Förlossningsberättelsen: Knivlisa öppnade sig 5 centimeter utan värkar
Knivlisa hade gått 15 dagar över tiden när det var dags att föda son nummer två, Harry, den 16 oktober 2013. Här delar mama-bloggaren med sig av sin förlossningsberättelse!
Jag kom in till sjukhuset för att bli igångsatt, men det visade sig att jag var öppen fem centimeter – utan en enda värk! Alla var typ chockade. Jag frågade om det var positivt eller negativt, för det lät ju positivt, men det känns som att det måste vara negativt att vara så uppfläkt.
De sa något om att min kropp nog bara var bra på att föda. Jag, som alltid har velat bli bäst i världen på något, började genast fantisera om att tävla i att föda bäst.
De tog hål på fosterhinnan och vattnet gick. Allt blev varmt och härligt.
– Det känns som att kissa på sig, sa jag lyriskt.
Linus skämdes, tror jag.
Efter att vattnet hade gått fick jag gå till kafeterian och invänta värkarna. En timme senare, klockan halv sex, kom de typ var femte minut och gjorde så pass ont att det var pinigt att vistas bland folk. Jag tänkte att det kunde vara min gräns, eftersom man ändå okontrollerat förvrider ansiktet en del.
Jag tog ingen lustgas, typ för att imponera på barnmorskan. Sjukt!
När jag kom in på mitt rum gjorde jag något väldigt konstigt. Undersköterskan bad mig att säga till när jag ville ha lustgas och jag sa:
– Ja tack, men nej tack, inte än.
Är det något jag bestämde att jag skulle göra annorlunda efter förra förlossningen så var det att ta lustgas PÅ EN GÅNG, och inte hålla på och vara duktig helt i onödan. Men jag såg visst någon tjusning med det IGEN. Typ för att impa på barnmorskan? Sjukt.
En annan sak jag ville göra annorlunda var att utnyttja Linus mer. Jag har kompisar vars killar MASSERAT dem i typ ett dygn när de fött. Själva idén är ju fantastisk, de blir ju till och med nöjda och glada att vara till nytta, men det är bara det att det finns inget ohärligare än att någon tar på en under en värk. Så det enda han gjorde var att stå.
Under hela värkarbetet gungade jag liksom mot honom. Det såg ut som att vi dansade tryckare och jag var aspackad. Barnmorskan tog kort för hon tyckte vi var gulliga.
Det kunde ju inte vara krystvärkarna redan!
Kvart i sju börjar värkarna komma astätt, med typ 30 sekunders paus. Jag hade hört att det kan vara så i flera flera timmar under igångsättningar. Då kände jag mig sjukt uppgiven och tog äntligen LUSTGASEN! Det finaste som finns. Dessutom blir man glad i huvet av den.
Undersköterskan:
– Känns det bättre nu?
Jag (sjukt nöjd):
– Ja, VÄRKligen!
[adSpace placement="manual"]
Efter en kvart kände jag plötsligt något nytt. TYP som en extrem bajsreflex, vilket var märkligt eftersom krystvärkar känns just precis så, och DET kunde det ju inte vara. Jag frågade barnmorskan som sa:
– Jo det kan det nog vara, men annars kan vi göra en undersökning och se vad det är som händer i kroppen.
Det tolkade jag givetvis som: ”Hehe, eh, nej, nej. Det är klart att det inte är en krystvärk redan. Känns som en bajsreflex sa du? Om du vill kan vi kolla om bebisen pressats ut åt fel håll, till ändtarmen, och du blir tvungen att bajsa ut den i stället. Sådant händer ibland, det är as(s)konstigt”.
Hon sa att det var max fem värkar kvar nu och redan vid nästa värk åkte hela huvudet ut
Då kom en likadan värk till. Jag slet av mig mina byxor (fortfarande klädd i mina egna kläder) under en värk och satte mig ner på en pall. Efter en stund sa barnmorskan:
– Hej hej bebisen! Nu ser jag huvudet.
Jag blev alldeles pirrig i magen, mitt i allt det onda. Hon sa att det var max fem värkar kvar nu och redan vid nästa värk åkte hela huvudet ut.
Om ni vill veta något som gör ont så är det att ha ett huvud som precis kommit ut ur ens slida, och vänta i evigheter på nästa värk. Den kom till slut, men då hade Sidekick (som Harry kallades då) bestämt sig för att liksom simma ut med handen bredvid axlarna. Det gick lite trögare, och jag sprack lite mer. Men 19.11 var han ute och började skrika på en gång!
Det var bara så. Drygt en och en halv timmes värkar, och allt gick superbra. Jag tror till och med det gjorde mindre ONT än sist. För att jag var så uttänjd sedan Sixten säkert. De fem första centimetrarna fick jag ju helt utan smärta och hann inte bli så uttröttad innan krystvärkarna.
Följ Knivlisas blogg för fler roliga berättelser!
Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?
Har du fött barn med planerat kejsarsnitt, hemma i badkaret eller kanske med en kompis som stöd? Vilken typ av förlossning du än har haft är vi på mama nyfikna på att höra din berättelse.
Mejla din historia (cirka 5000-6000 tecken) samt minst en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.
Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.
(Texten kan komma att redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)
