Förlossningsberättelsen – Carin Da Silva fick krysta utan värkar

När mama-bloggaren Carin Da Silva födde första sonen Theo i augusti 2013 blev det en utdragen förlossning som avslutades med kejsarsnitt.

Klockan 07.00 på måndagsmorgon vaknade jag med värkar. De var svaga och oregelbundna men det var igång.

Under dagen blev värkarna starkare och mer regelbundna men de var långt ifrån tre stycken på tio min som de säger att de ska vara när man åker in till BB. Jag kände mig väldigt lugn och trygg hemma och Niklas hjälpte till att massera, trycka, peppa och stötta.

Vi ringde till BB Stockholm några gånger för att kolla läget så att det fanns plats för oss, och när de sa att det var relativt lugnt blev vi lugna och kunde jobba på ett tag till hemma.

Vi var så laddade båda två, snart skulle vi få träffa vår son!

När klockan var 01.20 var värkarna regelbundna och det var dags att åka in. Vi använde oss hela tiden av en värk-app som hjälpte oss att hålla koll på hur långa värkarna var och hur långt det var mellan dem. Vi var så laddade båda två, snart skulle vi få träffa vår son!

forlossning-carin-da-silvaVäl inne på förlossningen blev vi visade till vårt rum och jag blev ganska snabbt undersökt. När det blev dags för barnmorskan att kolla hur mycket öppen jag var var jag livrädd att hon skulle säga en centimeter och bli hemskickad. Men så var inte fallet. Jag hade öppnat mig sju centimeter, skönt!

Värkarna fortsatte och de ökade i styrka men de var absolut hanterbara. Jag fick ta ett bad fastän jag trodde att jag inte skulle gilla det, men det var faktiskt väldigt skönt med värmen på ryggen samtidigt som jag spolade kallt vatten på överkroppen. Niklas hjälpte till att massera ländryggen när värkarna kom.

Nu var klockan runt fyra på natten och jag hade öppnat mig en centimeter till, men barnmorskan tyckte att det gick lite långsamt så vi bestämde oss för att ta hål på hinnan så att vattnet gick.

Niklas var tvungen att lämna rummet en stund för att han tyckte det var jobbigt att se mig i sådan smärta

Jag hade tänkt ta Epidural men kände att jag hade koll på läget och smärtan under kontroll, så jag körde bara på lustgas. Jag bytte ställning kontinuerligt mellan att sitta på pilatesboll, hänga på ett ståbord, ligga på sidan och stå på knä, men nu började det bli lite kämpigt.

Vid ett tillfälle när jag satt på ”finska pallen” gick bebisens puls ner väldigt mycket och det blev lite panik i rummet. De ringde på läkare och jag var tvungen att komma upp i sängen så fort som möjligt. Då blev vi riktigt rädda, men det löste sig snabbt. Det var nog navelsträngen som kommit i kläm.

Nu hade jag väldigt ont! Det var till och med så att Niklas var tvungen att lämna rummet en kort stund för att han tyckte det var så jobbigt att se mig i sådan smärta. Det kan inte vara lätt att stå bredvid och se den man älskar ha så ont utan att kunna hjälpa till, men efter lite luft var han tillbaka vid min sida. Jag tyckte det var väldigt bra att han tog den pausen!

Hela tiden påminde Niklas mig om att varje värk var en värk närmare vår son och jag försökte fokusera på tiden mellan värkarna för då gjorde det faktiskt inte ont. Det hjälpte!

Men vid den här tiden var jag helt slut. Jag hade väldigt täta värkar, min livmoder var trött och bebisen rörde sig inte neråt trots att jag var fullt öppen. Barnmorskan tyckte att det var bäst om jag fick Epidrual så att jag fick vila lite och det var en skänk från ovan. Det tog bort smärtan från värkarna men jag kände fortfarande trycket neråt.

Carin Da Silvas förlossning slutade med akut kejsarsnitt

Niklas passade på att sova lite på soffan i vårt rum, för han hade inte heller haft en lugn sekund sedan vi kom in fem timmar tidigare. Jag passade på att kolla lite på film och vila lite jag med. Ungefär var tjugonde minut bytte jag ställning så att bebisen lättare skulle röra sig neråt, samtidigt som jag fick värkstimulerande dropp.

