Förlossningsdepressionen förstörde Carolines första tid med dottern

Igår publicerade mama den första artikeln av två om förlossningsdepression, där Madelene Sjöbeck skrev om hur hon ville dö efter att ha blivit mamma. Idag berättar hennes kollega från podden ”Två bönor och en kaffe”, Caroline Eklöf, om när hon drabbades.

”Så satt jag där på badrumsgolvet en söndag i november med ett positivt graviditetstest och insåg att ingenting kommer vara sig likt från och med nu. Min största oro hade egentligen inte varit över första tiden med bebis, utan över hur jag skulle reagera när jag gjorde ett positivt test. Jag har en förmåga att inte riktigt kunna hantera för mycket glädje på en och samma gång, det slår liksom bakut och jag blir genast livrädd för att någonting ska gå fel. Men det blev jag inte nu. Jag blev inte ens nervös, för det kändes så självklart och jag var så redo för det här.

När dagen väl kom då vår dotter föddes gick allting också väldigt fint och jag var lugn. Visst var jag lite blödig men det får man ju höra hela tiden att det är normalt att gråta för ingenting de första dagarna. Och det var det. Jag gjorde ingen större grej av det.

Tänk om jag vaknar upp en natt och får för mig att döda henne

Men så kom dagen då vår dotter var sex dagar gammal. Jag hade en sådan där känsla i magen att ”det är lite för bra, jag är lite för lycklig just nu”. Sedan small det. Jag var inte alls beredd på vad som kom farandes genom mitt huvud. Tankar som skrämde, tankar som rev upp mitt hjärta på ett helt annat plan än jag någonsin varit med om.

LÄS OCKSÅ: Madelene drabbades av förlossningsdepression: ”Jag bad om att få dö”

Jag fick total panik över alla vidriga tankar och kände direkt att jag inte var värd henne, hur kan jag som mamma tänka sådana här obehagliga tankar? Tankar som ”tänk om jag dränker henne” eller ”tänk om jag vaknar upp en natt och får för mig att döda henne”.

Förlossningsdepression drabbar många föräldrar

Att jag ens skriver detta idag är något jag aldrig hade vågat göra för ett år sedan. Jag skämdes så mycket och jag var livrädd för att säga mina tankar högt. Jag var inte värd att vara mamma. Det finns inte en mamma på jorden som får så vidriga tankar en vecka efter förlossningen, den tiden som alla talar så fint om. Men här hade jag fel! Det var inte bara för mig som den där rosa bebisbubblan var mörk och ångestfylld.

Det har visat sig att många föräldrar sitter inne med rädsla och ångest över att bli dömda

Det jag upplevde har jag fått veta är normalt, och det drabbar faktiskt väldigt många nyblivna föräldrar. Problemet är bara att ingen vågar prata om det just för att det är ett så obehagligt och obekvämt ämne. Vi är rädda för att säga hur vi känner och bli dömda för det. Rädda för att bli kallade dåliga föräldrar eller psykfall. Man ska ju vara lycklig och känna en obegränsad självklar kärlek till det nya livet. Men hur mycket jag än försökte så fick jag ingen ro.

Jag var livrädd. Det första min läkare sa till mig var:

– Du är inte galen Caroline, du är rädd.

Den meningen är med mig varje dag och den finns där som en god vän så fort jag får ångest över någonting. Jag är inte galen, jag är rädd.  Tänk om jag hade vetat detta när jag satt inne i ett vadderat rum på psykakuten i Stockholm för att jag inte ville leva längre, för att jag var galen, för att jag var en hemsk mamma som fick så hemska bilder i sitt huvud.

Att veta att jag inte var ensam om mina hemska tankar hade gjort att jag vågat bada min dotter

Tänk om jag vetat att jag inte var ensam, Då hade min höst 2015 sett helt annorlunda ut. För hade jag fått veta innan jag fick barn, att sådant här händer, att det faktiskt finns kvinnor och män där ute som upplevt samma sak som jag, då hade det sparat mig månader av rädsla för att vara ensam med mitt barn. Det hade gjort att jag vågat bada henne utan att gråta för att jag var så rädd för tankar som ”tänk om jag dränker henne” eller ”tänk om jag med avsikt bränner henne med vattnet”.

