Förlossningsberättelsen: Rebecka, 33, tog hjälp av spegeln för att orka

I veckans förlossningsberättelse skriver mama-läsaren Rebecka Hansson direkt till sin dotter Noa och berättar om när hon kom till världen. Så fint!

Den 21 september 2014 hade jag gått femton dagar över tiden. Vi hade en inbokad överburenhetskontroll klockan nio den morgonen och jag var nervös. Efter en fin sätesförlossning med din storebror Sam, som kom en dag efter beräknat datum, var jag rädd för att bli igångsatt.

Precis som din storebror var du en rumpnisse. Men till skillnad från honom lät du dig vändas i vecka 36. På vändningsförsöket assisterade samma barnmorska som hade förlöst din storebror två år tidigare. Jag kommer ihåg att vi berättade för henne att vi var ledsna att försöket lyckades då hon nog inte skulle få vara med vid denna förlossning, eftersom hon var väldigt duktig på just vaginala sätesförlossningar.

Under graviditeten hade jag fått höra massa skräckhistorier om igångsättningar

Jag och din pappa var väldigt nervösa över det faktum att du låg med huvudet ner. Vänner och familj försökte lugna oss med att berätta att denna förlossning skulle bli ännu lättare än min första. Men eftersom min första förlossning gått så bra kändes det som att inget kunde bli bättre.

Under graviditeten hade jag fått höra massa skräckhistorier om igångsättningar, vilket hela tiden fanns i mina tankar. Så när femton dagar passerat var jag säker på att du aldrig skulle komma ut. Och om du väl behagade göra det så skulle jag få en lång utdragen förlossning.

På morgonen den 21 september var allt som vanligt. Jag hade lite förvärkar men de kändes inte så mycket. Vid halv nio kom din farbror för att hämta din storebror som skulle leka med sin kusin under tiden vi var på kontroll. Jag och din pappa sa hej då och promenerade i långsam takt upp till sjukhuset. Vi fick stanna några gånger på vägen, och jag förbannade mina förvärkar som skulle göra oss sena till kontrollen.

I min värld var det många timmar kvar av värkarbete och det ville jag göra hemma i lugn och ro

När vi väl kom in till sjukhuset med andan i halsen blev jag uppkopplad till en CTG och övervakades. Vid elvatiden ville en läkare även göra ett ultraljud för att se att allt var bra med dig innan vi kunde gå hem igen. Efter att ha bekräftat att allt såg bra ut frågade jag försiktigt om hon ville göra en vaginal undersökning för att se om något var på gång eftersom mina förvärkar hade börjat kännas.

Med handen uppstoppad inuti mig spärrade hon upp ögonen och konstaterade att vi behövde åka upp till förlossningen eftersom jag var fem centimeter öppen. Glad över det faktum att jag skulle slippa igångsättning bad jag om att få gå hem igen. I min värld var det många timmar kvar av värkarbete och det ville jag göra hemma i lugn och ro.

Barnmorskan förtydligade att det inte var aktuellt då jag var omföderska och det därför kunde gå snabbt. I väntan på ett ledigt rum på förlossningen fick din pappa och jag sitta ett tag i TV-rummet. Jag surade och var arg över att jag inte fick gå hem medan din pappa fick ringa din farbror och förklara att vi behövde stanna, samt be honom komma upp med vår BB-väska.

Jag förstod inte alls var i förlossningsförloppet jag befann mig

Runt tolv blev vi inskickade till ett rum på förlossningen och vem stod där om inte samma barnmorska som förlöst din storebror! Vi blev lugna och trygga över det faktum att vi redan kände henne och hon oss. Vi blev tillfrågade om vi ville äta vilket vi tackade ja till. När maten väl kommit in och jag hunnit ta två tuggor kom en sjuhelvetes värk och jag fick lägga mig i sängen.

Tiden därefter var rätt dimmig men jag kommer ihåg att jag hade panik då min hjärna inte alls var mentalt förbered på detta. Med den smärtan jag upplevde blev allt kaotiskt för mig eftersom jag inte alls förstod var i förlossningsförloppet jag befann mig. Vi hade ju precis kommit dit och jag trodde att jag hade flera timmar kvar.

Med hjälp av spegeln kunde jag arbeta med mina värkar på ett mer effektivt sätt

Vår fantastiska barnmorska förstod min förvirring och frågade om jag ville ha en spegel för att själv se vad som hände. När väl spegeln kom på plats framför mig såg jag ditt huvud, och hela jag blev lugn. Helt plötsligt visste jag exakt var jag befann mig i förlossningsarbetet och kunde acceptera smärtan.

Med hjälp av spegeln kunde jag arbeta med mina värkar på ett mer effektivt sätt då jag såg hur varje värk tog mig ett steg närmare dig. När axlarna väl kommit ut fick jag lyfta upp dig själv, och klockan 13.50 den 21 september föddes du – vår älskade dotter Noa!

forlossningsberattelse-rebecka

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Har du fött barn med planerat kejsarsnitt, hemma i badkaret eller kanske med en kompis som stöd? Vilken typ av förlossning du än har haft är vi på mama nyfikna på att höra din berättelse.

Mejla din historia (cirka 5000-6000 tecken) samt minst en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(Texten kan komma att redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)