Det är lugnt, jag har jobbat i Thailand med pingpong shower!

Klockan elva på förmiddagen blev jag undersökt igen och då kände man att lilleman fortfarande låg lite för högt upp. Han trivdes bra där inne helt enkelt. En läkare kom in för att se på de olika alternativen att få ut honom.
Hon ville att jag skulle testa att krysta och se vad som hände. Hennes önskan var min lag!

En av barnmorskorna tog ett lakan bakom ryggen och jag fick hålla i ändarna och dra samtidigt som jag krystade.

– Tänk att du ska skjuta ut en tampong, sa hon.

Jag tyckte, trots smärtan (trycket neråt kändes ungefär som att bajsa ut en pilatesboll), att det var läge att skoja till det lite.

– Det är lugnt! Jag har jobbat i Thailand med pingpong shower!

Jag har ingen aning om vad jag fick det ifrån…

Jag krystade på och läkaren och barnmorskorna var imponerade över min starka bäckenbotten. Jag antar att alla år med dansträning och sång har satt sina spår.

Beslutet om kejsarsnitt var en lättnad, samtidigt som det kändes lite som ett misslyckande

Varje gång jag krystade kom bebisen längre ner men när jag slutade åkte han tillbaka in igen. Läkaren såg ändå resultat och ville inte ge upp men efter ca en och en halv timme bestämde hon att det var bättre om vi gjorde kejsarsnitt. Hon ville inte använda sugklocka eftersom hon trodde att han skulle vara ganska stor och då kunde fastna.

Jag var helt slut. Eftersom jag inte hade krystvärkar och min livmoder var väldigt trött fick jag ingen direkt hjälp av kroppen. Beslutet om kejsarsnitt var en lättnad, samtidigt som det kändes lite som ett misslyckande om jag ska vara helt ärlig.

Jag fick något som skulle avstanna värkarbetet, men det tog ett tag innan det kickade in. De värkarna var nästan de värsta eftersom jag visste att de inte skulle leda någonstans.

Jag rullades iväg till operation. Niklas var självklart vid min sida iklädd någon form av vit onepiece med tillhörande hårnät. Jättesnyggt!

Vi var på helspänn. Vi hörde dem suga upp vattnet, sedan var det tyst

De fyllde på min Epidural och så var det dags! De var runt tolv personer inne i operationssalen och alla var väldigt snälla. Det satt en barnmorska vid mig och Niklas som förklarade vad som hände bakom skynket. Vi såg bara hur de höll på men jag kände absolut ingenting!

– Nu kommer ni snart höra ett sörplande ljud. Det är fostervattnet som sugs upp, sen kommer ni höra er bebis, sa hon.

Jag och Niklas var på helspänn. Vi hörde dem suga upp vattnet, sedan var det tyst.

– Kan någon ringa på barnläkaren!

Både jag och Niklas fick panik och undrade såklart vad som hände. Barnmorskan förklarade att de hade lite svårt att få upp bebisen, men då hörde vi världens bästa ljud – barnskrik!

forlossningsberattelse-da-silva-theoDå brast det för både mig och Niklas, herre gud vad vi grät. Sedan kom de runt med honom. 14.50 föddes det vackraste barnet på denna jord. 3920 gram, 52 centimeter lång och helt perfekt!

De såg nu också varför han inte ville komma ut. Han låg i ansiktsbjudning, det vill säga med ansiktet uppåt och kunde därför inte rotera ner i förlossningskanalen. Detta innebar att hur länge jag än hade försökt att få ut honom vaginalt hade det inte gått.

Läkaren sa att jag genomgått två förlossningar – en vaginal och ett kejsarsnitt. Trots att det inte blev som vi tänkt oss hade jag en väldigt bra förlossningsupplevelse.

Följ Carin Da Silvas blogg här, och läs om förlossningen när lillebror Max föddes i oktober i år här!

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Har du fött tvillingar, gjort planerat kejsarsnitt eller kanske haft med en kompis som stöd? Vilken typ av förlossning du än har haft är vi på mama nyfikna på att höra din berättelse.

Mejla din historia (cirka 5000-6000 tecken) samt minst en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(Texten kan komma att redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)