Förlossningsberättelsen: Linda snuvades på kejsarsnittet och födde hemma

Efter en tidigare komplicerad förlossning hade Linda fått tid för planerat kejsarsnitt. Men lille Ville var ivrig och bestämde sig för att komma ut hemma, endast några timmar före operationen.

ANNONS
ANNONS

När jag väntade min första son för 14 år sedan hade jag en komplicerad graviditet med havandeskapsförgiftning och en traumatisk förlossning redan i vecka 30. Jag hade inte varit så sugen på fler barn av ren rädsla helt enkelt. Har man upplevt känslan att ens barn kanske inte kommer klara sig så sitter det hårt i en.

Men så blev det lyckligtvis så att jag och min man blev gravida med lilla Ville. Jag gick i två samtal och berättade min historia, så det blev bestämt att jag skulle få göra planerat snitt den 14 juni. Jag och min man tittade på filmer och läste allt vi kom över om kejsarsnitt, så vi var sjukt förberedda.

ANNONS
ANNONS

Denna graviditet var bra med normala krämpor, men inget farligt, och jag kände mig så stolt och tacksam över att min kropp klarade av en frisk graviditet. Det kändes skönt eftersom det gjorde att min rädsla för graviditet och förlossning bleknade en aning.

Kvällen före snittet gick vi ut och åt för att min man fyllde år

De sista veckorna hade jag väldigt ont av foglossning och började få en hel del förvärkar. Jag vandrade runt på nätterna och det var omöjligt att sova.
Dagen före planerat snitt, den 13 juni, var vi inne på kontroll och gick igenom de sista detaljerna och fick premedicinering. Allt såg bra ut och vi fick första tiden på morgonen. Vi skulle alltså sova hemma men vara tillbaka på avdelningen klockan 6.30 nästa morgon.

På kvällen gick vi ut och åt. Min man fyllde år så det passade bra med en god middag och vi skojade om att det var tur att bebisen inte kom idag eftersom han ville ha sin födelsedag för sig själv.

Jag hade svårt att sitta på grund av mina foglossningssmärtor och förvärkar, så det blev ett kort besök. Sedan körde vi min son till sin pappa och efter det åkte vi hem för att packa det sista. Jag skulle ta medicin och duscha och tvätta mig med operationstvålen som vi fått direktiv om.

Strax efter 00.30 började känna känslan av att behöva gå på toaletten hela tiden

Klockan 22.00 gick vi och la oss och konstaterade att om ungefär nio timmar skulle vi bli föräldrar. Märklig känsla det där!

Klockan 23 stod jag inte ut med smärtan längre utan började, som så många andra nätter senaste veckorna, att vanka av och an. Jag hade fruktansvärt ont men hade bara en tanke i huvudet – imorgon är detta över så håll ut!

Min man kom upp och frågade hur det var, för jag verkade ha mer ont än vanligt, men jag sa bara åt honom att passa på att få sömn så att åtminstone en av oss var i fas nästa morgon.

Strax efter 00.30 kunde jag knappt andas, jag hade så ont och började känna känslan av att behöva gå på toaletten hela tiden. Nu skrek jag så att min man kom upp igen och vi tog blixtsnabbt beslutet att vi åka in på förlossningen på en gång! Medan han ringde in tog jag på mig kläder och jag skrek nästan hela tiden. Personalen på förlossningen sa att vi skulle åka in direkt.

Min man ringde 112 och någonting inom mig sa att jag inte skulle klara mig till sjukhuset

Tankarna började stressa mig nu – kejsarsnittet! Jag ska ju föda med kejsarsnitt, inte en vaginal förlossning. Min man lugnade mig och sa att de sagt att det var lugnt på förlossningen och att man ibland kan ”bromsa” en förlossning eller tidigarelägga kejsarsnittet.

I den stunden såg jag trappan ner till hallen och insåg att jag aldrig skulle komma ner för den på egen hand. Jag svettades, knep och skrek av smärta och rädsla. Jag svängde om och tog mig in i badrummet för jag kände sådant fruktansvärt tryck neråt. Jag hade så ont nu att jag stod på tå och bet mig själv i armen.