Något jag inte visste då, men vet idag, är att dessa ”tänk om”-tankar inte alls handlar om något jag vill eller kommer att göra, utan snarare är en riskanalys jag gör i mitt eget huvud. Jag ser en fara och reagerar egentligen helt sunt, men kanske en smula överdrivet.  Sedan är det enklare för folk att förstå rädslor som, ”jag är rädd att hon blir sjuk” eller ”tänk om hon dör i sömnen”, för det är lätt att distansera sig själv då det inte är något du som mamma kan påverka. Men att säga till någon som frågar varför jag gråter och sedan svara ”för att jag är rädd för mig själv”, det är inte lika lätt att greppa. Varken för den personen som ställer frågan, eller mig som svarar.

Något min mamma säkert inte räknade med när hon berättade detta var att hon faktiskt räddade mitt liv

Och därför tiger vi. Vi väljer att inte berätta de mörkaste tankar och rädslor som vissa av oss upplever, för vi vill inte bli stämplade som galna. I själva verket behöver vi prata om det för att slippa bli galna.

Förlossningsdepression är fortfarande ett tabubelagt ämne
Carolines dotter Filippa föddes 25 juli 2015. Foto: Privat

Jag kommer aldrig glömma den dagen min mamma berättade om en bekant till henne som gömde alla knivar i hemmet när hon fick barn för att hon var rädd att skada barnet. Något min mamma säkert inte räknade med när hon berättade detta var att hon faktiskt räddade mitt liv. Där och då brast det. Jag började gråta hysteriskt av lättnad. Jag var inte ensam om dessa tankar. Det var inte bara jag som gömde knivarna längst ner i lådan eller skakade om jag var tvungen att skära grönsaker när jag var ensam hemma med min dotter.

Sedan den dagen har allting sakta börjat gå mot det bättre. Det var verkligen ingen lätt väg men för varje dag så blev ångesten lite mer hanterlig och jag kunde äntligen försöka hitta någon form av lugn mitt i allt kaos. Något jag även kände starkt efter den dagen var att när jag är stark nog, då ska jag prata om det. Jag ska våga prata om det som fått mig att vilja dö, så att någon annan förälder ska slippa känna sig ensam. För hade jag fått veta om detta så kanske jag hade fått en glimt av den där fluffiga bebisbubblan som alla talar om, men som jag aldrig fick uppleva.

Jag mår bra men jag kommer aldrig att få tillbaka den där första tiden med min dotter

Det har tagit lång tid att komma dit jag är idag. Det vände inte över en natt, men det gick långsamt i rätt riktning.

Idag är min dotter 1,5 år och det tog mig drygt ett år att på riktigt kunna säga att jag mår bra. Jag behöver inte längre hymla med det faktum att jag grät så fort jag blev lämnad ensam, att jag inte vågade vara ensam med henne. Jag mår bra men jag kommer aldrig att få tillbaka den där första tiden med min dotter.

Jag är enormt tacksam för den hjälp jag fått det första året som mamma. För alla fantastiska människor i min närhet som tröstat, klappat mig på axeln, talat om för mig att jag inte är galen, att det kommer att bli bra – för det blev det. Jag trodde aldrig att jag skulle vara där jag är idag om du frågat mig för ett år sedan, jag trodde heller aldrig att kärleken till mitt barn kunde vara så skrämmande. För om jag tänker tillbaka på allt som hände så ser jag att allt det där egentligen handlade om en kärlek. En kärlek som jag aldrig tidigare upplevt. Kärleken till den finaste människan på jorden – min dotter Filippa.”

forlossningsdepression-caroline-madelene
Madelene och Caroline. Foto: Privat

Tillsammans med Madelene Sjöbeck driver Caroline Eklöf podden ”Två bönor och en kaffe”. Om du vill höra mer om förlossningsdepression hänvisar hon till avsnitt 19 av podden, där hon och Madelene ett år efter allt kaos försöker gå igenom vad som egentligen hände.

Caroline driver även bloggen Kritolin.

Har du upplevt något liknande?

…eller har du en annan historia du vill dela med dig av? Mejla ett par rader till webbredaktör Lisa Nylén, lisa.nylen@bt.bonnier.se, där du kortfattat berättar din historia.