anknytningen mellan oss, för det är konstigt att inte få ha sin bebis hos sig hela tiden.

Flera gånger om dagen åkte vi till Elias för att sitta hud mot hud. Just att ”huda” är så oerhört viktigt denna tid för att barnet och föräldrarna ska knyta an. Samtidigt som vi satt så sondmatade vi Elias var tredje timme. Personalen lärde oss att mata, ge medicin, byta blöjor och allt annat vi behövde kunna. Tanken är att föräldrarna ska ta över sjuksköterskornas jobb med tiden, även om de alltid finns med som ett stöd.

Världen utanför stannar av och allt som existerar är livet på neonatalen

Efter ett par veckor fick vi ett rum på avdelningen. Det är en mycket speciell känsla att vara på en neonatalavdelning. Personalen är fantastisk och gör ett enastående arbete, men det känns som jag tänker mig att det skulle kännas att vara internerad på anstalt, eftersom det är nödvändigt att vara där i princip dygnet runt.

Prematur, född för tidigt i vecka 30.
Helene och Elias, som nu är snart ett halvår. Foto: Privat

Världen utanför stannar av och allt som existerar är livet på neonatalen. Som mamma gnager det dåliga samvetet till en början. Var det något jag gjorde under graviditeten som orsakade detta? Är det mitt fel att min lilla son ligger där i kuvösen med sex sladdar i sin späda kropp? Men de tankarna byts snabbt ut till mer positiva, eftersom det oftast inte finns någon förklaring till varför barn föds för tidigt, ifall det inte beror på en infektion.

Till slut drog Elias ut sonden själv och då förstod vi att det var dags att bara amma och flaskmata

Och hur bra mamma blir jag nu, om jag ältar det där? Nej, det är bara att acceptera att det blev som det blev. Elias ville helt enkelt ut i sjunde månaden, någon förklaring till varför har vi inte fått och kommer nog heller aldrig att få. Vi är dock mycket tacksamma för att Elias har mått bra hela tiden och egentligen aldrig behövt syrgas – han fick det mer som lite stöd då han blivit snuvig av sonden, vilket är en vanlig komplikation.

I mitten av juli fick vi äntligen åka hem, en lättnad men även skrämmande – skulle vi klara detta utan backup nu? Men vi kom snabbt in i det tack vare alla tips och råd vi fått av personalen på sjukhuset. Nu började livet och vardagen med vår älskade son, dock med hemsjukvård och sonden kvar ett par veckor.

Flera läkarbesök gjordes också med jämna mellanrum, bland annat på ögonkliniken då för tidigt födda kan få problem med ögonen. Till slut drog min son ut sonden själv och då förstod vi att det var dags att bara amma och flaskmata. Elias behöver fortfarande matas på flaska för att lägga på sig ordentligt. Men vilken lycka att vara hemma! Det var det jag längtade efter hela tiden, att kunna gå med mitt barn i barnvagn som andra föräldrar.

Släktingar och vänner har varit ett fantastiskt stöd och kommit med matlådor

Nu när jag gör det känns det som den mest naturliga sak i världen. I somras var det målet, det som drog mig framåt.

Elias är född för tidigt i vecka 30.
Elias föddes i vecka 30, den 18 juni 2016. Foto: Privat

Du lever hela tiden i nuet när något sådant här händer. Tar en dag i taget. Samtidigt är du inte ensam utan det finns andra föräldrar där som går igenom samma sak och jag har utbytt många erfarenheter med flera av dem. Släktingar och vänner har också varit ett fantastiskt stöd och kommit med matlådor eller hört av sig bara för att kolla hur det är. Det är lätt att glömma bort både sig själv och sin partner i detta läge.

Elias är nu en glad liten krabat som utvecklas för varje dag och det ska bli jätteroligt att följa honom genom livet. Nu är han snart sex månader och väger cirka sex kilo, och han följer sin kurva jättefint. Han är och kommer alltid att vara vår tappre hjälte som gått igenom mer än vad en nyfödd bebis ska behöva göra.

Jag var helt oförberedd när detta skedde och hoppas att min berättelse kan vara till tröst för någon annan i samma situation.