Min blick mötte min mans och vi såg skräcken i varandras ögon. Min man ringde då 112 och någonting inom mig sa att jag inte skulle klara mig till sjukhuset – bebisen var på väg, men av rädsla kämpade jag emot med alla mina krafter. På 112 fick min man tala med en minst sagt besvärlig person som envisades med att ställa lite väl många frågor och tyckte att min man skulle undersöka mig. Jag totalvägrade och skrek bara:

– Kommer inte ambulansen?!

Jag hörde hur stressad min man lät, även om han försökte samla sig. Till slut förstod jag att det inte skulle hinna komma någon hjälp till oss. Jag var så rädd att jag fick kämpa med att stanna kvar i medvetandet, för det var som att jag höll på att försvinna hela tiden.

När du känner för att krysta så krystar du

Till slut kopplades min man till en barnmorska som direkt förstod att jag höll på att föda nu! Hon talade om för min man att han nu skulle bli pappa, gav honom tydliga instruktioner om att hämta handdukar och se till att jag fick av mig kläderna och la mig ner på golvet. Jag stod fortfarande upp och knep och skrek för kung och fosterland och när min man sa åt mig att lägga mig ner vägrade jag först, men då pekade han med hela handen och sa bestämt:

– Älskling, lägg dig ner nu!

Jag såg hjälplösheten i hans ögon. Han var rädd och stressad precis som jag såklart. Jag föll ner i en hög på golvet och han sa:

– När du känner för att krysta så krystar du.

Han hade en pågående konversation i telefonen med barnmorskan, och jag hade nu gått in i mig själv och provade att krysta lite grann. Då lättade smärtorna, så tredje gången jag krystade skrek jag:

– Fånga honom, för nu kommer han!

Barnmorskan hörde inget bebisskrik så hon sa åt min man att knipa bebisen under tårna

Min man fångade vår son samtidigt som han höll kvar mobilen med barnmorskan mellan axel och ansikte. De där sekunderna eller minuterna kan jag inte ens försöka beskriva – där låg vi alla tre i en hög på badrumsgolvet och tiden stod verkligen stilla.

Barnmorskan hörde inget bebisskrik så hon sa åt min man att knipa bebisen under tårna och då började han att gråta. Den känslan var obetalbar. Vi hade båda hunnit tänka att han inte klarat sig.

Förlossningsberättelsen handlar om en oplanerad hemmaförlossning
Någon gång i denna röra av tid kommer det upp ambulanspersonal för trappan och jag hör hur desäger något i stil med:

– Oj, hon har ju redan fött.

Jag tittar upp och ser min lilla bebis på min mage, min man i sin fina skjorta helt täckt av blod och ambulanspersonalen och jag minns att jag tänkte ”det gick bra, allt kommer ordna sig”.

Vi vet inte riktigt vad klockan var när Ville föddes men vi har sagt 03.16. Så ungefär tre timmar före planerat snitt!

När vi kom in med ambulansen till sjukhuset blev förlossninspersonalen också chockade, de visste ju att vi var på väg in men trodde att det var med en bebis i magen, inte utanför!

Så här sex månader efter är jag så tacksam över att allt gick så bra ändå, att det inte tillstötte några komplikationer och att Ville mådde och mår bra. Han är en viljestark och pigg liten busunge som ville ut den där natten och det var kanske bäst så. För vilken historia vi har och vad vi är grymma som fixade det helt själva!

forlossningsberattelse-missade-kejsarsnittet

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Har du fött barn med planerat kejsarsnitt, hemma i badkaret eller kanske med en kompis som stöd? Vilken typ av förlossning du än har haft är vi på mama nyfikna på att höra din berättelse.

Mejla din historia (cirka 5000-6000 tecken) samt minst en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(Texten kan komma att redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

NUVARANDE Förlossningsberättelsen: Linda snuvades på kejsarsnittet och födde hemma
NÄSTA Vabruari är på ingång – här är 12 vabberfarenheter vi känner igen